Robin Söderberg: Långa dagar för turkiska statsanställda

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2012-11-06

Arbetsdagar på tolv timmar eller mer är vardagsmat för turkiska tjänstemän. Lönerna är låga och villkoren dåliga. Men det är svårt att protestera och få är fackligt organiserade, skriver Robin Söderberg.

Va, vart ska jag åka? Utomlands? Nu med en gång? Varför har ingen sagt något tidigare? Och när kommer jag tillbaka?

– Det har jag ingen aning om. Här är biljetten. Lycka till!

Så kan det gå till när en turkisk statstjänsteman skickas på tjänsteresa utomlands. Handläggaren som fick några timmar på sig att packa är vän till mig. Det var bara att vackert åka hem och rota fram resväskan.

Arbetsdagar på tolv timmar eller mer är vardagsmat för turkiska tjänstemän. Väl hemma igen på kvällen, efter att ha tagit sig genom det trafikkaos som normalt råder i Ankara, är det inte ovanligt att de ändå har chefen i luren.

Självklart påverkar sådana arbetsvillkor privatlivet. En bekant berättar att hans fru, som jobbar på ett av landets många ministerier, tidigare bara träffade deras gemensamma barn på helgerna.

Och att arbetsgivaren skulle stå för en sådan sak som mobiltelefon i tjänsten kan turkiska tjänstemän bara drömma om. Likväl förväntar sig arbetsgivaren att de anställda använder sina privata mobiler till tjänstesamtal – och själva står för kostnaderna. Det spelar ingen roll om man befinner sig utomlands, där samtalen till hemmaplan kan bli dyra.

Så det blir till attleva på nudlar och soppa resten av månaden. För trots att statstjänstemännen har relativt hög status är lönerna låga, även med turkiska mått mätt. En del får inte mer än motsvarande tio tusen svenska kronor i lönekuvertet.

Det är svårt för de turkiska tjänstemännen att hävda sig gentemot sin arbetsgivare. De flesta är inte fackligt organiserade och det kanske inte är så konstigt. Den nuvarande regeringen som suttit vid makten i tio år är, för att uttrycka sig milt, inte direkt känd för att ha ett gott öga till landets fackföreningar. Myndigheterna har ägnat mycket tid och kraft åt att försvåra fackligt arbete. De senaste åren har många fackligt aktiva gripits på lösa grunder.

Nyligen antog parlamentet dessutom en arbetsrättslig lag som, om den blir verklighet, kommer att göra det än svårare att organisera sig fackligt. Lagen väntar nu bara på att presidenten ger sin välsignelse.

Hur gick det då på tjänsteresan?Jo, väl på plats fick min vän uppleva en annan sida av jobbet som tjänsteman i den turkiska statens tjänst – machokulturen. Under den knappa vecka den turkiska delegationen tillbringade utomlands fick min vän sova sammanlagt 16 (!) timmar.

Är man på tjänsteresa ska man jobba. Dygnet runt. Även om ens mentala kapacitet efter några sömnlösa nätter är nere på neanderthalarnivå.

Min vän har ändå inga tankar på att säga upp sig. Med lägst sysselsättningsgrad bland alla OECD-länder finns inte många intressanta jobb att tillgå i Turkiet.

Och när allt kommer omkring är det ju inte alla som får resa i tjänsten.

 

Robin Söderberg är frilansjournalist bosatt i Ankara.

  

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA