Frysta löner och nedskärningar
En halv miljon jobb ska bort på tre år. Detta samtidigt som lönerna står stilla och effektiviteten ska ökas. De statligt anställda i Italien är pressade, men bara ett av facken har reagerat hittills.
Uppgivenhet. Stress. Hos många oro inför framtiden. Det är känslorna bland personalen inom den offentliga förvaltningen i Italien.
– Samtidigt som vi ska bli effektivare får vi hela tiden mer att göra när personalen minskar. Det finns en gräns för hur effektiv man kan vara, sedan blir kvaliteten lidande i stället för att öka. Till och med de yngre tappar entusiasm hela tiden, konstaterar Alessandro Morabito som arbetar på skattemyndigheten.
– De ständiga omflyttningarna till andra städer gör dessutom att folk accepterar jobb där deras erfarenhet inte kommer till nytta, bara för att slippa flytta, vilket även det skapar missnöje och förlorad kompetens för staten, säger han.
Silvio Berlusconis regering deklarerade redan när den vann valet för två år sedan, att den tänkte införa rejäla förändringar inom hela den offentliga sektorn. Den ansvarige ministern Renato Brunetta har tagit sig an sin uppgift med stor hängivenhet. Ett av hans första uttalanden var att han skulle ”personligen kasta ut dem som inte jobbar som de ska med sparkar i baken”.
Så fysisk har han inte blivit. Men bildliga sparkar i baken har det blivit ganska många under dessa två år, bland annat genom en åtstramning i sjukförsäkringen för de offentligt anställda.
Nu har alltså regeringen dragit åt svångremmen ännu mer, genom att frysa alla löner de närmaste tre åren på grund av den ekonomiska krisen och minska avgångsvederlagen för dem som slutar sina arbeten eller går i pension med upp till 40 procent. De som tjänar mer än 850 000 kronor om året kommer till och med att få lönesänkningar.
Den nya lagen förbjuder även alla förvaltningar att anställa fler än en person för varje fem som går i pension. På så sätt ska 400 000 jobb försvinna, främst på tjänstemannasidan. Om man sedan räknar till alla med visstidskontrakt som inte kommer att förnyas, ökas siffran med runt 100000 till.
– Vi motsätter oss inte de välbehövliga reformerna inom stat och kommun, men vi accepterar inte metoderna. Personalen är på många håll redan hårt pressad, speciellt inom sjukvården och på de olika förvaltningskontoren. De här nedskärningarna känns som början på en total nedrustning av hela den offentliga sektorn, säger Vincenzo Di Biasi, som är en av de vice ordförandena för FP-Cgil, det enda stora facket som protesterat mot nedskärningarna.
De andra facken hävdar att besparingskraven är realistiska, och att de offentligt anställda måste betala sin del av krisen eftersom de inte förlorar jobben såsom de privat anställda. Något som även det kan förändras i framtiden.
Det italienska avtalet för de statligt anställda ger arbetsgivaren möjlighet att avskeda om det trots arbetsbrist inte går att hitta en lämplig omplacering inom två år. Hittills har det sällan hänt, men med nedskärningarna som är på gång är det inte omöjligt att även statsanställda kommer att förlora sina jobb i Italien.
Trots det är Alessandro Morabito optimistisk inför framtiden.
– Det måste jag vara. Jag har många år framför mig inom statlig tjänst, även om jag inte vet hur många, eftersom pensionsåldern hela tiden flyttas fram.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
