Arabiska våren stärkte facket

Solljuset silar in genom fönstrens persienner och studsar mot dammpartiklarna i luften.

Baazoui Kamel, ordförande i det tunisiska facket för finansministeriets anställda, har tagit med oss till ett av ministeriets kontor. Tolv tjänstemän arbe­tar i det avlånga rummet. När de andra kommer fram för att hälsa sitter Tarek Baldi kvar vid sitt skrivbord, böjd över något dokument.

Baazoui Kamel förklarar:

– En del tjänstemän arbetar direkt under rege­ringen. De har sämre villkor och betydligt större arbetsbörda. Men facket vill att alla som arbetar här ska lyda under en och samma arbetsgivare.

Mycket riktigt har Tarek Baldi betydligt fler ärenden på sitt skrivbord än kollegerna. Pappersbuntarna i rosa ärendekappor, som han måste beta av, tornar upp sig i två stora högar.

Enheten för statliga utgifter av tillfällig natur har sitt kontor i ett hus i den del av Tunisens huvudstad Tunis som kallas Ville Nouvelle, den nya staden, som anlades av fransmännen på 1800-talet. Den vita byggnaden är smyckad med detaljer hämtade från klassisk arabisk arkitektur.

Enheten tillhör en del av det tunisiska finans­ministeriet som närmast kan liknas vid det svenska Kammarkollegiet. En fråga om lönenivåerna på arbetsplatsen utlöser en häftig diskussion. Tolken sammanfattar:

– Alla i den här byggnaden har samma lön, med mindre variationer beroende på vilken utbildning och befattning man har. Den genomsnittliga månads­lönen är 650 dinarer.

Det motsvarar ungefär 2 700 kronor.

Arbetsuppgifterna präglas av en i svenska ögon ålderdomlig byråkrati.

– De administrativa rutinerna är omständliga. Här behövs en stämpel från en annan myndighet, och här, pekar Tarek Baldi.

Han skrattar till lite uppgivet.

– Vi behöver bli av med alla dessa papper. Men då krävs ett bra IT-stöd, säger han.

Kollegan Cherifa Mekni nickar instämmande.

– Arbetsplatsen är gammaldags. Facket kräver mer moderna skrivbord, stolar och datorer, säger hon.

Som förbundsordförande pratar Baazoui Kamel regelbundet med företrädarna för fackförbundets 22 regionala avdelningar. De enas om en prioriteringslista med förhandlingskrav som riktas direkt till finansministern.

Det finns en mängd krav som facket har arbetat med i flera år. Yrkesgruppens rätt att teckna egna kollektivavtal, löneökningar, gruppförsäkring och rätt till kompetensutveckling är några.

Om man inte kommer överens, kan förbundet överväga strejk. Men om så blir fallet håller Baazoui Kamel alltid dörren öppen för fortsatt dialog och förhandlingslösningar, säger han.

– Det har varit många landsomfattande strejker under våren eftersom många förhandlingar inte lett till några resultat. Alla finansministeriets kontor och filialer har drabbats. Men konjunkturen har försämrats, så det är inte läge nu att kräva högre löner.

På finansministeriet står facket starkt, säger Cherifa Mekni.

– De flesta anställda på myndigheten, mer än 90 procent, är medlemmar. Inte minst efter revolutionen gick många med.

Hon tror att fler känner tillit till facket efter dess insatser i revolutionen.

– Och så känner man inte längre samma rädsla som tidigare för regeringens repression eller för att den som är fackmedlem ska drabbas av nackdelar, säger Cherifa Mekni.

Det var i Tunisiensom det som kommit att kallas den arabiska våren började. I januari 2011 störtades landets ledare Zine El Abidine Ben Ali. Den demokratiska utvecklingen har fortsatt och i januari i år stod en ny konstitution klar.

Men politiskt har fackföreningsrörelsen stött på motstånd även efter revolutionen – framför allt från islamistiskt håll, förklarar Baazoui Kamel.

– När islamistiska Ennahda styrde landet för­klarade partiet att strejker bröt mot sharia, mot muslimsk lag, säger Baazoui Kamel.

Men det visade sig bara vara dubbelmoral, menar han.

– Nu, när partiet självt är i opposition, uppmuntrar det till strejk.

Det tidigare förbjudna Ennahda, ett parti som beskrivs som socialkonservativt islamistiskt, blev i valet 2011 störst i folkförsamlingen med 89 av de 217 stolarna.

Partiet, som anses ligga i mitten på vänster–högerskalan, fick alltså inte egen majoritet och fick inledningsvis luta sig mot socialdemokratiska partier som är betydligt mer sekulära.

Under 2013 tvingades Ennahda att göra flera kompromisser med de övriga partierna och fackföreningsrörelsen, vars enighet kring sekulära värden är stor. Sedan partiets rykte skadats i samband med två politiska mord på vänsterledare valde Ennahdas premiärminister att avgå. Nu leder en teknokrat­regering landet i väntan på valet i november.

Att arbeta fackligt är alltid att i någon mening utmana makten, säger Baazoui Kamel och konstaterar att det innebär att man får räkna med motstånd, ibland i form av hot och våld.

Tunisiens fackliga centralorganisation UGTT har nyligen drabbats av skadegörelse på sitt huvudkontor. Polisen har inte lyckats hitta några skyldiga.

– Förr tvingades vi hantera våldet från diktaturen, nu kommer våldet från anonyma miliser och terrorister som det är svårt att identifiera, säger Baazoui Kamel.

Den islamistiska opposition som de tidigare auktoritära ledarna ofta hanterat med våldsam repression fick efter revolutionen livsluft.

Baazoui Kamel kallar dem »predikanter som försökte splittra det tunisiska folket«.

– De försökte att tvinga på kvinnor och till och med små flickor slöjan igen. Men nu återtar tunisierna sitt sekulära, solidariska sätt att leva. Extremisterna syns allt mindre i medierna.

I facket vill man se fler kvinnor på besluts­fattande positioner, förklarar han.

– Det finns gott om kvinnor i facket, men inte så många kvinnor i förbundsstyrelserna.

Det är en ambition som ST aktivt stöder. Förbundet har gått in för att stötta och utveckla ett nätverk för kvinnliga fackliga ledare, ett projekt som inleddes med den konferens i Tunis i maj som Publikt berättade om i förra numret.

En av dem som deltog på konferensen var Rajaa Ben Saber, ledamot i kvinnokommittén i de tunisiska sjukvårdsanställdas förbund.

– Kvinnorna måste få upp ögonen för vad facket handlar om. Många har fått för sig att det bara handlar om att skrika och demonstrera på gatan, sådant som män ägnar sig åt. Men det är en missuppfattning, säger Rajaa Ben Saber.

– Två tredjedelar av de sjukvårdsanställda är kvinnor. Förbundets ordförande borde vara en kvinna, inte som nu en man, säger hon och skrattar.

Hon har sitt kontor på universitetssjukhuset Charles Nicolle, Tunisiens största, uppkallat efter en fransk bakteriolog som fick Nobelpriset 1928.

En trappa upp lämnar 25-årige Sofiane Elmajri blod för första gången. Det är för att hans morfar, som brutit benet, behöver blod vid operationen.

– Han trillade från en stege hemma, säger Sofiane Elmajri.

Han sitter med ett tiotal andra blodgivare i väntrummet.

Läkaren Bahloul Abdessalem berättar att nästan all blodgivning sker på det här sättet. Allmänheten kan tänka sig att ge blod när någon närstående behöver, men oftast inte annars.

– Vi skulle gärna vilja att fler gav blod villkorslöst, och vi är noga med att förklara att det inte är säkert att det är just givarens blod som släktingen får, säger Bahloul Abdessalem.

När doktorn kontrollerat att Sofiane Elmajri är lämplig som blodgivare sätter chefssjuksköterskan Abidi Adel en nål.

– Det känns knappt. Han är bra, säger 25-åringen och ler mot Abidi Adel.

Lite senare kommer Abidi Adel ned på fack­expeditionen. Rajaa Ben Saber bjuder på sött kaffe ur en termos och nybakta småkakor med mandelmassa som hon tagit med sig hemifrån.

Också i vårdsektorn gick många med i facket efter revolutionen, berättar Abidi Adel.

– Med fler medlemmar började förbundet kräva högre löner. Vi krävde dessutom mer yrkesspecifika kollektivavtal. I nuläget har vi samma status och villkor som alla andra offentliganställda, säger Abidi Adel.

Men människor har börjat undra varför det händer så lite, säger Rajaa Ben Saber.

– Folk är besvikna. Facket hade lovat att få igenom sina krav om yrkesspecifik status senast i april 2013. Men det hände inte.

Tre grupper i den offentliga sektorn kämpar för rätten att var för sig förhandla om sina specifika anställningsvillkor – finansministeriets anställda, justitieministeriets anställda samt de sjukvårds­anställda. Den sistnämnda gruppen driver kravet att pensionsåldern ska sänkas från 60 år till 50 år.

– Det behövs, eftersom arbetet är slitsamt. En annan fråga är övertidsarbete kvällstid, säger Rajaa Ben Saber.

Läkaren Bahloul Abdessalem gläntar på dörren och kliver sedan in. Även han får kaffe. Han hakar på diskussionen om yrkesspecifika kollektiv­avtal.

– Vi skiljer till exempel inte ut olika typer av sjuksköterskor. De har samma lön och samma villkor, men deras arbeten är inte samma; inte heller deras utbildning, befogenheter och ansvar.

Det är dåligt för motivationen, menar han.

– De som anstränger sig och tar på sig mer ansvar gör det bara för att de älskar sitt arbete. Men de faktiska fördelarna är noll och intet. Det håller inte i längden, säger han.

Rajaa Ben Saber tycker att viss personal borde få riskbonus.

– En del arbeten är farligare. Jag har själv smittats med hepatit B. En del blodgivare är nervösa och drar ur nålen. Då är det lätt hänt att man sticker sig, säger hon.

Direkta förhandlingar mellan sjukhusledningen och det lokala facket om kollektivavtal är inte tillåtna. Offentliganställda måste genom sina högsta förtroendevalda vända sig direkt till hälso- och sjukvårdsministern.

– Sedan revolutionen är det nu tredje gången man byter ansvarig minister. Vid varje byte har processen börjat om från början, säger Abidi Adel.

Rajaa Ben Saber nickar.

– Ministern lovar, men sedan händer ingenting konkret. För att sjukvårdsanställda ska erkännas som en särskild yrkesgrupp, som i sin tur kan delas in i mindre undergrupper, behövs en lagändring, säger hon.

Någon kommer och hämtar läkaren. Då förklarar Abidi Adel varför färre människor ger blod.

– Folk tror att blodet kommer att säljas, säger han. Läkarna får dels lön från sjukhuset, dels har de rätt att jobba här för egen del två eftermiddagar i veckan. Då tar de emot privata, betalande patienter. Läkarna får använda sjukhusets utrustning och till och med blodet. Det gör allmänheten upprörd.

– Men det är ett viktigt sätt att behålla specialister på sjukhuset, konstaterar Rajaa Ben Saber.

Precis efter revolutionen gick en våg av solidaritet genom samhället, säger hon.

– Men det är alltid de fattiga som ger och de rika som drar mest nytta av blodbanken, fyller Abidi Adel på.

Sedan pratar han och Rajaa Ben Saber länge på arabiska. Tolken refererar deras diskussion:

– De säger att i samband med stora olyckor tvekar inte sjukhuspersonalen att ge blod. Dessutom kommer mycket folk till den nationella blod­givar­dagen. Om nationen kallar på blodgivare efter någon speciell händelse i Palestina eller Libanon, är alltid gensvaret stort.

– Så visst finns det en solidaritet, säger Rajaa Ben Saber.

Hon och Abidi Adel skrattar.

Återigen diskuterar de högljutt sinsemellan. Tolken försöker hänga med. Båda två har en klar bild av vad som skulle krävas för att upprätthålla revolutionens känsla av sammanhållning.

– Fria medier, transparenta val, en riktig president – inte bara en tillfällig. Allt är tillfälligt och övergående sedan revolutionen, så folk litar inte jättemycket på varandra just nu, säger Rajaa Ben Saber.