Annons:
Arbetsglädje
Fördjupning
AVElin Ekselius1 kommentarer

Därför gillar de att gå till jobbet

Trevliga jobbarkompisar, pengar till räkningarna eller stimulerande arbetsuppgifter – drivkrafterna som får oss att gå till arbetet kan variera. Publikt har talat med medarbetare på Centrala studiestödsnämnden om vad som motiverar dem att jobba.
Trots att hon tycker att hennes jobb är nästan perfekt händer det att Maja-Liisa Odelius börjar fundera: ”Jag tänker ibland: Det här är jättekul! Men allt det där andra då?”Bild:Jerker Andersson

”Varför går man på dagis och skolan och skolan och universitetet och högstadiet och jobbar hela livet? Man får ju aldrig ens vara ifred någon gång!”

För ett drygt år sedan blev ett videoklipp med sexåriga Tove viralt. Toves mamma filmade henne på väg till sin allra första skoldag.

På pakethållaren till mammans cykel började Tove fundera över hur vardagen egentligen borde se ut. Hennes blick i kameran var bestämd.

Klippet delades i allt fler flöden, sågs av miljontals människor, plockades upp av lajkat.se och kommenterades av både svenska och utländska tidningar. ”Alla håller med Tove”, skrev en reporter.

Det finns studier som visar att reportern har rätt, eller i alla fall nästan. En uppmärksammad internationell intervjuundersökning från 2013 – Gallup’s State of the Global Workplace – kom fram till att endast 13 procent av arbetstagarna var engagerade i sitt arbete.

I Sverige var siffran bara måttligt högre, 16 procent. Nästan tre fjärdedelar av svenskarna var likgiltiga inför jobbet och 12 procent rent negativt inställda.

Ändå ägnar de flesta vuxna en stor del av livet åt att jobba. Bara den statliga sektorn sysselsätter ungefär en kvarts miljon människor.

Några av dem arbetar på Postgatan 13 i Göteborg. Den som kliver in här och tar hissen upp till fjärde våningen möts av skyltar med ett tydligt budskap: ”CSN gör studier möjligt”.

Den här tisdagsförmiddagen mönstras den ljuddämpande grå heltäckningsmattan av höstsolen. Himlen är molnfri där ute och genom de stora fönstren skymtar man norra älvstranden med sina stora kranar.

Tangentbordsknatter och lågmälda samtal i headset fyller landskapet:

– Har du betalat in dubbelt? Vänta ska jag se hur det ser ut.

– Det krävs ett nytt intyg. Men du, det kommer att ordna sig, det gör det.

En av dem som jobbar här är Siw Ålstig. Som femtiotalist kan hon nu blicka tillbaka på ett långt yrkesliv. 30 år på CSN har det blivit, via Vuxenutbildningsnämnden och sammanslagningen med Studiestödsnämnden – ”Jag har nog jobbat med allt här.”

Och nu, sedan ett par år:

– Adressökning! Det är det absolut roligaste som finns!

Siw Ålstig förklarar: hon arbetar som en detektiv för att hitta kontaktuppgifter till dem som inte betalar tillbaka sina studielån.

Hon söker genom folkbokföringen, polisens passregister, hos andra myndigheter, hon kontaktar föräldrar och syskon… Men hon tittar inte på Facebook. Myndigheter ska inte snoka så, där går en gräns, förklarar hon.

– Men annars letar och letar och letar jag – och plötsligt hittar jag! Det här hör till mina absoluta favorituppgifter. På vägen får man höra sådana berättelser.

Siw Ålstig ökar tempot:

– För vet du att det är faktiskt för jäkligt att folk med gott samvete lånar en miljon, reser i väg och rycker på axlarna. Tar man lån så betalar man faktiskt tillbaka!

Samhällets gemensamma resurser ska man vara varsam med, konstaterar Siw Ålstig. Men att det blev just CSN hon hamnade på var nog egentligen en slump. Först var det Riksförsäkringsverket i Bjästa i Västernorrlands län – när det ännu var tarifflönernas och kallortstilläggens tid.

– Jo så var det! Sydligaste kontoret med kallortstillägg, 99 kronor i månaden, och då låg vi ändå en bra bit under de i Norrbotten som hade 400.

Men inte minns hon någon särskild plan med jobbet. Trots att mamma var hemmafru skulle döttrarna lära sig att deklarera och ta banklån. Det tyckte pappa.

Staten var bra – ”då kommer du alltid att ha jobb”. Och i dag skulle inte Siw Ålstig sluta jobba ens om hon vinner 50 miljoner på Lotto.

– Inte! Jag kliver upp tidigt av födsel och ohejdad vana, så varför skulle jag inte jobba?

Petra Lindfors, som är professor i psykologi vid Stockholms universitet, säger att det finns vissa faktorer som har särskild betydelse för om vi trivs på våra jobb: det behöver vara lagom stora krav, lagom mycket kontroll och vi behöver få lagom mycket stöd.

– Det låter kanske tråkigt med lagom och lagom. Men det behöver finnas en balans för att vi ska må bra. Vi behöver ha frihet och utrymme, men vi behöver samtidigt få uppbackning. Och stöd inkluderar både chefer och arbetskamrater, själva sammanhanget är viktigt.

Utöver inkomsten ger jobbet ofta sociala kontakter, struktur – och just sammanhang. Och det mår vi bra av. En ny dansk studie visar att de som har arbete i genomsnitt lever åtta år längre än andra.

Och arbetet kan ge något mer, som inte är fullt kartlagt men antagligen ändå centralt: en upplevelse av meningsfullhet.

– Det gäller nämligen för hela våra liv: att känna meningsfullhet är kopplat till högre välbefinnande. Vi behöver helt enkelt känna att vi har betydelse, säger Petra Lindfors.

En bit bort i kontorslandskapet på CSN sitter Maja-Liisa Odelius, som också är återbetalningshandläggare och föddes ungefär samtidigt som Siw Ålstig började jobba på myndigheten.

När Maja-Liisa Odelius inte handlägger ärenden ansvarar hon för schemat för telefonin – för telefonen måste vara bemannad. Hon har inte hamnat här av en slump; efter tre år på förvaltningshögskolan sökte hon sig till CSN. Meningen med jobbet är central, tycker hon.

– Jag tycker faktiskt att det är väldigt fint, det vi gör. Vi utjämnar klyftor i samhället, det är det bästa. Och så försöker vi se till att det vi äger gemensamt upprätthålls och fungerar.

Studiemedelssystemet är fantastiskt, säger hon:

– Det gör att människor med olika bakgrunder kan studera. Det tycker jag är väldigt stort.

Hon vet inte om det, men orden är nästan identiska när hennes kollega José Lopez berättar om sitt jobb. Som verksamhetscontroller lämnar han uppgifter om ”produktionsläget” till sina chefer, sammanställer statistik om ärenden och handläggningstider. Han ler när han beskriver jobbet.

– Många tycker ju att det låter som pest med siffror och så. Men inte jag. De siffror som jag levererar omvandlas till nytta i samhället. Jag är faktiskt väldigt glad och stolt över att kunna bidra till det.

Undersökningen som visade att många är oengagerade på jobbet fick mycket uppmärksamhet när den kom. Men Roland Paulsen, sociolog som tagit plats som landets främste arbetskritiker, var inte förvånad.

– Så ser det ut. Det är nästan en fjärdedel som upplever ett aktivt motstånd mot arbetet, som känner sig aggressiva mot arbetsgivaren och jobbet. Och den stora majoriteten har checkat ut mentalt.

Men skillnaderna är stora, säger han också:

– Det finns en väldig ojämlikhet i hur meningsfullt vi tycker att arbetet är. Arbetsmarknaden är heterogen. Det finns också jobb som folk skulle utföra gratis. Eller till och med betala för att få utföra. För att man tycker att de ger något annat.

Han har blivit uppmärksammad för sina uttalanden om att mycket arbete är fullständigt meningslöst – och att vi skapar jobb bara för att upprätthålla systemet.

– Lönearbetet har en oerhörd makt över våra liv. I dag upplever många att de inte hinner ta hand om sina barn, att de har svårt att slappna av…

Statistiken visar att den arbetsrelaterade ohälsan ökar. Allt fler tycks bli sjuka av jobbet. Enligt Statistiska centralbyrån uppgav var femte syssel­satt person under 2016 att de hade någon typ av arbetsrelaterade besvär, fysiska eller psykiska.

– Många identifierar sig med sina prestationer. Men ändå är frågan om arbetstidsförkortning nästan politiskt död, det är få som vågar tro att livet skulle kunna se annorlunda ut, säger Roland Paulsen.

Men hans teorier om oengagerade och lidande medarbetare tycks inte illustreras särskilt väl av medarbetarna på CSN. Siw Ålstig har visserligen gått in i väggen två gånger under yrkeslivet – men inte på grund av arbetet.

– Det var av helt privata skäl. Men utan jobbet vet jag inte hur det hade gått. Både chefer och kamrater har funnits för mig. Jag har kunnat komma hit och vara ledsen. Det är inga kotterier här, så jag har kunnat vara mig själv, säger hon med en stadig blick.

Inte heller hennes generationskamrat Lena Hugosson längtar bort. 63 år fyllda har hon redan puttat fram sin pensionsgräns några gånger. Hon hade egentligen tänkt lämna arbetslivet tidigare.

– Jag skjuter visst upp det. Nu när min man har gått i pension kan jag väl få njuta lite av hemservicen, skrattar hon.

Hennes historia liknar Siw Ålstigs: första jobbet var mest för att slippa plugga vidare. Efter några år bytte hon kassa mot kassa: den på Konsum mot det som kom att bli Försäkringskassan.

Föräldrarna var glada, för statens kaka ansågs trygg. Och så småningom tog hon nästa kliv, över till CSN. Här har hon stortrivts. Det är inte i första hand ekonomin som håller kvar henne, säger hon. Det är kollegerna.

– Jag är lite rädd att släppa det, på något vis.

När barnen var små gick hon ned i tid, för det var intensiva år. Men ändå var det inte som för dagens småbarnsföräldrar, tror hon.

– Vi hade inte så många måsten. Nu är det som om alla ska göra mer, ha mer, resa mer, jobba mer, köpa mer. Vi hade det nog ändå lite lugnare.

Ibland försöker Lena Hugosson planera för det som ska komma. Hon vill resa, vara på landet mer, gå en matlagningskurs och kanske en studiecirkel i historia. Och vid 61 gick hon faktiskt ned i arbetstid igen.

Då hade hon känt sig trött ett tag. Det var som om glädjen sinade med den senaste omorganisationen. Arbetsveckan blev fyradagarsvecka och måndagen blev vilodag.

– Vilken glädje, det blev något helt annat!

När hon hade lyckats släppa den första stressen över att komma till jobbet på tisdagen och ”ligga efter en dag” kände hon hur en lättnad spred sig.

– Jag orkade så mycket mer! Jag var fokuserad och effektiv och hade en helt ny glädje, både på jobbet och hemma. Så är det fortfarande.

Men fredagsledig vill hon inte vara: ”det skulle bara bli en städdag.” Den fria dagen ska helst bestå av – ingenting särskilt. Vila, en promenad, lite läsning om andan faller på.

– Ingenting eller vad som helst, bara inte städning!

Hennes kollega Maja-Liisa Odelius funderar ibland på meningen med alltihop. Trots att hon tycker att jobbet är näst intill perfekt, händer det att tankarna sätter i gång.

– Jag tänker ibland: ”Det här är jättekul! Men allt det där andra då?”

Två av hennes vänner har gått in i väggen: ”De tappade minnet och gick till doktorn.” De arbetade också inom staten, och det fick Maja-Liisa Odelius att tänka till. Det är mycket tid som går åt till jobbet.

– Ibland, när jag har jobbat mycket och inte hunnit så mycket annat, känner jag mig liksom lite… endimensionell. Kanske är jag egentligen lite spretigare än själva jobbet.

Då och då går hon in och kollar banken av volontär­uppdrag som finns på nätet. Där finns det mycket som skulle vara roligt. Maja-Liisa Odelius leker med tanken att bli kontaktperson för någon med funktionsnedsättning, arrangera fika på ett äldreboende eller klädbytardagar genom Naturskyddsföreningen.

– Men jag vågar inte. När man jobbar åtta timmar om dagen och ska hinna träffa familj och vänner och kanske göra något annat på helgen också, vet jag faktiskt inte om jag orkar och klarar ett sådant ansvar. Men jag drömmer om det.

Roland Paulsen skulle för sin del helst vilja se en arbetstidsförkortning. Men han ser också andra möjligheter.

– Man kan åstadkomma väldigt mycket på facklig väg. Som att öka autonomin och ge männi­skor möjlighet att påverka sin arbetssituation. Att förbättra arbetets villkor är alltså inte alls meningslöst, även om vissa verkar tro att jag tycker det.

Men Lena Hugosson på CSN försöker ibland flytta fokus till livet efter arbetslivet. En viktig del blir att hålla kontakt med kollegerna, inte minst med de andra femtiotalisterna.

– Men jag är äldst, så jag blir först ut att lämna.

Maja-Liisa Odelius säger att hon just har ”påbörjat vuxenresan”. Tillsammans med sin sambo tittar hon på hus att flytta till.

– Då börjar man ju tänka en del. Hur ska livet vara? För man vill ju ha det lite gött-gött också, ler hon och säger att hon till exempel tänker på kreativitet.

När hon är ledig under en längre period märker hon att en lust vaknar till liv:

– ”Just det, rita är ju kul!” kommer jag på. Och en massa annat. Men det är som att det tar tid att komma dit.

En gång var hon på en jobbkonferens med samtalskort som skulle sätta i gång middagsdiskussioner. ”Vad gör du när du är kreativ?” stod det på ett kort.

– Och alla sa ungefär ”Kreativ?! Nej, det är jag inte!”. Men det är ju sorgligt. Och jag tror inte att det är bra.

Maja-Liisa Odelius tror att alla är kreativa på olika sätt, och att kreativiteten faktiskt är viktig.

– Det kanske handlar om att baka eller sticka eller sjunga eller bygga, det kan ju vara vad som helst. Men det där kortet fick mig att fundera. Hur har vi det egentligen om vi är så trötta att vi inte ens orkar kavla ut en deg fast det egentligen är det vi mår bra av? Så tänker jag ibland.

Mycket läsvärd artikel. Tack!