Annons:
Klädkoder
Fördjupning
AVAnn Dahlin1 kommentarer

Så klär sig statens tjänare

Brevbäraren Robin Johansson och UD-tjänste­mannen Anders Nyström trivs båda bäst i shorts. Men på jobbet håller de sig till normen: Postens uniform respektive mörk kostym, slips och välputsade skor. ST Press har tittat närmare på några statliga arbetsplatsers klädkoder.
Robin Johansson, Posten. Favoritkläder: Shorts och t-shirt - slappt.Bild:Sören Fröberg
Andreas Welander, Posten. Favoritkläder: Shorts, linné.Bild:Sören Fröberg
Anders Nyström, UD. Favoritkläder: Bermudasshorts, tenniströja eller brokig skjorta.Bild:Sören Fröberg
Jan Janonius, UD. Favoritkläder: Jeans, chinos på sommaren, skjorta och tröja.Bild:Sören Fröberg
Karin Grahn Wetter, UD. Favoritkläder: Kjol och varm tröja eller kofta.Bild:Sören Fröberg
Palle Storm, Socialhögskolan. Favoritkläder: Alltid en extra detalj, som den här sjalen.Bild:Sören Fröberg
Marta Szebehely, Socialhögskolan. Favoritkläder: "Casual", bekvämt men inte alltför slafsigt.Bild:Sören Fröberg
Natasja Andersson, Socialhögskolan. Favoritkläder: Bekvämt, har ofta kavaj. Bild:Sören Fröberg
Stig Elofsson, Socialhögskolan. Favoritkläder: Jeans, gärna med en ficka på benet för kassan.Bild:Sören Fröberg

Postens brevbärarkontor nära Värtahamnen i Stockholm är en labyrint av gångar mellan höga hyllor på hjul. I hyllorna finns grå plastfack fyllda av tidningar och brev, ett fack för varje adressat i utdelningsområdet.

Här arbetar ST-medlemmarna Victor Hammarbäck, Robin Johansson, Andreas Jacobsson och And­reas Welander som brevbärare. De är klädda i Postens uniform, mörkblå med ljusblå inslag. Men alla har för dagen valt olika typer av plagg. Posten har ett femtiotal plagg i sin uniformskollektion – tröjor, västar, byxor, jackor, mössor och skor. Kläderna kan anpassas efter vädret och den personliga smaken.

– Väldigt få här är likadant klädda, och vi är ändå sextio personer! konstaterar Robin Johansson.

I stilen är kläderna bekväma och praktiska, långt ifrån tidigare uniformering som mer associerade till den militära uniformen. För den som inte sett plaggen tidigare är det heller inte självklart att koppla dem till Posten. Företagets logotyp finns med, men diskret.

Uniformskravet gäller alla – även cheferna, men deras »profilkläder« behöver bara användas när man är ute och representerar företaget. Ingen av brevbärarna tycks ha något emot kravet att gå i reglementsenliga kläder.

– Kläderna är bra, de är av bra kvalitet och lämpar sig bättre på jobbet än mina privata kläder skulle ha gjort, tycker Victor Hammarbäck.

Han tillägger att uniformens markering av varumärket Posten kan vara bra att visa upp nu när den statliga postverksamheten har privata konkurrenter.

Däremot verkar uniformen numera inte skänka brevbäraren status, vilket det finns många vittnesmål om att den gjort förr (se artikel på sidan 20).

– Jag går bara ut och gör mitt jobb i de här kläderna, det känns inget speciellt, säger And­reas Welander.

Det är ändå påtagligt att den som arbetar i Postens kläder blir en del av varumärket.

– Det känns som om man representerar något större än en själv, säger Victor Hammarbäck.

Det innebär till exempel att man inte får tappa fattningen när man blir utskälld av en ilsken kund, och att man inte går på after work eller uträttar privata ärenden i arbetskläder. Möjligen kan man gå in i en affär och köpa lunch, säger Robin Johansson.

– Det förväntas att man ska sköta sig när man har uniformen på, sammanfattar han.

En postanställd ska också se vårdad ut. Robin Johansson drar ut tröjan och visar: där är några små hål i nederkanten.

– Det här är väl ett gränsfall, säger han.

Andra regler på UD

I Stockholms city några kilometer söderut går Jan Janonius, Anders Nyström och Karin Grahn Wetter i en korridor med en mjuk röd matta och stora oljemålningar på väggarna. Målningarna är porträtt av Sveriges utrikesministrar genom tiderna, och platsen är Arvfurs­tens palats – utrikesdepartementet.

Här finns sidenklädda soffor, rokokobord, kristallkronor, blåvita kakelugnar och förgyllda speglar. Höga pärlgrå spegeldörrar leder in till arbetsrummen.

Husets traditionstyngda elegans och utstrålning av makt sätter också sin prägel på människorna i det. Karin Grahn Wetter har kjol, blus och svarta inneskor med låg klack, medan de båda männen bär mörk kostym, skjorta och slips.

Personalens klädsel styrs i många fall av protokollet, det oskrivna regelverk som gäller för umgänge mellan diplomater världen över. Uniformen är knappast mindre tydlig än brevbärarnas, om än utan UD-logotyp.

– Klädkoden är mest av hävd, även om det gjorts försök att skriva ned den, säger Anders Nyström, som är biträdande protokollchef. Det sitter i väggarna. Protokollet syftar till att vi inte ska skilja ut oss från dem vi möter, och därmed göra det lättare att överbrygga kulturella skillnader

– Men man ska inte vara överklädd, utan på samma nivå, förtydligar Jan Janonius. Man ska känna sig trygg med klädseln.

Han tillhör pressenheten. Där kan man tillåta sig att sticka av en del, och han går ofta i jeans. Men för tillfället arbetar han på sekretariatet för EU-möten i Sverige 2009, som förbereder Sveriges ordförandeskap. I bröstfickan har han en röd näsduk som matchar slipsen. En sådan detalj kan man använda för att ge en personlig touche åt kläderna.

Jan Eliasson, till exempel, har alltid en snygg näsduk. Det har blivit en del av hur vi uppfattar honom, säger Anders Nyström.

Detta är ändå vardagskläder. I högtidligare sammanhang anbefaller protokollet svart eller riktigt mörkt blå kostym, vit skjorta och diskret slips för män.

– Det har jag vid nationaldagsfirandet och vid statsbesök, förklarar Jan Janonius.

– Och vid middagar, tillfogar Anders Nyström.

På fredagar och sommartid kan klädkoden å andra sidan lättas något.

– Man kanske inte har på sig slipsen, utan har den hängande i skåpet, exemplifierar Jan Janonius.

Inte för mycket smink

Kvinnor på UD bär kavaj tillsammans med kjol eller byxor.

– Man ska inte ha för mycket smink, det har jag faktiskt tänkt på, säger Karin Grahn Wetter, journalist och fotograf på pressenheten. Och inte för korta kjolar. Kvinnor här har inte heller nagellack i skarpa färger. Jag brukade ha rött nagellack förut, säger hon och visar sina numera bleka naglar.

Hon började på UD i januari, och tycker att det är tryggt med en tydlig klädnorm att hålla sig till.

– Jag klär mig så att det ska funka överallt, eftersom jag aldrig vet vad jag ska ut på. Hellre lite för elegant än för slappt.

Hon har också tänkt en del på skorna.

– Kvinnorna här har alltid fina, putsade skor.

Det gäller även för männen. Anders Nyström berättar att han putsar sina skor ett par gånger i veckan och drar över dem med en trasa varje dag.

– Och så har jag alltid ett par skor som står oputsade, men med skokräm på, så att de snabbt kan putsas. De flesta här lägger ned mycket tid på skovård.

En annan aspekt att bevaka är håret. Mäns hår får inte bli för långt, då kan man få gliringar.

– Det bör nog inte blir längre än Jan har nu, säger Anders Nyström och betraktar eftersinnande sin kollega.

Näbbstövlarna är borta

Vi förflyttar oss åter norrut. I ett vitt funkishus mellan Roslagstull och Norrtull ligger Socialhögskolan i Stockholm. Här saknar de gulmålade korridorerna mattor, men det praktiska, blågrå linoleumgolvet dämpar ändå ljuden från skoklackar något.

Lärare och övrig personal har sina krypin bakom glasväggar med skjutdörrar. Överallt är det böcker, pärmar och papper. Familjefoton, skämtteckningar och tidningsurklipp är upphäftade på väggarna. Vårsolen lyser in genom de höga fönstren och avslöjar att det är dags för putsning.

På 60- och 70-talen var Socialhögskolan ett fäste för radikala strömningar och kritiskt ifrågasättande. Samt näbbstövlar. Näbbstövlarna finns inte kvar, säger professor Marta Szebehely, men visst finns en tydlig klädkod. Forskningsassistenten Palle Storm minns hur det var när han började sin utbildning på »sopis«.

– Jag visste hur det var, att här klär man inte upp sig – särskilt inte som kille. En lärare hade dräkt en gång. Det kommenterades av studenterna, man tyckte att det var fint.

Han upplever att normen har luckrats upp på senare tid, nu finns »allt från Gucci till bättre begagnad manchester«. Men att komma till jobbet i kostym eller dräkt är fortfarande så uppseendeväckande att kolle­gor blir nyfikna och vill ha en förklaring.

– Om en man har kostym skulle jag utgå från att han ska gå på fest, ha ett samtal med rektor eller gå på något utanför skolan, säger Marta Szebehely. Men man blir lite glad när någon är finklädd!

De flesta lärare klär upp sig något vid undervisning.

– Då har jag kavaj och en enfärgad tröja under, det är »mittemellan«, säger Palle Storm.

Lektor Stig Elofsson, som helst går i jeans med en ficka på benet, säger dock att han mestadels inte tänker på att byta om.

– Oftast drar jag bara på mig det som finns.

Inte heller chefskap eller deltagande i internationella konferenser medför några omfattande klädåtgärder. Forskare klär inte upp sig någonstans, även om till exempel italienare är några snäpp mer finklädda än andra, noterar Marta Szebehely.

Du har inte frågat om vår undre gräns! påpekar hon. Man måste ju vara hel och ren.

– Och shorts kan man bara ha om studenterna inte är i huset, säger Stig Elofsson.

– Inte kortare byxor än så här, säger Marta Szebehely och måttar vid halva vaden. Och inga t-shirtar med politiska budskap.

Studenters funderingar om kläder kommer ofta upp när de ska ut på praktik, berättar adjunkten och praktikläraren Natasja Andersson. Från de första terminernas trasiga jeans och korta tröjor har normen under femte terminen blivit betydligt vuxnare och prydligare. En del är då oroliga över att de ska vara för finklädda i relation till de klienter de ska möta i socialtjänsten.

– Som socialarbetare har man ju redan en maktposition i den relationen.    

ST Press reporter Ann Dahlin går gärna i second hand-kläder, helst från 40-talet. Fotograf Sören Fröberg gillar jeans, boots och skinn- eller mockakavajer.

Ta upp händerna ur fickorna, kära UD-män!