Inte nöjda med att ha korta jobb

Det blåser kyliga vindar i Kiruna, men inne på CSNs kundcenter är det varmt och hemtrevligt. Dessutom är det, trots att en stor del av arbetet sköts med hjälp av telefoner, förvånansvärt tyst och lugnt i det stora kontorslandskap där de flesta av kundcentrets medarbetare sitter. Här har nästan en tredjedel av alla medarbetare en visstidsanställning. Några av dem är handläggarna Jessica Kyrö, Linda Holm Jarlemyr och Johan Thyni.

Jessica Kyrö, som är 39 år och socionom, har återvänt till jobbet på kundcentret efter några år med studier och arbete inom kommunen. Hon gillar sitt jobb, men situationen på arbetsplatsen visade sig inte riktigt vara vad hon hade hoppats på.

– När jag började i våras blev jag chockad över hur många vikarier vi är här. Då kände jag direkt att det nog är kört för mig.

Jessica Kyrö har haft tidsbegränsade anställningar tidigare, men nu känner hon att gränsen börjar bli nådd – hon vill verkligen ha en tillsvidareanställning. Det är ju nu, inte senare, som hon vill kunna köpa ett hus och en studsmatta åt barnen. Men banken vill inte ge något lånelöfte. Inte så länge Jessica Kyrö är vikarie.

Hon tycker att det är tråkigt att de visstidsanställda inte inkluderas på samma sätt på arbetsplatsen som de tillsvidareanställda.

– Jag förstår så klart att vi inte kan få vara med på allting, till exempel deltar inte vi som anställdes senast i lean-träningen. Men jag kan ändå känna att mitt engagemang blir lite mindre och att jag bara lär mig det som är nödvändigt för att klara jobbet.

Hennes kollega Linda Holm Jarlemyr är i en liknande sits. Hon är i samma ålder och efter flera år med tidsbegränsade jobb inom kommunal och kyrklig verksamhet har hon fått ett vikariat som kundhandläggare. Hon har nyligen flyttat från Östergötland till Kiruna med sin familj, maken har fått jobb och barnen börjar finna sin plats i den nya miljön. Hon har fått sitt vikariat förlängt två gånger.

– Jag har alltid känt en trygghet efter­som min man har haft fast inkomst och vi har klarat oss på den, men vad händer om det händer något? Jag har två barn och vi behöver rota oss.

Dessutom oroar hon sig för pensionen, berättar hon.

– Den blir nog inte så bra för mig.

Även Johan Thyni har fått sin anställning förlängd två gånger och han hoppas att han snart ska få en tillsvidareanställning. Han bor egentligen i Piteå, men eftersom avståndet till Kiruna är mer än 38 mil hyr han en bostad i andra hand för att kunna sköta sitt vikariat på kundcentret. Efter en längre utbildning och tillfälliga jobb i mediebranschen har han nu arbetat nästan ett år på CSN.

– Hittills har jag liksom hoppat mellan stenarna, men vad händer om jag blir sjuk? Eller gammal? Om jag inte orkar jobba så här längre?

Johan Thyni tycker egentligen att CSN är en bra arbetsplats, med bra chefer, bra villkor och fin stämning, men han märker att visstidsanställningarna också får sociala konsekvenser.

– Bristen på kontinuitet gör att jag lätt tappar kontakter och mister relationer, säger han.

Visstidsanställningar är vanligare i staten än i någon annan sektor. Enligt SCB har 26 procent av alla anställda i staten, alltså mer än var fjärde med­arbetare, en tidsbegränsad anställning. Motsvarande andel för hela arbets­marknaden är 18 procent.

Att CSN i Kiruna har en ännu större andel medarbetare på korta kontrakt är inte önskvärt, säger kontorschef Göran Blomqvist. Han har ett inglasat rum i utkanten av kontorslandskapet.

– Exakt hur många anställda vi bör vara på sikt utreds just nu, men vi hoppas kunna ändra balansen framöver så att en större andel av de anställda kan vara tillsvidare­anställda, säger han.

Men så radar han upp förklaringarna till att det ser ut som det gör: Eftersom CSN bland annat arbetar med att besluta om och betala ut studiestöd är verksamheten säsongsbetonad och arbets­kraftsbehovet varierar över tid. Verksamheten har dessutom vuxit för att CSNs övriga kontor har lämnat över mer av telefon- och e-postarbetet hit. Att myndigheten håller på att införa lean, en metod för att arbeta systematiskt med ständiga förbättringar, innebär också att alla medarbetare behöver avsätta tid för att lära nytt. Därför började i mars 13 nya, tidsbegränsat anställda, kolleger som ska täcka upp för de övriga.

– Som kontorschef vill jag helst inte ha det så här, men just nu är det svårt att göra något åt situationen. Det vore bättre både för de anställda och för verksamheten med en större bas av tillsvidareanställda, säger Göran Blomqvist. 

STs ordförande på kundcentret, Esbjörn Nilsson, håller med. Han säger att den stora rotationen med täta ny­anställningar riskerar att bli en dyr affär för verksamheten.

– Alla nya ska genomgå ett omfattande utbildningsprogram och om de sedan inte får vara kvar, eller väljer att lämna anställningen för ökad trygghet i ett fast arbete, blir det ett slöseri med pengar.

Dessutom, berättar Esbjörn Nilsson, tar det minst sex månader, och ofta upp till ett år, innan den som är nyanställd är helt inskolad i arbetet. Under tiden får andra kolleger mer att göra eftersom handledning av de nya tar tid.

Magnus Sverke, professor i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet, känner igen problemet. Hans rum är efter många år som forskare nästan överfullt av böcker, rapporter och avhandlingar. Framför allt handlar hans forskning om organisationsförändringar och anställningsotrygghet, om flexibilitet på arbetsmarknaden och tidsbegränsade anställningar. Han bekräftar att även de som har fasta anställningar påverkas om arbetsplatsen har många visstidsanställda.

– Även om de borde känna sig trygga kan de uppleva en känsla av turbulens.

I en del fall leder den till att de väljer att söka andra jobb. Och det är inte sällan nyckelpersoner som väljer att gå.

Men hårdast drabbas de personer som har de tillfälliga anställningarna.

– Hur en tidsbegränsad anställning uppfattas är individuellt och beror på sådant som ålder och livssituation. Dessutom gör det stor skillnad om individen aktivt väljer att söka en tillfällig anställning eller om hen inte tycker sig ha något annat val, säger han.

Förmiddagen har övergått i eftermiddag och på CSN i Kiruna har Göran Blomqvist och Esbjörn Nilsson avslutat sin lunch. De berättar att arbetsmarknaden i Kiruna är het. Redan nu händer det att CSN har svårt att behålla sina medarbetare.

Bland annat rekryterar LKABs gruva regelbundet och där är lönenivån högre än den som CSN kan erbjuda. Det är alltså inte givet att det alltid kommer att vara lätt att rekrytera de medarbetare som behövs, särskilt inte om de bara erbjuds visstidsanställningar.

Också Jessica Kyrö och hennes kolleger har lämnat den ljusa matsalen och återvänt till sina arbetsuppgifter. Några ska svara på mejl medan andra sätter på sig headsetet för att besvara inkommande samtal. Den grå heltäckningsmattan och de ljudabsorberande skärmarna som ramar in skrivborden gör att det fortfarande är tyst i de stora lokalerna. Jessica Kyrö har bara några timmar kvar innan arbetsdagen är slut och hon får åka hem. Hon berättar att hon redan har börjat titta efter andra jobb.

– Med min utbildning tror jag inte att det blir så svårt att hitta något. När jag var yngre brydde jag mig inte så mycket, men nu med barn och familj är läget annorlunda. Jag är ju snart 40 och vill ha ett fast jobb. Så jag är faktiskt inte så intresserad av att få en förlängning här, säger hon.

Vill att facket ska ifrågasätta varje visstidsanställning

Den statliga sektorn har högre andel visstidsanställda än någon annan sektor. Och det finns inget som tyder på att situationen är på väg att förändras.

En fjärdedel av alla anställda i staten har en tidsbegränsad anställning – och så har det sett ut under många år. STs ordförande Britta Lejon tycker att situationen är ohållbar.

– Det är förfärligt. Statliga arbetsgivare borde verkligen kunna prestera bättre.

Förutom att osäkerheten drabbar enskilda individer, betonar Britta Lejon att den också har ett pris för arbets­givarna.

– Kontinuiteten och långsiktigheten försämras. Det slår också mot arbets­miljön och kreativiteten.

Andelen visstidsanställda är särskilt hög inom universitet och högskolor, domstolsväsendet och Försvarsmakten. Arbetsgivarverket förklarar siffrorna med att de verksamheternas karaktär kräver en särskild typ av flexibilitet.

Också Samuel Engblom, samhällspolitisk chef på TCO, menar att många av de tids­begränsade jobben faktiskt behövs, till exempel vikariat och jobb som är säsongsbetonade. De kan också fungera som viktiga vägar in på arbets­marknaden för den som är ung. Men, menar han, bekymren uppstår när anställningsformen missbrukas.

– Som när en arbetsgivare använder upprepade visstidsanställningar trots att det finns ett permanent behov av arbetskraft. Det vänder vi oss emot.

Under flera års tid har EU-kommissionen försökt få Sverige att ändra sina regler just för att arbetsgivare inte ska kunna stapla olika tids­begränsade anställningar på varandra. Också ST och TCO har arbetat för en förändring av reglerna. Nu finns ett förslag från arbetsmarknadsdepartementet om att ändra lagen om anställningsskydd, las. Enligt det ska visstidsanställningar övergå till tills­vidareanställningar i fler fall än i dag. Både Samuel Engblom och Britta Lejon tycker att förslaget är ett steg i rätt riktning, men inte tillräckligt.

Britta Lejon hade velat se ändringar också i anställningsförordningen, som reglerar anställningar i de myndigheter som lyder under regeringen. Den gör det nämligen möjligt att bland annat anställa personal »för enstaka, kortvariga perioder«.

– Ett visst behov av flexibilitet finns förstås, men jag kan inte se att det är så mycket större i staten än i den privata sektorn. Anställningsförordningen känns föråldrad och vi ser att många arbetsgivare lyckas slira länge på de reglerna, säger hon.

Samuel Engblom säger att villkoren för personer med visstids­anställningar ofta är sämre än för tills­vidare­anställda. Därför tycker han att de fackliga organisationerna bör fortsätta arbetet med att lindra de negativa konsek­venser som kan uppstå.

– Till exempel kan det handla om att försöka påverka regelverken inom sjukförsäkring och a-kassa som i dag kan ge oönskade konsekvenser för den som har eller har haft en visstidsanställning.

Bland personer med korta anställningar är en mindre andel med i facket än bland tillsvidareanställda. På arbetsplatserna kan det vara svårt för tillfälligt anställda att hävda sina rättigheter.

– Här finns en uppgift för de fackliga organisationerna, säger Samuel Engblom.

Också Britta Lejon ser att facket har en viktig roll att fylla.

– Vi ska vara med och ifrågasätta varje anställningsbeslut som innebär en ny visstidsanställning. Varje gång ska vi vara där och fråga varför det är motiverat i just det här fallet, säger hon.