Hon möter döden på jobbet

– Jag fick en magkänsla. Trots att han hade tillsyn var femtonde minut skyndade jag mig till cellen efter sex–sju minuter. När jag lyfter på luckan och tittar in hänger han där, säger Mia Wallinder som jobbar på häktet i
Huddinge, söder om Stockholm.

Hon agerade enligt skolboken och ringde vakthavande, samtidigt som hon låste upp celldörren och rusade in. Den häktade mannen var stor, 1,85 lång och vägde 90 kilo.

– Jag fick världens adrenalinpåslag och något slags övermänskliga krafter och lyfte upp honom samtidigt som jag försökte frigöra honom.

Men han hade blött lakanet, virat det hårt och det satt »som en ankar­lina runt halsen«. Mannen hade fäst det hemmagjorda repet i toalettstolen och dragit det över dörrkarmen. Han var röd, berättar Mia Wallinder.

Alla kriminalvårdare har en personlig kniv, så kallad big fish, i ett hölster fäst i skärpet. Med hjälp av den kunde hon och en kollega till slut skära ned mannen.

– Så här ser en den ut, säger hon, och knäpper utan att titta vant upp sin läder­väska, som hänger vilande mot den blå byxan.

Hon tar fram ett rött plastföremål som ser ut som en stiliserad bild av en fisk. Kniven kan inte stickas i någon, men i det går att trä in någonting – i det här fallet lakanet – i fiskens »mun« och skära av det förklarar hon.

Mannen levde fortfarande och när de fått loss honom lade de honom i hans säng. Efter någon minut kom häktets larmstyrka till platsen.

– Jag satt och höll hans hand. Han hade en otrolig ångest och sluddrade. Mina första känslor var att jag var så fruktansvärt arg. Att utsätta mig för det här, att du ska ta ditt liv, när du varit här tidigare och vet hur det fungerar, skällde jag på honom.

Mia Wallinders ögon blir blanka och det syns på henne att hon är berörd av minnet, även om det är drygt två år sedan.

– Samtidigt som jag var arg, fort­sätter hon, så upprepade jag: »vi kommer att ordna det här« och »du kommer att komma igen«. 

Sedan åkte mannen i väg med ambu­lansen. Inskrivningsavdelningen på häktet, där Mia Wallinder arbetar, har till uppgift att göra en första bedömning av tillståndet och behoven hos de misstänkta som kommer till häktet. Personalen ställer ingående frågor för att försöka få reda på om personen är självmordsbenägen. I vissa fall skickas den intagne vidare till rättspsykiatrin.

– De brukar vara i dåligt skick när de kommer. De kan vara missbrukare med abstinens eller vara mer eller mind­re psykiskt sjuka. Det kan vara personer som verkar helt vanliga, men som gjort något och inser att hela deras liv håller på att rasa ihop.

Just den här mannen kände hon till. Han var missbrukare och hade suttit häktad förut. Ganska snabbt hotade han att ta livet av sig om han inte fick en tv i cellen. Precis som alla andra fick han besked om att han var ställd i kö, men fick vänta på sin tur.

– Vi försökte prata, prata och prata, berättar Mia Wallinder.

Det bestämdes att han skulle ha tillsyn var femtonde minut. Ändå hann han alltså försöka ta sitt liv innan hon rusade dit i förtid.

Efter händelsen fick hon stöd ut­ifrån, av kolleger från anstalten Hall i Södertälje. Mia Wallinder är nämligen själv häktets debriefingsamordnare.

Enligt rutinerna ska en person som försökt begå självmord inte komma tillbaka till samma avdelning. Ändå kom mannen som Mia Wallinder räddat tillbaka några dagar senare.

– När vi träffades sade han förlåt. Han skämdes.

Mia Wallinder har arbetat inom Kriminalvården i 35 år. Hon varit med om flera självmord och självmordförsök, både på Hall och i Huddinge.

Hennes erfarenhet är att det går att lära sig att leva med sina minnen.

– Jag försöker se dem som kunskap och en gåva. Att prata om dem är för mig att mer och mer släppa dem, för andra kan det vara tvärtom.

När det finns hopp om att rädda personen har hon reagerat med en ordentlig adrenalinkick.

– Men inget fall är det andra likt och både mina och andras reaktioner på ett självmord eller ett självmordsförsök skiljer sig åt. I mitt jobb som debriefing­samordnare har jag mött hela skalan från att man reagerar med chock, ilska och sorg till att man faktiskt inte blir så berörd. Men det är vanligt att man helt enkelt känner sig beklämd.

Det förekommer att anställda får skuldkänslor, även om det är helt obefo­gat.

– Det är i princip omöjligt att för­hind­ra en person från att begå självmord när han eller hon väl har bestämt sig, säger Mia Wallinder.

Vid en allvarlig händelse, som ett självmord, tas personalen oftast ur tjänst direkt. Vid häktet i Huddinge försöker man samla gruppen för att göra en första bedömning av läget.

– De som är i tjänst vid en händelse får möjlighet att prata med var­andra. Min erfarenhet är att ibland kan det vara den som man minst anar som tar mest illa vid sig. Så det är viktigt att alla, från portvakt till larmstyrka, erbjuds stöd. 

När det interna stödet inte är tillräckligt erbjuds stöd hos företags­hälsovården. Enligt rutinerna ska en medarbetare helst inte vara ensam direkt efter en allvarlig händelse.

– Jag brukar köra hem personen och se till att det finns någon därhemma. Dessutom bokar vi alltid in en ny tid direkt. Vi träffas ända tills personen känner sig okej, säger Mia Wallinder.

Hon tycker att personalvården efter incidenter numera fungerar bra. Så var det däremot inte för tjugo år sedan, då hon och hennes arbetskamrater på Hall i princip lämnades utan stöd efter en allvarlig händelse. 

Det var en helt vanlig morgon och Mia Wallinder skulle dela ut frukost.

– När jag öppnade dörren till en man hade han hängt sig i garderoben. Han var alldeles stel.

Bilden av den döde mannen sitter etsad på hennes näthinna än i dag.

I det här fallet blev hon och den kollega som öppnade visserligen chockade, men perioden efteråt blev ännu svårare. Ganska snabbt blev personalen kontaktad av mannens släkt som var anklagande och ville veta varför han hade begått självmord.

– Men vi kunde inte svara på det. Han hade varit glad kvällen innan och pratat med oss som vanligt. Det som följde var en jättejobbig period.

Trots det fick personalen inte mycket till stöd. Sådana händelser var något som ansågs vara en del av arbetet, säger Mia Wallinder.

Det är en bild som Bengt Hasselrot känner igen. Han är psykolog inom Kriminalvården sedan drygt tjugo år tillbaka och arbetar med att stötta anställda och organisationen vid allvarliga kriser.

– Förr kunde man absolut höra att självmord eller incidenter var något man helt enkelt skulle klara av, att det ingick i jobbet. Nu tas sådana situationer på stort allvar och det finns en beredskap.

Han tror att det är samhällsutvecklingen som bidragit till att synen på personalens behov och på självmord bland intagna har förändrats. Dels har man tagit intryck av hur andra länder arbetat med stöd efter allvarliga händelser, dels har självmord kommit upp på agendan i samhället över lag.

– Arbetsgivarens nuvarande förhållningssätt leder till positiva bieffekter. Det ger signaler om att man inte behöver vara macho och de anställda upplever att man vill dem väl. Det signalerar att man får tala om känslor, vilket i sig gör att klimatet på arbetsplatsen blir bättre.

De senaste forskningsrönen om stöd efter traumatiska händelser betonar vikten av att individuellt anpassade insatser. Bengt Hasselrot tycker att Kriminalvården har tagit till sig av detta, bland annat genom att erbjuda det som kallas för psykologisk första hjälpen. Precis som Mia Wallinder beskriver ges också de anhöriga en viktig roll.

– Vissa mår bra av att prata i grupp, medan det för andra kan bli som att uppleva traumat igen, säger han. Det absolut viktigaste är empati och att ta sig tid att lyssna.

Han framhåller också vikten av uthållighet i insatserna.

– I vissa fall kommer reaktionen först efter några dagar och i andra fall kan man behöva följa en person under lång tid.

Mia Wallinder tycker att det känns tryggt att medarbetarna på häktet i Huddinge också får bra utbildning i självmordsförebyggande arbete. I förs­ta hand för att rädda liv, men också för att ingen i personalen ska bli drabbad av det trauma som det innebär att upptäcka att någon tagit sitt liv.

– Utöver kunskap är annars förmågan att läsa av en annan männi­ska den viktigaste egenskapen för en kriminalvårdare, konstaterar hon, och gissar att detsamma gäller för anställda inom exempelvis Polisen, Statens institutionsstyrelse och Migrationsverket.

– Men det är svårt att i ord beskriva vad jag menar med att läsa av. Det är något man har i sig eller lär sig med åren, säger hon eftertänksamt.

Det kan handla om hur en intagen fladdrar med ögonen, hur han pratar eller inte pratar. Och det är inte alltid den som gråter mest eller är anklagad för det grövsta brottet som till slut gör allvar av sina hot. Det kan i stället vara den till synes behärskade eller den som är anklagad för ett mindre allvarligt brott som till slut går hela vägen, konstaterar hon.

– Läs av personen ofta och lyssna, det är mina bästa råd, säger Mia Wallinder.

Det enda Mia Wallinder önskar sig för att kunna förbättra möjligheterna att förebygga självmord är mer personal. Genom att tala med intagna har hon fått flera personer som tänkt självmordstankar att släppa dem.

– Det går inte att klyva sig i flera om en person behöver sekundbevakning. Det är empati, medmänsklighet, förståelse och kompetens som räddar liv.