Nya scheman upprör anställda

Fågelkvitter och snödroppar. Marssol mot den ljusa tegelfasaden.

Ungdomshemmet smälter in väl mellan Hässleholms villakvarter och den intillliggande grundskolan. Några barn sparkar boll på en grusplan, andra ropar högljutt när en skramlande EPA drar förbi.

Det är en vardag som rimmar illa med svarta rubriker om grovt våld, gängkriminalitet och rymningar. Ord som de senaste åren blivit närmast synonyma med Statens institutionsstyrelse, SiS.

Men de två våningar höga tegelväggarna som löper runt hela institutionen fungerar som en mur mot omvärlden.

På insidan blir allvaret mer påtagligt. Låsta dörrar, larm och övervakningskameror.

– Det har blivit mer kriminalvård över verksamheten. Utan tvekan. Det är ett helt annat säkerhetstänk i dag än när jag började, konstaterar Magnus Nilsson.

Han har under sina nästan 30 år på myndigheten varit med om mycket. Arbetat på tre olika institutioner i flera roller. Nu jobbar han som administratör på ungdomshemmet i Hässleholm och är samtidigt fackligt förtroendevald för ST inom SiS och ordförande för fackets sektion i södra Sverige.

Han knappar in sin kod vid ett skåp för att få ut nyckelknippan. Fäster den vid bältet tillsammans med en av de speciella mobiltelefoner som används av anställda på ungdomshemmet. De har en särskild röd knapp som kan användas för att larma och tillkalla hjälp vid incidenter. Privata mobiltelefoner är sedan en tid tillbaka helt förbjudna ute på avdelningarna.

– Det här är väl vad man inom Kriminalvården eller Polisen hade kallat för utsättningsrummet. Här ska man vara på plats några minuter innan jobbet börjar, så att man hinner göra sig redo och byta om till arbetskläder innan det är dags för överlämningen, säger Magnus Nilsson.

För ett par år sedan höjdes säkerhetsklassen på institutionen i Hässleholm till nivå 2. Det innebär bland annat särskilda regler för ungdomarnas telefon- och internetanvändning, samt krav på att ungdomshemmet ska klara att hantera ungdomar med hög risk och kunna stå emot fritagningsförsök.

Innan höjningen kunde ungdomarna åka hem över helgen, men nu är dörrarna stängda. I stället får deras familjer ta sig hit för att hälsa på. I konferensrummen vid entrén kämpar en hemlik inredning mot de strikta reglerna.

– Vi har försökt ordna det så bra som möjligt. Familjerna gör också vad de kan. De tar med sig mat och anstränger sig för att skapa en fin stund under besöken, säger Magnus Nilsson.

Många av barnen och ungdomarna som är placerade i Hässleholm är femton år eller yngre och skolpliktiga. En del av dem är personerna bakom tidningsrubriker om sprängningar och skjutningar.

De anställda på Statens institutionsstyrelse har på nära håll fått uppleva konsekvenserna av ett våldsammare Sverige. Trycket på att inrätta nya platser har varit högt och myndigheten har tvingats anpassa sig till en ny verklighet.

Fler politiska åtgärder, såsom elektronisk övervakning, är på gång. Samtidigt ska LSU, den slutna vården för ungdomar som dömts för allvarliga brott, nu fasas ut och ersättas med påföljden barn- och ungdomsfängelse, som avtjänas på Kriminalvårdens anstalter.

Efter sommaren väntas ett nytt utredningsbetänkande med förslag på hur Statens institutionsstyrelse ska se ut i framtiden. Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall, M, konstaterade vid en pressträff när utredningen tillsattes att myndighetens problem är både många och stora – att få kunde förutspå att 1990-talets vårdidéer skulle möta dagens gängkriminalitet.

När nyheten om den stora utredningen av barn- och ungdomsvården nådde Hässleholm spred sig oron. Skulle allt läggas ned? Skulle jobben försvinna? Många oroliga medlemmar hörde av sig till Magnus Nilsson.

– Det slogs upp stort att myndigheten skulle skrotas. Men så var det inte riktigt. Den rädslan har lagt sig nu. Jag tror många snarare har förhoppningar om ett tydligare uppdrag, där vi kan gå tillbaka till att fokusera mer på vård och behandling. Behandlingspersonalen är trötta på att bara prata säkerhet, säger han.

Men samtidigt som anställda lyckats finna ro i att myndigheten ritas om har en konflikt blossat upp ute på institutionerna.

Det handlar om behandlingspersonalens arbetstider. Myndighetsledningen vill driva igenom nya scheman, som ska vara likvärdiga och följa centralt fastslagna principer, på alla ungdomshem. De ska även uppfylla EU-direktivens krav på arbetstider och dygnsvila.

Förändringarna innebär bland annat att de anställda går från att arbeta var tredje helg till varannan. Förtroendevalda och medarbetare menar att det nya schemat innebär ett minskat inflytande över arbetstiden och sämre återhämtning.

Schemafrågan har under de senaste månaderna lett till oro, ilska och kraftiga protester i Hässleholm. Många anställda undrar om de över huvud taget kommer att orka stanna kvar när förändringen är genomförd. Magnus Nilsson har starka minnen av mötena under hösten, då den nya schemalösningen visades upp på enheterna.

– Människor grät och skrek rakt ut. En del blev på gränsen till hotfulla. Det rörde upp så mycket känslor. Några möten blev vi tvungna att avbryta, och jag tror att Platsbanken knäcktes efter det här, det blev en sådan överbelastningsattack, säger han.

Efteråt fick han sitta i samtal med medlemmar långt in på nätterna. De var rädda, upprörda och osäkra på hur de skulle få livet att gå ihop med de nya arbetstiderna.

– Någon var orolig för att förlora vårdnaden om sina barn, andra undrade hur det privata eller sociala livet skulle få plats.

Den tyngsta kritiken har riktats mot möjligheterna till återhämtning mellan passen.

– Du ska vara inne och jobba varannan helg, fredag till söndag. Efter tre dagar med 30 timmar vet du knappt var du är på måndagen. Tisdagen börjar du återhämta dig. Sedan ska du in igen onsdag till fredag. Det blir riktigt tufft för dem med familjer.

Det nya schemat skulle egentligen ha införts under våren. Förändringen har nu pausats tillfälligt i Hässleholm, men den behöver vara fullt implementerad på alla institutioner före årsskiftet.

– Från ett verksamhetsperspektiv kan jag förstå tanken med förändringarna. Då är schemat fantastiskt. Det kommer alltid att finnas ordentligt med personal på plats. Men vi måste ha människor som faktiskt orkar arbeta i det också, säger Magnus Nilsson.

Han stannar till vid fönstret till ungdomshemmets idrottshall. En vit badmintonboll seglar lätt mellan två unga pojkar. Längs väggen står personalen stilla och vakar över spelet. Barnen kan aldrig lämnas ensamma.

Totalt är 43 barn och ungdomar just nu placerade på de sex avdelningarna i Hässleholm. Magnus Nilsson fortsätter framåt genom en tyst och tom korridor. En trappa ned rasslar nyckelknippan mot en tung säkerhetsdörr när Magnus Nilsson låser upp till avdelningen Ängadal.

Behandlingsassistenten Wilma Berglund har arbetat på institutionen i snart fyra år. Hon trivs bra med jobbet, men om schemaförändringarna skulle bli verklighet är hon tveksam till att fortsätta. Bara diskussionerna om de nya arbetstiderna har dragit ned stämningen på jobbet rejält, tycker hon.

– Det nya schemat gör det väldigt svårt för oss anställda. Jag har inte barn. Men det känns ändå inte som att det blir hållbart. Många kollegor kommer att sluta också, då kanske det inte är så roligt att vara kvar, säger hon.

Wilma Berglund ser en överhängande risk för att Statens institutionsstyrelse kommer att tappa viktig kompetens.

– Det leder till en sämre arbetsmiljö för dem som stannar. Redan nu får vi ordinarie ta ett väldigt stort ansvar. Det är mycket vikarier. Men det känns inte som att ledningen bryr sig om risken för att personal slutar.

Sämre återhämtning och oerfaren personal kan öka risken för incidenter, tror en kollega som arbetar som behandlingspedagog och inte vill ha med sitt namn i tidningen av säkerhetsskäl kopplade till arbetet.

– Jobbar jag med någon erfaren så vet jag att den backar mig till hundra procent om jag behöver gå in i en situation. Med vikarier blir det en annan osäkerhet, säger hon.

Hon är ensamstående förälder och har svårt att se hur familjelivet skulle gå att kombinera med det nya schemat.

– Om ledningen anser att det här schemat är bäst för verksamheten så kan de komma ned här och jobba på golvet. Varannan helg, fler uppdelade pass, fler dagar på plats. Det har fungerat jättebra tidigare och jag förstår inte poängen med att ändra på det då. säger hon.

Liksom Wilma Berglund varnar hon för att många anställda kan välja att sluta. Själv tvekar hon också inför att fortsätta.

– Det blir för hattigt och kommer inte att fungera för mina barn eller med förskolan. Det förstör alla rutiner. Jag får fundera på hur jag ska göra. Tyvärr är det så, för jag älskar mitt jobb.

Hon upplever att ledningen hittills viftat bort kritiken och verkar tänka att missnöjd personal kan bytas ut utan problem.

– Det får mig att undra vad jag gör här. Jag står i liv-och-död-situationer på jobbet och ledningen signalerar ”sluta du, jag bryr mig inte”. Som att vi kan ersättas hur lätt som helst.

Hon vänder sig till Magnus Nilsson.

– Hur kan det här gå igenom när vi är med i facket?

Frågan landar tungt hos sektionsordföranden, som möter hennes blick.

– Det är ingenting som vi har accepterat. Vi kan ställa oss oeniga till beslutet, men har ingen makt att stoppa det. Vi jobbar hårt hela tiden och gör vad vi kan för att påverka, säger han.

En bit bort i korridoren sitter Rebecka Wahlin, som arbetar som sjuksköterska på institutionen och har koll på ungdomarnas hälsa. Hon har vanliga kontorstider och drabbas inte direkt av schemaförändringarna, men hon ser en risk för att det blir ringar på vattnet om behandlingspersonal slutar.

– Vi ser redan nu att många byter tjänster, till andra roller med kontorstider eller nätter. Det är bra personal, så det märks absolut.

De två sjuksköterskorna på institutionen träffar ofta barnen och ungdomarna själva, men behöver alltid ha behandlingspersonal nära till hands om något skulle hända.

– Nu blir det många nya som kommer in i stället. Det här jobbet kräver erfarenhet. Det är inget ställe jag skulle rekommendera som första jobb. Man behöver lite kött på benen, säger Rebecka Wahlin.

Uppe vid kontorsplatserna på husets andra våning sitter bemanningsplaneraren Johanna Mossberg och arbetar bakom ett par ljuddämpande paneler.

Bemanningsplaneraren är ett slags spindel i nätet mellan ledning och personal. Johanna Mossberg hjälper avdelningarna med scheman, håller koll på övertid, tillsätter pass och löser vakanser som uppstår av olika anledningar.

Arbetet är en utmaning på en institution med sex avdelningar som är i gång dygnet runt.

– Det är mycket jobb! Vi har bra system för planering. Men det blir också ett väldigt nära samarbete med våra timanställda, många telefonsamtal, mycket sms och chattgrupper, säger hon.

Tillsammans med institutionschefen Sverker Göransson presenterade hon det nya schemat i möten med de olika avdelningarna på ungdomshemmet.

– Det var tunga dagar. Det blev ris och en del missuppfattningar. Får man ett sådant besked förstår jag att man blir chockad, ledsen, arg – alla känslorna kommer på samma gång. Samtidigt kan jag känna att det är viktigt att tänka på hur man uttrycker sig när en kollega står och förmedlar något.

Det var inte Johanna Mossberg som hade konstruerat schemat, utan schemaläggare på huvudkontoret, som tillsammans med enhetschefer inventerat personalbehoven på de olika avdelningarna. Men det framgick inte tydligt för alla.

– Kanske borde de anställda fått mer information om det i förväg? Kanske skulle jag inte ens ha varit med och presenterat det? Jag jobbar här för alla anställdas skull, vi har alltid haft en god relation och jag vill också att de får det bra, säger hon.

Johanna Mossberg är försiktig med att dela med sig av sina egna tankar om det nya schemat.

– Jag sitter här i min roll och vill inte gå in på vad jag tycker privat, även om jag så klart också har åsikter. Det blir känsligt, säger hon.

Hon vill inte ställa sig på någon sida men betonar att det går att förstå båda perspektiven.

– För verksamhetens skull har jag förståelse för förändringarna, det saknas struktur, stabilitet och en hållbar grundbemanning i det nuvarande schemat. Men för medarbetarna blir det inte det enklaste schemat att jobba i.

Hennes kollega Jessika Risberg är ny i rollen som bemanningsplanerare och arbetade tidigare som behandlingspedagog.

– Utifrån min erfarenhet kan jag säga att det inte är något schema som jag hade velat arbeta i. Det finns inget utrymme för återhämtning – varannan helg, men samtidigt långa pass mitt i veckan, säger hon.

Johanna Mossberg har just nu svårt att föreställa sig hur det kommer att bli när det nya schemat införs.

– Det kommer inte att vara görbart att få alla nöjda, det tror jag inte. Men allt kommer självklart att utvärderas. Hur ser det ut efter ett halvår? Ökar sjukskrivningarna? Hur många har slutat?

En medarbetare som tillhör behandlingspersonalen kommer förbi, viftar med ett färggrant A3-ark och ställer en fråga om sitt schema.

– Jag är nästan klar, jag fixar det sista i morgon, svarar Johanna Mossberg.

I ett luftigt kontor några steg bort från bemanningsplanerarna sitter institutionschefen Sverker Göransson. Han bär kostym, en mörk rock hänger på en krok på väggen. I rummet ryms skrivbord och mötesbord utan problem. Genom vida fönster kan man blicka ut mot en av de sex rastgårdarna.

Besluten om det nya schemat har fattats långt från Hässleholm, men Sverker Göransson är den som är ansvarig för att driva igenom förändringarna här.

Att utrullningen pausades berodde framför allt på att andra närliggande institutioner inte hade kommit lika långt som Hässleholm. Det fanns en risk att anställda skulle söka sig till dem på grund av schemat.

– Det är helt avgörande att vi alla kör i gång samtidigt, säger Sverker Göransson.

Det nya schemat ska införas innan årets slut. Till skillnad från behandlingspersonalen ser Sverker Göransson ett behov av förändring.

– Det handlar till stor del om att skapa bättre förutsättningar för att ha medarbetare på plats och i större utsträckning kunna använda oss av tillsvidareanställd personal. Historiskt har vi haft alldeles för många timanställda inne här.

Med det nuvarande schemat är det också en utmaning att snabbt och effektivt få samtliga anställda på plats för utbildningar.

– Vi är en kunskapsstyrd verksamhet, som har behov av att snabbt kunna genomföra utbildningar här. Med det nya schemat kan vi administrera och planera det på ett helt annat sätt, säger Sverker Göransson.

Han medger att det inte går att utesluta att personalomsättningen ökar och att anställda söker sig bort från myndigheten på grund av förändringarna. Men han tonar samtidigt ned dramatiken. Ingen av enhetscheferna, som han löpande stämmer av med, larmar om att hela arbetsgrupper är på väg att säga upp sig.

– Vi måste vara noga så att det inte blir ett missnöje som skadar behandlingsarbetet. Det här kommer att skapa irritation. Men vi har möjlighet att hantera avgångar och rekrytera in personal, för andra institutioner kan det nog vara svårare, säger Sverker Göransson.

STs sektionsordförande Magnus Nilsson kan hålla med institutionschefen på vissa punkter. Men han tycker inte att signalerna från medlemmarna har tagits på tillräckligt stort allvar.

– Jag känner av en enorm oro från medlemmarna. Jag är rädd för att det blir betydande tapp i bemanningen. Även om det säkert också finns de som knyter handen i fickan och gör allt vad de kan – men det ökar risken för att sjukskrivningstalen drar i väg, säger Magnus Nilsson.

Sverker Göransson behöver avbryta intervjun för ett annat möte. Det är tydligt att det finns olika uppfattningar.

– Ja, men så är det. Jag är arbetsgivare och Magnus är förtroendevald, säger han.

Ute på en av rastgårdarna smiter en vårvind in över murarna. En kvarglömd stencil fladdrar förbi ett pingisbord. Från en av de andra gårdarna hörs en dunkande basketboll. Ljuset som reflekteras i den sterila betongen slår mot ögonen.

Magnus Nilsson är frustrerad över situationen. Trots att den svenska sommaren nu väntar runt hörnet återkommer hans tankar hela tiden till hösten, då de förändrade arbetstiderna till slut måste införas.

Han får ständigt frågor om hur lång uppsägningstiden är. Det är uppenbart att många letar efter andra jobb. Han tror inte att chefer och myndighetsledning har hela bilden. Eller så blundar de.

– Det kommer att drivas igenom. Det är jag nästan säker på. Jag tror att man från ledningen gärna vill att det här ska funka och att det blivit för mycket prestige för att backa nu. Det känns inte som att man tar medarbetarnas hälsa på allvar, och det gör mig väldigt orolig.