Polisförhöret blev en pusselbit i berättelsen om pappan
I romanen ”Testamente” tog Nina Wähä avstamp i sin mammas tornedalska släkthistoria. I dagarna kommer boken hon aldrig hade tänkt skriva. ”Jag började lite motvilligt undersöka det här jag hade hört när jag var barn, att min pappa hade rånat en bank. Sen kunde jag liksom inte sluta”, säger hon.
Hon kallar det för en tröstebok. Det var åtminstone så det började. Som en sorts dagboksskrivande för att bearbeta förlusten av en pappa hon knappt kände.
– Mycket av skrivandet var ett väldigt läkande arbete för mig, och jag undrade länge om det skulle bli något som var intressant för någon annan att läsa.
Nina Wähä växte upp med sin mamma i Stockholmsförorten Hässelby. Pappan försvann ur bilden när hon var liten och bildade kort därefter en ny familj. Kontakten var sporadisk och när pappan dog då Nina Wähä var i tjugoårsåldern visste hon inte riktigt vem det var hon sörjde.
Med tiden växte frågorna, men hon drog sig för att söka svar.
– Jag försökte göra massa andra saker i stället för att skriva, bland annat träna. Men det är aldrig jag som författare som bestämmer när en bok blir till. Det handlar mycket om att det är något som gnager, som jag måste gräva vidare i, säger hon.
Till slut var det ett bankrån som fick henne att släppa den roman hon egentligen skulle skriva och närma sig sin egen bakgrund.
Som tonåring hade Nina Wähä fått höra att hennes pappa hade rånat en bank. Hon började gräva i tidningsarkiv och förundersökningsprotokoll för att ta reda på vad som egentligen var sant.
Källmaterialet blev en väg in i pappans historia och ett sätt att lära känna honom. När hon hittade ett polisförhör föll många bitar på plats.
– Att läsa förhöret var verkligen bisarrt. Helt surrealistiskt. Jag kände en sådan ömhet och släktskap. Jag insåg att han faktiskt lever i mig på något sätt, 50 procent av mitt DNA kommer från honom. Eftersom jag inte kände min pappa har jag fått uppfinna honom genom den här processen, och han har blivit en person som jag nu har en sorts relation till.
Nina Wähäs pappa kom till Sverige från det kommunistiska Bulgarien på 1960-talet. Genom tidningsnotiser och förhör framträder inte bara en bild av den stilige ”Major Virvelvind”, utan också av Sverige i början av 1970-talet. Ett välfärdssamhälle som stod i skarp kontrast till övervakningssamhället i Bulgarien.
– Det blir tydligt att man inte hade någon förståelse för varandras verklighet. Pappa och de från andra sidan järnridån kom från ett land där man hela tiden var övervakad och väldigt ofri, och så kommer man till Sverige där man i princip kan gå in på ett bankkontor och hämta pengar.
I boken Major Virvelvind resonerar Nina Wähä kring tillhörighet. Med en finsk mamma och en bulgarisk pappa har hon aldrig känt sig helt och hållet hemma i Sverige. Som ung hade hon gett mycket för att slippa ett efternamn som rimmar på ”mähä”. Samma utanförskap upplevde hon i relation till sin pappas nya familj – hon var välkommen men aldrig självklar.
Det var genom skrivandet hon insåg att utanförskap också kan vara en tillgång.
– Om man inte känner sig helt med i ett sammanhang kan man fortfarande stå vid sidan av och betrakta det. Det är väl det som är författarens uppgift, att iaktta världen och sätta ord på den i stället för att bara delta och leva i den.
Med tiden svällde Nina Wähäs material och fick en mer fiktiv form, även om berättelsen är djupt förankrad i verkliga händelser och känslor.
– Då kändes det som att det skulle gå att släppa ut den i världen, att den kunde säga något till någon annan.
Innan manuset gick till tryck ville Nina Wähä ge några av dem som stått pappan nära och som kanske skulle känna igen sig i boken möjlighet att läsa. Reaktionerna blev inte de hon hade väntat sig.
– Jag hade nog inte förväntat mig att ordet hade sådan makt. Jag vet inte hur det kommer att bli med vissa av mina familjerelationer framöver. Jag har verkligen försökt bjuda in till dialog, men den måste ske när båda parter är redo.
Trots det var det aldrig aktuellt att dra tillbaka boken, det hade varit ett svek mot det lilla barnet Nina som aldrig förstod varför hennes pappa inte längtade efter henne.
– Jag har inte skrivit den här boken för att hänga ut någon eller hämnas, för mig har det varit ett sätt att närma mig mitt ursprung på samma sätt som jag försökte göra i Testamente. Vi är alla en konsekvens av dem som har levt innan oss.
Prisbelönt författare ger ut ny roman
- Nina Wähä debuterade 2007 med romanen S som i syster. 2019 slog hon igenom stort med Testamente, som nominerades till Augustpriset och belönades med Sveriges Radios romanpris. 2022 kom romanen Babetta.
- Hon har tidigare arbetat som skådespelare och sjungit i bandet Lacrosse.
- Nina Wähäs nya roman Major Virvelvind utkommer 11 september.
