Lärare kan ha visstidsanställningar i tio år

Det dröjer inte länge innan Publikts fotograf utbrister det uppenbara:

– Otrolig röst! Vilken volym! Men det är nästan så man behöver öronproppar?

Rummet är inte stort. En whiteboardtavla täcker merparten av ena väggen. Ett par skåp, några stolar och bord och en bokhylla med titlar som On studying singing och 100 great operas and their stories. Agnes Thörns stämma tränger in i varje skrymsle.

Stående vid notstället i mitten av rummet ler studenten i klassisk sång åt tidningens operaovana reporterteam.

Mitt emot henne, bakom flygeln i mörkt brunt trä, ger sångläraren Maria Streijffert en logisk förklaring.

– Hon bygger sin röst nu. Tänk dig att det är konsert och en orkester som spelar, då ska rösten kunna bäras ut till sista raden i salongen. Det här är en elit-bootcamp för röst.

Bilden är slående.

– Eftersom vi inte sjunger med mikrofon måste vi bli vår egen mikrofon. Det blir vi genom att skapa plats i halsen, där vi har våra stämveck. Sedan aktiverar vi inandningsmuskulaturen och balanserar kroppen för att skapa resonans, säger Maria Streijffert.

I åratal har hon sjungit i operahus och konserthallar, både i Sverige och utomlands. Hennes cv rymmer otaliga uppsättningar på Malmö Opera, Kungliga Operan och Norrlandsoperan.

Mot bakgrund av att hon varit frilans nästan hela sitt arbetsliv kan beslutet 2021 tyckas något oväntat. En signatur på kontraktet och Maria Streijffert blev anställd lärare i sång med inriktning mot västerländsk konstmusik på Musikhögskolan i Malmö, en del av den konstnärliga fakulteten vid Lunds universitet.

Inom ramen för sin halvtidstjänst undervisar hon för närvarande tio studenter på skolan, samt ytterligare fyra som gått vidare till sin praktik på Malmö Opera.

En av de tio är Agnes Thörn. Efter många års sångstudier på andra skolor sökte hon sig till Malmö för att fördjupa sig i röstteknik.

– Man kan ju inte se vad som händer i halsen, så man behöver prata mycket om hur det känns och låter när man sjunger. Därför är det viktigt att träffa en pedagog som pratar samma språk som en själv, säger Agnes Thörn.

Det gör Maria Streijffert, menar hon.

– Vi förstår varandra. Hon är alltid intresserad av att höra min reflektion.

Dagens lektion inleds med teknikövningar.

– Vi börjar med den där tritonus-grejen, säger Maria Streijffert och slår an ett G på flygeln.

Agnes Thörns klara röst fyller åter rummet. De testar, tänjer, diskuterar hur det känns.

För en utomstående är instruktionerna svåra att förstå.

– Kan du ha lite mer omsorg om diafragman?

– Kollapsa inte i bröstkorgen!

Agnes Thörn följer med lätthet. I en övning byts orden ut mot endast vokaler. Snart konstaterar hon att tungan känns spänd.

– Är det tungbanden? undrar Maria Streijffert och pekar mot kinden. Har du gjort för mycket lip trills?

Agnes Thörn nekar. Inte för många.

– Har du gjort de här? fortsätter hennes lärare.

Maria Streijffert hänger ut tungan och gör ett klassiskt, utdraget, pruttljud.

– Nej, säger Agnes Thörn.

De kan vara bra, förklarar Maria Streijffert. Överlag är det bra att tänka på hur tungan kan användas.

– Du kan gärna låta lite salongsberusad.

Hon bläddrar bland notbladen.

– Nej, nu lämnar vi detta. Jag tycker det sitter.

Maria Streijffert tycker om sitt jobb. Frågan är dock hur länge hon får ha det kvar.

För trots att Maria Streijffert undervisat musikhögskolans studenter i fyra och ett halvt år saknar hon fast anställning – och i augusti löper hennes avtal ut.

Förklaringen hittas i högskoleförordningen. Medan de flesta statliga tjänster regleras av lagen om anställningsskydd, las, finns här ett undantag. I förordningens fjärde kapitel, tionde paragrafen, anges att lärare inom konstnärlig verksamhet kan anställas tidsbegränsat i fem års tid. Anställningen kan sedan förnyas i ytterligare fem år, vilket innebär att läraren kan arbeta i upp till tio år utan att tillsvidareanställas.

För egen del är Maria Streijffert inte särskilt brydd över att inte ha en fast statlig tjänst.

– Jag är frilans och det här med anställningstrygghet har aldrig funnits i min värld. Jag har aldrig ens reflekterat över detta, säger hon.

Det finns det däremot andra som har.

Musikhögskolan i Malmö uppfördes under miljonprogramsåren och ritades av samma arkitekt som ritade Kumlabunkern. Enligt arkitektens önskemål fick väggarna inte målas – alla korridorer skulle vara i grå, omålad betong. Först efter hans död 2011 tilläts skolan ta fram färgburken. Det är åtminstone den historia som dagens medarbetare berättar.

Bakom en dörr i en av de oändliga korridorerna – i dag vita – har Pär Moberg sitt arbetsrum. På golvet bredvid skrivbordet ligger ett svart, baguetteformat läderfodral.

– Sopransax, förklarar han.

2003, inte långt efter att han gått klart musiklärarutbildningen, började Pär Moberg undervisa på skolan. Efter några år som visstidsanställd blev han sugen på att söka befordran. Han stämde av saken med sin chef, som tyckte det lät som en bra idé.

– Men när jag pratade med prefekten fick jag veta att det inte var möjligt eftersom jag inte var tillsvidareanställd. Det var då jag fick klart för mig att den här konstiga paragrafen fanns, säger Pär Moberg.

Det skulle ta tio år innan han fick fast anställning. I dag är han lektor i folk- och världsmusik med saxofon som huvudinstrument, samt fackligt aktiv inom ST på Lunds universitet.

Pär Moberg har en hjärtefråga: avskaffandet av tionde paragrafen i högskoleförordningens fjärde kapitel.

– Problemet är att paragrafen möjliggör för institutionerna att under lång tid behålla folk i otrygga anställningar. Även om lärare inte vill vara där tillfälligt, utan vill ha fast jobb, så kan de inte bli inlasade, säger han.

Det undantag som Pär Moberg upprörs över har en lång historia. Möjligheten till långa tidsbegränsade anställningar på de konstnärliga utbildningarna infördes redan 1938.

Motivet var dessa utbildningars särart. Samtidigt som det ansågs viktigt för den akademiska friheten att de anställda på lärosätena var oavsättliga, såg beslutsfattarna en risk för ”stagnation och slentrian” bland lärarna i konstnärliga ämnen. Lösningen blev att ge särskilda möjligheter till tidsbegränsade anställningar på det området. På det sättet skulle samma lärare inte kunna sätta sitt avtryck på generation efter generation av studerande – och därmed riskera att hindra utvecklingen av svensk konst.

– Inom kvantfysik skiter atomerna i vilken professor som undervisar i det. Men så funkar det inte i fiol, säger Pär Moberg.

Avsikten med regeln förstår han. Han tycker till och med att den är bra.

– Men problemet uppstår när arbetsgivarna utnyttjar möjligheterna på fel sätt. Jag var kursledare för en utbildning och hade stort administrativt ansvar. Det är inte den typen av person det är tänkt att användas för, säger han.

Pär Moberg är inte ensam i sin kritik mot de konstnärliga högskolornas tidsbegränsade anställningar. 2022 drev fackförbundet Sulf en kampanj som även ST anslöt till. På Svenska Dagbladets debattsida skrev de två förbundens ordförande, tillsammans med företrädare för sex andra organisationer, att ett ”veritabelt missbruk av visstidsanställningar pågår på de konstnärliga lärosätena, med staten som arbetsgivare”.

Två år senare, 2024, beslutade STs kongress att förbundet ska verka för att möjligheten till tioåriga visstidsanställningar på de konstnärliga utbildningarna ska avskaffas.

Även på andra lärosäten finns det ST-företrädare som hoppas att förbundet uppnår det målet. Johan Palme, sektionsordförande för ST på Stockholms konstnärliga högskola, konstaterar att denna typ av anställningar skapar osäkerhet – både för de anställda lärarna och för arbetsplatsen som helhet.

– De skapar en organisatorisk svaghet eftersom utbildningar tappar i kontinuitet och många processer blir lidande. Lärarna som får de här tjänsterna blir också mindre benägna att engagera sig i högskolan, säger han.

Enligt Johan Palme är problemen med sådana anställningar inte särskilt stora just på operautbildningen vid Stockholms konstnärliga högskola.

– Men ur fackligt perspektiv är detta ett flagrant undantag från anställningsskyddet och allt positivt som den svenska modellen står för, säger han.

Flera personer som Publikt talat med bedömer att tidsbegränsade anställningar med stöd av högskoleförordningen är ännu vanligare inom andra konstnärliga discipliner än just musik. 2024 hade exempelvis mellan 60 och drygt 70 procent av adjunkterna på Konstfack, Kungliga Konsthögskolan och Stockholms konstnärliga högskola tidsbegränsade anställningar.

De flesta av landets åtta statliga musikhögskolor använder sig av anställningsformen i högskoleförordningen i någon mån, men omfattningen varierar.

På Högskolan för scen och musik, som är en del av Göteborgs universitet, handlar det om 8 av 117 medarbetare med lärar- eller forskaranställning. Av dem har ett par haft sina visstidsanställningar i sju respektive åtta år. Musikhögskolan Ingesund, som tillhör Karlstads universitet, har däremot enbart tillsvidareanställda lärare, även om ett tiotal av dem har en tidsbegränsad utökning av sin tjänst, där utökningen baseras på högskoleförordningens regler.

På Musikhögskolan i Piteå, som tillhör Luleå tekniska universitet, är 7 av 28 lärare visstidsanställda med stöd av regeln i högskoleförordningen – med en genomsnittlig anställningstid på sex år. Där anställs alla nya lärare på detta sätt. Så har det sett ut så länge avdelningschefen Sture Kuusialo kan minnas. Något problem med det ser han inte. Däremot är kompetenstillgången i Piteå annorlunda än i Stockholm, Göteborg och Malmö, menar han.

Händer det att lärare som varit visstidsanställda hos er i tio år inte får fast tjänst?

– Nej, det har jag inte varit med om. De har blivit kvar. Rotationen i Norrbotten är inte så stor, jobbar de sig in i verksamheten blir de en viktig kugge i maskineriet, säger Sture Kuusialo.

Men det betyder inte att de visstidsanställda lärarna i Piteå inte kan känna osäkerhet.

Snön knarrar under skorna när Mathias Jansson går de åtta minuterna hem från Musikhögskolan i Piteå.

Uppvuxen i Boden, med en far som var instruktör inom militären, har han alltid vetat att han skulle undervisa. Det var som att hjärnan var pedagogiskt programmerad redan från start. Och eftersom det är musik han brinner för fick det bli musiklärare.

Men lika trygg som han är i sitt yrkesval, lika otrygg har han känt sig i sin anställning. Likt Maria Streijffert i Malmö har han länge varit visstidsanställd. Titulerad universitetsadjunkt är han nu inne på åttonde året.

– Det är en lång tid att känna viss osäkerhet varje gång det går mot senvår.Ska man få förlängt eller inte? säger Mathias Jansson.

Varje år har förordnandet förlängts med ett år i taget. Först i senaste omgången, våren 2025, fick han tre års förlängning på ett bräde.

Att det skulle krävas lång tid med osäkra anställningar var han inställd på. De flesta av kollegorna jobbade i tio år på skolan innan de fick tillsvidarekontrakt, konstaterar han.

– Men det är ju bedrövligt egentligen. Tänk att det ser ut så i Sverige i dag, att vi inte blir inlasade som alla andra, säger Mathias Jansson.

Som lärare undervisar han i piano, gitarr, ensemble, musikteori och produktion. Därtill är han skyddsombud och arbetsplatsombud för ST. Han tycker om sitt jobb. Bäst av allt är ögonblicket när en student plötsligt förstår.

– Att se hur polletten trillar ner… Det är häftigt.

Men musiken är långt ifrån bara ett jobb för honom. Vid sidan om arbetet på skolan skriver han musik, gör inspelningar och ger konserter. Även om det är viktigt att musiklärare inte tappar kontakten med det fria konstlivet är det dock ett svagt argument för att neka medarbetare en trygg anställning, anser Mathias Jansson.

De tidsbegränsade anställningarna gör att osäkerheten äter sig in, menar han. De leder också till praktiska problem i vardagen.

Han minns möten med banktjänstemän där han försökt förklara situationen: Jo, visst är hans anställning tidsbegränsad, men han har haft den i sex år, och det är så här det funkar i hans bransch, och troligen kommer han att få förlängt – så om de beviljar huslånet så kommer han att kunna betala även nästa år.

Mathias Jansson skrattar till.

– Vad gör vi inte för att få jobba med det vi älskar?

Hur de tidsbegränsade anställningarna upplevs skiljer sig åt. Delvis handlar det om yrke och identitet. Är man lärare som undervisar i musik – eller musiker som tar ett lärarjobb?

Jörgen Berg, som är tillsvidareanställd gitarrlärare på Högskolan för scen och musik i Göteborg, menar att många frilansande musiker vill fortsätta vara just frilansar. Men det är också många av dem som gärna hoppar på en tidsbegränsad lärartjänst på deltid för att få en säkrare inkomst.

– När den sedan tar slut är de glada för det som varit. För om de inte haft den tjänsten hade de fått jobba med något utanför yrkesprofessionen för att finansiera sitt frilansade, säger Jörgen Berg, som även är förtroendevald inom Sveriges Lärare.

Just på Högskolan för scen och musik är anställningar med stöd av högskoleförordningen inte något stort problem, menar han – det är värre med de många korta deltidstjänsterna. Ofta utlyser arbetsgivaren en tillsvidareanställning på 20 procent, fast läraren egentligen behövs på halvtid, enligt Jörgen Berg.

– Sedan får läraren en visstidsutökning varje år. Det där har vi bråkat om i många år, och arbetsgivaren har faktiskt blivit bättre, säger han.

Själv är Jörgen Berg kluven till regeln i högskoleförordningen. Även om den inte är något större bekymmer på Högskolan för scen och musik finns det en uppenbar gränsdragningsproblematik, menar han. Likt facken i debattinlägget i Svenska Dagbladet pekar han på arbetsgivares möjlighet att missbruka rätten att visstidsanställa.

Ett skäl att göra det är pengar. Musikundervisning är en lärarintensiv verksamhet. Har en musikhögskola undervisning i både klassisk flöjt och flöjt inom folkmusik kan det innebära att två olika lärare behöver anställas. Och om fyra studenter tackar nej till sina platser en termin kanske en hel utbildning i jazzensemble faller. För skolorna leder det till det en situation där det krävs många deltidstjänster för att erbjuda ett kursprogram med svajigt studentunderlag.

Men det är inte bara facket som ser problem med visstidsanställningarna.

Även om Pär Moberg, STs företrädare på Musikhögskolan i Malmö, är kritisk till regelverket betonar han att situationen på hans egen arbetsplats har förbättrats avsevärt de senaste åren. Till stor del på grund av en ny inställning hos ledningen.

Hans Hellsten, rektor och professor i orgel på Musikhögskolan i Malmö, säger att det var en konsekvens av en ohållbar situation. Under hela 2010-talet hade skolan anställt ”väldigt många” lärare med stöd av undantaget i högskoleförordningen.

– Vi överanvände den. I praktiken kom det att fungera som väldigt långa provanställningar, säger Hans Hellsten.

Det var fel, menar han. Även om arbetsgivaren har rätt att visstidsanställa i upp till tio år borde det ha gått att avgöra långt tidigare om läraren skulle erbjudas en fast tjänst eller inte.

– Men kanske fanns det en överdriven försiktighet.

Själv började Hans Hellsten som lärare på skolan 1988. Rektor blev han 2022. Då var arbetet med att rensa upp bland de tidsbegränsade anställningarna på musiklärarutbildningen redan i gång. De senaste åren har han tillsammans med HR-avdelningen även börjat städa bland visstidsanställningarna på musikerprogrammet.

– Vi har minskat antalet personer som har dem rätt drastiskt. Några har vi kvar men nästan alla har fått tillsvidaretjänster. Nu tror jag att vi använder regeln som lagstiftaren avsåg, säger Hans Hellsten.

För sångläraren Maria Streijffert finns nu en dialog om fortsatt anställning på musikhögskolan. Den diskussionen omfattar också större kursansvar och fler studenter, något som skulle kräva att hon går upp i tid, säger hon.

– Det kan jag tänka mig, men inte mer än 65–70 procent. Jag måste ha tid för mitt eget konserterande också, betonar Maria Streijffert.

Trots att fackliga röster har höjts för att avskaffa den möjlighet till långa tidsbegränsade anställningar som högskoleförordningen i dag ger har inget alltså hänt. Enligt Sandra Hellstrand, andra vice ordförande för ST inom universitets- och högskoleområdet, kommer det förmodligen att krävas att många aktörer tillsammans åstadkommer en stark mobilisering gentemot politikerna för att lyckas.

Den striden är ST villigt att ta, säger hon. Läget för en sådan offensiv är dock långt ifrån gynnsamt för tillfället, bedömer Sandra Hellstrand, eftersom den nuvarande regeringens generella linje inte varit att stärka anställningstryggheten.

– Men vi har inte gett upp. Tvärtom är anställningstrygghet något vi driver hårt, säger Sandra Hellstrand.

Anställningsformerna och karriärvägarna för personal inom högskolan har utretts flera gånger genom åren. 2007 konstaterade dock den statliga Befattningsutredningen att frågan om visstidsförordnanden inom konstnärlig verksamhet var så komplex att den behövde en egen utredning. Det höll den dåvarande regeringen med om. I en proposition från 2010 skrev den att ”nuvarande bestämmelser om tidsbegränsad anställning för lärare inom konstnärlig verksamhet tills vidare bör finnas kvar oförändrade”. I samma proposition betonar regeringen även att huvudregeln bör vara att lärare inom konstnärlig verksamhet anställs tills vidare.

Så ser det fortfarande ut.

Någon ny utredning i frågan har inte tillsatts sedan 2010. I en skriftlig kommentar till Publikt räknar högskoleminister Lotta Edholm upp flera förtjänster med att ha tidsbegränsade anställningar på konstnärliga högskolor, men betonar också att hon välkomnar diskussionen om dem. ”Regeringen kommer att följa frågan framåt”, skriver Lotta Edholm.

I rum 305 på Musikhögskolan i Malmö avslutar Maria Streijffert och studenten Agnes Thörn sin lektion. Läraren i klassisk sång plockar ihop sina papper och tar på sig ytterkläderna.

Första gången Maria Streijffert klev in i det här rummet var för 33 år sedan. Då var det hon som var student, med en karriär på de stora operascenerna för ögonen.

– Som ung ville jag inte alls bli musikpedagog. Men sedan har man blivit äldre, fått erfarenhet, konstaterar hon.

I dag är hon 58. Tankarna på trygghet har tagit större plats med åren. 2014 höjdes pensionsåldern för operasångare i ett slag från 52 till 65 år, vilket ställer helt nya krav på utövarna. Många sångare får till slut höra att rösten helt enkelt inte håller längre, säger Maria Streijffert.

Själv har hon gott om jobberbjudanden, både operaroller, enskilda konserter och framträdanden med sin trio Castafiores kanaljer. Men även om hon inte är särskilt brydd över att sakna tillsvidareanställning hade hon hellre haft en sådan.

– Nu när folk upplyst mig om detta vill ju jag också ha fast anställning, säger hon.

Maria Streijffert har många idéer för de kommande åren. I dagsläget uppskattar hon att hon har tio år kvar i arbetslivet.

– Men ju mindre konserterande det blir – för mindre blir det när man blir äldre – desto mer kan jag jobba här. Om det går. Och om jag får. För det var ju det, då.