Kultur

På Cannesfestivalen i våras var den danske filmskaparen Lars von Trier på allas läppar. Först för att vi undrade om han ens skulle bli inbjuden, och sedan – när det väl blev så – gick alla i spänd förväntan över att få ta del av hans senaste verk, seriemördarthrillern:

Läsarens privilegium är att få följa med, att gömd få sitta i en kavajficka, titta upp och tjuvlyssna. Läsarens lycka är att sitta hemma i bekväma fåtöljen och samtidigt resa runt i världen, kunna besöka döda, lära känna främlingar, spana in i okända människors tankar. Jag undrar ofta hur jag skulle klara mig utan böcker. Så ensam jag skulle vara.

Film- och streamingtipsen bjuder denna gång på romantik under det kalla kriget, religiös homofobi och traumatiserade soldater, men vi inleder med en pilsk Nobelpristagare i litteratur.

Helst skulle jag vilja slippa alla författarporträtt. Jag vill bara ha själva orden, inte människan bakom orden. För visst är det ju så att man involverar själva författaren i sin läs­upplevelse, fast man vet att det är bäst och mest rättvist att bryta all koppling mellan verket och den som har skrivit det.

Mörkret sänker sig, vi stretar i motvind, vadar i den bruna geggan från alla oplockade äpplen. Winter is coming! – som de ständigt hotar med i Game of Thrones. På bioduken och tv-skärmen ljusnar det dock.