Qaisar Mahmood: Fast i SDs nationella fallgrop
Sverigedemokraterna lurar oss att sortera mänskligheten efter blodsband och gener. Låt oss i stället underlätta uppkomsten av tillgängliga och pluralistiska gemenskaper, skriver Qaisar Mahmood.
Det börjar med att författaren Lena Sundström på Twitter skriver sitt namn, ålder, yrke, födelseort och antalet år hon bott i Sverige. Hon avslutar med hashtagen #dethärärmittland, en sorts klassificeringskod för att sortera liknande meddelanden på Twitter.
Bakgrunden är den video från en lördagsnatt för två år sedan där Sverigedemokraten Erik Almqvist skriker till komikern Soran Ismail: »Sverige är inte ditt land, det är mitt land«. Soran Ismail skriver senare att det värsta inte var skällsordet »babbe« utan »åsikten att jag inte är svensk, att det här inte är mitt land«.
Snabbt följer flera Lena Sundströms exempel och skriver i samma stil. Men efter ett tag ändrar inläggen karaktär. Sakta börjar twittrarna leka släktforskare och genetiker. Alla ska visa att de på olika sätt i själva verket är invandrare. Fokus går från att göra anspråk på Sverige till att göra anspråk på invandrarskap och »icke-svensk etnicitet«.
Två saker stör mig med detta. Många av dem som på Twitter gör anspråk på Sverige som sitt land har tidigare tagit avstånd ifrån nationalismen som fenomen. Nationalism är något fult men att göra anspråk på nationalstaten Sverige är fint. Märkligt nog ser man inte att det är samma sak.
Jag kan inte tolka inläggen i #dethärärmittland på annat sätt än att det inte är själva nationalismen som de flesta vänder sig emot, utan snarare den etniska nationalismen som man ogillar. #dethärärmittland-inläggen visar snarare att många i stället vill fylla nationalismen med värden som pluralism och mångfald.
Det andra som stör mig är hur svårt vi har släppa det essentialistiska synsättet – att vi har en äkta identitet (en etnicitet), och att den bygger på blod och arv. Många twittrare vill visa solidaritet genom att visa på härstamning från andra »etniciteter« än den svenska.
Det är märkligt att vi trillar i den fällasom Sverigedemokraterna och andra etnonationalister gillrat åt oss. Vi ställer upp på deras världsbild, att sortera mänskligheten i etniska kategorier baserade på blodsband och gener – sådant som är svårt att erövra.
Men om det finns etniska pakistanier bör det väl rimligtvis finnas etniska svenskar? Det är precis kategorin »etniska svenskar« som Sverigedemokraterna vill få oss att tro existerar, och som de anser sig representera. Just detta essentialistiska synsätt vill de sedan använda som ett knivskarpt verktyg för att skilja ut äkta etniska svenskar från andra etniciteter, som i bästa fall kan ses som andra klassens medborgare.
Låt oss inte lämna nationalismen till Sverigedemokraterna att fylla med blodsband och historiskt arv. Låt oss i stället underlätta uppkomsten av tillgängliga och pluralistiska gemenskaper, även nationella sådana. Det finns inga halal-etniciteter. Alla etniska gemenskaper är djupt problematiska och bidrar till segregation.
Qaisar Mahmood,
statsanställd och medlem i ST. I våras utkom hans bok »Jakten på svenskheten«.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
