Sätt människan i förgrunden

DEBATT: DEBATT2003-07-30

Om bugetkalkylerna för 2003 ska hålla måste kostnaderna för sjukskrivningarna kraftigt reduceras. De förslag som diskuteras just nu bygger på att arbetsgivarna ska betala en större del av kostnaderna, vilket de senare kompenseras för genom lägre arbetsgivaravgifter. Statens kostnader fördelas alltså om så att budgeten inte spricker.

Av:  Lena Jovanovic

Det är inte det statsfinansiella läget som är det mest oroande, utan det faktum att människor mår dåligt och behöver stöd för att få tillbaka livsgnistan och komma in i arbetslivet igen.

Vad vi måste göra är att ställa oss följande fråga: vad är det som de höga sjukskrivningstalen är ett symptom på? Vad är det egentligen som ligger bakom? Det verkar som om vissa debattörer tror att det finns en enda tydlig ”skurk” som det gäller att identifiera och sedan eliminera genom att klämma åt så hårt det går ekonomiskt.

Denna syn, som lite tillspetsat skulle kunna kallas ett typiskt manligt sätt att hantera problem (hitta skurken och skjuta honom), tycker jag är kortsiktig och verkningslös om man vill lösa problemen på lång sikt.

Jag efterfrågar konkreta, lösningsbyggande förslag som går på djupet och utgår från människoperspektivet snarare än marknadsperspektivet. De stigande sjukskrivningarna kan tolkas som en signal om att något är fel och vi måste ta den signalen på allvar. Och det är säkert inte så att en enskild aktör kan lösa detta komplexa problem på egen hand, även om de ekonomiska incitamenten är de rätta.

Det är i stället i samhällssystemet i stort, så som det nu är utformat och med den människosyn det återspeglar, som vi ska söka ursprunget till sjukfrånvaron.
Marknadsperspektivet, som har kommit att gälla inom i stort sett alla samhällsområden, alltså även inom den offentliga sektorn där människoperspektivet (eller åtminstone det sociala perspektivet) tidigare varit överordnat, gör att frågor om människosyn, människors behov och det goda samhället blivit sekundära.

Särskilt inom den offentliga sektorn, där sjuktalen också är högst, är kraven på ständigt ökad effektivitet direkt skadliga. Att ansvara för människors liv, välbefinnande och fostran är ett psykiskt mycket krävande arbete och för att lyckas med det krävs en väl avpassad arbetsbörda och tid till psykisk återhämtning.

Att tvingas vårda ännu fler patienter, eller fostra ännu fler barn per anställd, när det strider mot alla förnuftiga och känslomässiga argument låter sig inte göras utan de konsekvenser som vi alltså står inför idag i form av förstörda medmänniskor och stigande sjuktal.

Det finns en devis som säger att ”som man ser människan så behandlar man henne”. Idag går ekonomiska argument före mänskliga, vilket betyder att vi reducerat oss till homo economicus, utbytbara ”aktörer” styrda av ekonomiska incitament och allena värderade efter effektivitet och lönsamhet.

Vi har blivit gisslan i ett system som inte bryr sig om våra tankar, känslor, drömmar och ideal. Ett system med dålig passform mellan människa och miljö där det som vi behöver inte motsvaras av det som erbjuds, vilket på sikt leder till stress, frustration och sjukskrivningar.

Jag tror att sjuktalen till stor del beror på att vi reducerat hela vår tillvaro till en konkurrensutsatt marknad där vi ständigt förväntas vara effektiva och extremt flexibla, både i arbetslivet och på fritiden. Vi har börjat tillämpa marknadstänkandet också på oss själva som personer.

Men nu är det är dags att bryta denna syn och återupprätta oss själva som tänkande, kännande och längtande människor.

Om vi fördjupar diskussionen och tillåter oss att vara de som formar vårt samhälle och den grund den ska vila på, så kan vi komma närmare en varaktig lösning på problemet med människors ohälsa och vantrivsel.

Den första åtgärd jag skulle vilja se är att återskapa den offentliga sektorn till en konkurrensfri zon där människoperspektivet och människans behov går först. Då kan vi tända ett hopp om att det finns gränser för marknadstänkandet, att det finns krafter som verkar för att återupprätta människans värdighet i ett system som ter sig alltmer omänskligt och instrumentaliserat.

Låt oss visa att vi kan sätta dessa gränser och att vi gör det till vår egen, det vill säga människans, fördel.

Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA