Att var med i facket är en solidaritetsfråga
Namn: Tina Garherr.
Ålder: 54 år.
Bostad: Lägenhet i Norrköping och torp på Vikbolandet.
Familj: Man och en vuxen son, sonhustru och ett barnbarn.
Yrke & arbetsplats: Samordnare på Linköpings universitet.
Månadslön: 31 800 kronor.
Det här gör jag på jobbet: Jag är inköpare av möbler och inredning. Det kan vara både till stora ombyggnadsprojekt, eller till mötesrum eller enskilda anställda. Jag jobbar även med skyltning av universitetets lokaler – och upphandlingsfrågor som berör min enhet. Vi är 4 000 anställda och 27 000 studenter.
Det här gör jag på fritiden: Torpet är viktigt, där finns det alltid saker som ska göras. Det är en hel del trädgårdsarbete, och så gillar jag att vara ute i skogen och plocka svamp. Annars har jag precis börjat sjunga i kör. Och jag reser gärna.
Det bästa med jobbet: Det är variationen i arbetsuppgifterna. Sedan har jag väldigt bra arbetskamrater, det är viktigt. Jag gillar också att det är frihet under ansvar, jag får styra lite själv vad som behöver göras och kan i stor utsträckning planera mina dagar själv.
Det vill jag förändra i jobbet: Jag skulle önska att det var lite kortare och snabbare beslutsvägar på universitetet i stort. Det är många instanser som det ska tröskas igenom innan man kommer till beslut, och det kan vara lite tröttsamt.
Därför är jag med i ST: För mig är det en solidaritetsfråga. Jag har med mig det sedan modersmjölken, att man ska vara med i facket. Facket behövs.
Viktigaste frågan för facket: Fackens uppgift är att på något sätt vara en nagel i ögat på arbetsgivaren och se till att de inte kan göra precis som de vill. Det var därför fackföreningarna startade en gång i tiden. Här lokalt tycker jag att facket har en viktig uppgift i att framhålla att det behövs många fler än professorer och lärare för att universitetet ska fungera och studenterna ska trivas.