Att kalla förvaltningen ett hot mot demokratin passerar en gräns
När företrädare för regeringspartierna beskriver förvaltningen som ett hot mot demokratin misstänkliggörs alla som arbetar på myndigheterna, skriver Göran Sundström och Shirin Ahlbäck Öberg, professorer i statsvetenskap. De konstaterar att den bild som ges inte alls stämmer med forskningen om svensk förvaltning, och varnar för att uttalanden av detta slag kan skada legitimiteten för myndigheternas beslut och försvaga rättsstaten.
Tidöpartiernas växande misstro mot myndigheter och domstolar markerar ett skifte i svensk politik. När förvaltningen beskrivs som ett hot mot demokratin ifrågasätts en av den svenska demokratins grundprinciper: en självständig, saklig och lojal statsförvaltning.
Att kritisera enskilda myndighetsbeslut är en självklar del av demokratin. Men att beskriva myndigheter och domstolar som ett generellt hot är något annat – det undergräver tilliten till de institutioner som ska bära upp rättsstaten.
I Dagens Nyheter den 13 mars 2026 säger Jimmie Åkesson att han är ”hundra procent säker” på att myndigheterna motarbetar hans parti. I samma resonemang upplöses gränserna: ”staten, de politiska partierna, regeringen, myndigheterna och allt det där”. Stat, myndigheter och politik flyter samman i en och samma bild av motstånd. Detta är inte en tillfällig formulering. Det är en politisk idé: att staten inte längre är ett sakligt verktyg, utan ett hinder.
När Ebba Busch samma månad avfärdar Klimatpolitiska rådet som ”vilken politisk debattör som helst” sker samma förskjutning. Expertmyndigheter reduceras till osakliga åsiktsproducenter. Deras uppdrag – att granska, varna och bidra med kunskap – görs politiskt irrelevant.
Samtidigt beskriver statsminister Ulf Kristersson Regeringskansliet som en bromskloss. Reformarbetet fastnar i ”långbänkar” och slipas ned ”till oigenkännlighet”. Svaret blir ”SB inrikes” – en enhet i statsrådsberedningen som ska fungera som en politisk blåslampa mot förment senfärdiga och trilskande departement.
Detta paras med vittnesmål från tjänstemän inom Regeringskansliet om ökad misstänksamhet, hårdare styrning och en ny prioritering: snabbhet framför korrekthet. Förslaget om så kallade Tidö-löner – där tjänstemän skulle premieras för att driva igenom en politisk överenskommelse – förstärker bilden. Förvaltningen behöver manas på, annars drar den benen efter sig.
Steg för steg förändras relationen mellan politik och förvaltning. Och så kom då uttalandet från moderaten Mats Green den 1 april i år i riksdagens konstitutionsutskott:
”Herr talman! Det största hotet mot svensk demokrati kommer från Ryssland, och det näst största hotet mot svensk demokrati kommer från brottsligheten. Men det tredje största hotet mot svensk demokrati kommer från myndighets- och domstolsaktivism.”
Här passerar retoriken en gräns.
Att en ledande moderat, tillika vice ordförande i konstitutionsutskottet, pekar ut myndigheter och domstolar som det tredje största hotet mot svensk demokrati är mycket uppseendeväckande. Är detta Moderaternas allmänna syn på vår förvaltning? Vilket underlag lutar sig partiet i så fall mot?
Bilden stämmer nämligen inte alls med forskning om svensk förvaltning. Den har länge visat att relationen mellan politiker och tjänstemän präglas av ömsesidig tillit och en stark norm om saklighet och lojalitet. Även om det har funnits rötägg inom förvaltningen – det gör det i alla organisationer – har politikerna betraktat tjänstemännen som medspelare, inte motspelare, i arbetet med att genomföra reformer. Förvaltningen har uppfattats som kunnig, saklig och lojal. Kritiska synpunkter har inte setts som motstånd – utan har respekterats och betraktats som ett skydd mot bristfälligt beredda beslut.
Att bryta med denna tradition är inte en teknikalitet. Det är ett systemskifte. Ändå är det märkligt tyst från oppositionen. Varför säger inte oppositionen något? Har man inte uppfattat vad som sker? Vet man inte hur det ska bemötas? Eller är det så att oppositionen delar problembeskrivningen?
Detta valår duger det inte att vara tyst. Frågan måste upp på bordet: vilken relation ska råda mellan politik och förvaltning i Sverige? Ska myndigheter och domstolar vara självständiga, kunskapsbaserade och ibland obekväma – eller ska de, när det passar politiken, betraktas som osakliga, illojala motståndare och behandlas därefter?
Påståendet att förvaltningen är det tredje största hotet mot svensk demokrati är inte bara retoriskt. Det är explosivt. Det innebär att en betydande del av de omkring 1,3 miljoner människor som arbetar i statliga och kommunala myndigheter i praktiken misstänkliggörs för att motarbeta den liberala demokrati som de är satta att upprätthålla. Om myndigheter och domstolar framställs som politiska motståndare riskerar deras beslut att förlora legitimitet. I förlängningen försvagas rättsstaten.
Menar våra folkvalda politiker på allvar att de institutioner som ska upprätthålla demokratin i själva verket hotar den?
Göran Sundström
Professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet
Shirin Ahlbäck Öberg
Professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
