Pandemin visade på den statliga sektorns styrka
Den svenska hanteringen av pandemin vilade till stor del på att statliga myndigheter kunde ta sig an nya uppgifter för att stötta såväl den politiska nivån som näringslivet och civilsamhället, skriver Folkhälsomyndighetens förre generaldirektör Johan Carlson. Han vänder sig mot beskrivningen av statsanställda som byråkrater som kan undvaras, och menar att det kan behövas ett ökat statligt engagemang på vissa områden.
Med jämna mellanrum återkommer debatten om den statliga förvaltningen, i synnerhet om dess storlek. Försvaret, Polisen och Kriminalvården, myndigheter med direkt operativa funktioner ute i samhället, utgör knappt 70 000 av de statligt anställda. Men resten – totalt finns det drygt en kvarts miljon anställda inom den statliga sektorn – beskrivs ofta i termer av administratörer, eller byråkrater, som ägnar sig åt att vända papper och som till stor del kan undvaras. Att Skatteverket, Försäkringskassan och – kanske – Arbetsförmedlingen behövs och att de statliga universiteten och högskolorna är viktiga anser nog de flesta. Men vilken funktion fyller alla de andra myndigheterna egentligen? Visst kan man undra, och oftast får man ganska oprecisa svar. Ledning, styrning och uppföljning brukar det heta, men vad innebär det och är det verkligen nödvändigt?
För att förstå detta har jag tittat närmare på den sektor jag känner bäst. I runda tal 500 000 människor är sysselsatta inom den regionala, kommunala och privata hälso- och sjukvården. De statliga myndigheter som betjänar sektorn har drygt 4 000 anställda, det vill säga mindre än en procent av de anställda inom sektorn arbetar i den statliga förvaltningen. De uppgifter som utförs är oftast viktiga kärnuppgifter, långt ifrån administration och byråkrati. Analys av sjukdomars utbredning, kunskapsstöd för sjukvård och förebyggande arbete, avancerade laboratorieundersökningar, säkerhetsbedömning av läkemedel och inspektion och tillsyn av sjukvårdande verksamheter är några av huvuduppgifterna och de anställda har därför en mycket bred yrkeskompetens.
I min nyutkomna bok om Sverige under coronapandemin, Vi mot världen – min berättelse om pandemin och den svenska modellen, har jag tittat närmare på de statliga myndigheternas roll under dessa utmanande år. Att Folkhälsomyndigheten var av central betydelse tror jag att de flesta inser, men även Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Inspektionen för vård och omsorg, E-hälsomyndigheten och flera andra myndigheter var helt oumbärliga för hanteringen av covid-19. Till detta kommer flera statliga aktörer inom andra sektorer – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Tillväxtverket, Skatteverket, Riksgälden och många fler. Den svenska hanteringen av pandemin vilade i mångt och mycket på att de statliga myndigheterna kunde växla upp och ta itu med nya uppgifter för att stötta såväl den politiska nivån som näringslivet och civilsamhället. När det verkligen gällde förlitade sig medborgarna helt enkelt på staten, på myndigheter som relativt självständigt kunde genomföra sina viktiga uppdrag. För den som är intresserad av statens många roller under pandemin rekommenderar jag läsning av min bok.
Vi ska självfallet inte ha en alltför stor och ineffektiv offentlig sektor, men att i svepande ordalag tala om nedskärningar är ogenomtänkt. Vi har alla anledning att vara stolta över vad den statliga sektorn kunde leverera under pandemin, och jag hoppas att de statsanställda går till arbetet med högburet huvud. Innan vi kastar ut barnet med badvattnet behöver vi göra en mer djupgående analys av vad ett samhälle egentligen behöver – såväl i lugnare tider som i kristider. Det kanske till och med är mer av statligt engagemang och inte mindre, åtminstone i vissa sektorer.
Johan Carlson
Före detta generaldirektör vid Folkhälsomyndigheten
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.