Nya villkor väntar för de anställda på Migrationsverket

I den smala korridoren på nedersta våningen på Arlöv Park Hotell passerar ett par boende på väg till sitt rum. Det tidigare hotellet strax utanför centrala Malmö är i dag ett av Migrationsverkets återvändandecenter.

Atef Mounir, som jobbar som assistent, vänder sig mot mannen och hans tonårsdotter och hejar glatt. De stannar till ett tag och pratar arabiska. Det låter som om Atef Mounir frågar hur de mår, kanske pratar de kort om något praktiskt också.

– Jag trivs så oerhört bra med mitt arbete. Jag älskar kontakten med människor från världens alla hörn och att ingen dag är den andra lik, säger Atef Mounir, som behärskar sex olika språk utöver svenska.

I sin roll har han hand om mycket av det praktiska på återvändandecentret – exempelvis att uppdatera boendelistor, beställa måltider, ha kontakt med städbolaget och samordna de frivilligorganisationer som ordnar aktiviteter framför allt för de barn som bor här.

När regeringen sommaren 2023 gav Migrationsverket i uppdrag att inrätta återvändandecenter var Arlöv ett av de första som öppnades.

Enligt regeringens uppdrag är avsikten att ”Migrationsverket aktivt ska arbeta med att motivera asylsökande som har fått ett beslut att lämna landet till att återvända frivilligt, samt ge råd, vägledning och praktiskt stöd”.

I dag finns åtta återvändandecenter på olika platser i landet. De är en del av en omfattande omläggning av asyl- och migrationspolitiken, såväl på ett nationellt plan som på EU-nivå. En bärande tanke med reformerna är att de sökande ska samlas på gemensamma boenden under hela processen – från ankomst till beslut.

Anna Ahnlund, som är ordförande för sektion syd i ST inom Migrationsverket och ledamot i den nationella avdelningsstyrelsen, har följt med till återvändandecentret i Arlöv. Hon förklarar vad omläggningen innebär:

– Kort sammanfattat ska fokus över hela EU nu ligga på mer kontroll samt kortare och mer effektiv handläggning, säger hon.

I ett mötesrum får Anna Ahnlund och Atef Mounir sällskap av handläggaren Linnea Svens. Hon konstaterar att förändringarna innebär att kontakten med de sökande numera är både tätare och mer långvarig.

– Tidigare bodde sökande i det som då hette ankomstcenter under ett par veckor, sedan slussades de ut i egen lägenhet i väntan på beslut. Här på återvändandecentret kan det handla om boende i åtskilliga månader. Vissa processer kan fortfarande ta lång tid. Det beror ofta på något som vi handläggare inte kan påverka, som att någon saknar pass eller att det är problem i samarbetet med ursprungslandet, säger hon.

Arlöv Park Hotell är en ganska nedgången byggnad som ligger i ett grått industriområde mellan stora vägar. Det har plats för 250 personer, men i dagsläget bor det ungefär hälften så många här. En hel del är familjer med barn.

När återvändandecentret i Arlöv öppnades rapporterade lokala medier om kritik mot valet av lokaler. En av de negativa rösterna var Sara Vestering, moderat kommunalråd i Burlövs kommun.

– Jag tycker att man ska stänga detta. Tittar man på barnkonventionen och barns rättigheter så är det verkligen inte något ställe som barn ska bo på, sade hon i en intervju med SVT Skåne i februari i fjol.

Sara Vestering har dragit paralleller till sin egen erfarenhet av att som barn bo under liknande förhållanden, när hon tillsammans med sin familj kom till Sverige som flykting från det forna Jugoslavien.

– På ett sådant ställe vill man inte ha sin barndom, sade hon till SVT Skåne.

Kommunpolitiker har också framhållit att lilla Burlövs kommun saknar resurser att hantera det merarbete som ett stort återvändandecenter skapar: barn som under sin väntan på att lämna landet ska gå i skola, kontakter med socialtjänst, vårdinrättningar och så vidare.

De anställda på återvändandecentret kan hamna mitt emellan kommunen och den nationella nivån. Men de behöver i första hand vara lojala mot sin arbetsgivare – den statliga myndigheten.

– Någonstans måste ju dessa center ligga. Och vi har inte alls känt av de lokala politikernas motstånd i våra kontakter med tjänstemännen i kommunen. De är alltid väldigt hjälpsamma och vårt samarbete fungerar smidigt, säger Linnea Svens.

Atef Mounir upplever att bara ett perspektiv kommer fram i medierna.

– Varje dag gör jag och mina kollegor vårt yttersta för att tiden här ska bli så bra som möjligt för dem som väntar på att lämna landet. Jag önskar att lite av det också kom fram, säger han.

De anställda påverkas också av den stora omställning som pågår inom myndigheten.

Atef Mounir måste börja i det privata. I tolv år har han jobbat på Migrationsverket. Han bor i Ystad med sin fru och två barn i skolåldern och kör varje dag 50 minuter enkel väg till jobbet. När det finns hinder i trafiken – som i vinter när snöstormar flera gånger dragit fram i Skåne – kan resan ta mycket längre tid. Han tycker ändå att arbetet är värt det.

– Inte en dag under min tid inom Migrationsverket har jag funderat på att byta jobb. Jag kan inte tänka mig något mer omväxlande och meningsfullt, säger Atef Mounir.

Linnea Svens har ungefär lika lång resa till jobbet – hon bor i Helsingborg och har en femåring därhemma. Nu är de båda oroliga.

Den 12 juni träder den så kallade migrations- och asylpakten, en EU-gemensam överenskommelse, i kraft. Just nu pågår förhandlingar på politisk nivå om hur den ska implementeras i Sverige. De konkreta direktiven till Migrationsverket är ännu inte färdiga, så osäkerheten om detaljerna är fortfarande stor. Men en sak som arbetsgivaren har flaggat för är att bemanningstiderna ska utökas. En riktlinje i EUs asylpakt, som den kallas av personalen här till vardags, är att tillgängligheten ska öka.

Linnea Svens och Atef Mounir berättar att det på deras arbetsplats antagligen kommer att innebära att personalen behöver jobba på schema: utöver pass på kontorstider blir det också pass som slutar klockan 21. Dessutom ska det finnas bemanning på helger och röda dagar.

Rummet där vi sitter har spår av barn. Här ordnar frivilligorganisationer aktiviteter för familjerna på återvändandecentret. På väggarna sitter barnteckningar och färglagda flaggor, i soffor ligger gosedjur, på hyllorna står brädspel och i hörnen ligger leksaker.

Atef Mounir berättar hur viktigt det är för honom att vara en närvarande förälder. Hans två barn hemma i Ystad behöver honom nu, åren går snabbt och rätt som det är kommer de att vara utflugna. Båda barnen spelar såväl handboll som fotboll.

– Jag har sagt till dem att jag alltid ska försöka vara med på matcher och cuper. Trots att min fru och jag hjälps åt och har två bilar, så är det redan i dag svårt att få ihop det, säger Atef Mounir.

Nu vet han inte om han kommer att kunna hålla sitt löfte till barnen. För hur ska han göra det, om han vissa veckor schemaläggs till klockan 21 och ibland på helgerna? Han oroar sig också för hur sommaren ska bli. Han brukar planera semestern efter barnens cuper, han vill ju vara med dem och stötta på plats. Nu befarar han att han så sent som i maj ska nekas några av de semesterveckor som han önskat.

De framtida arbetstiderna diskuteras flitigt bland de anställda, berättar Linnea Svens.

– Alla är oroliga och det är så klart jobbigt för många av oss att inte få besked. Det kan ju bli så att man plötsligt står med en tjänst under arbetsvillkor som inte var vad man en gång sökte, säger hon.

Efter samtalet på återvändandecentret i Arlöv förflyttar vi oss en mil söderut, till mottagningscentret på Jägersrovägen i Malmös sydöstra delar. Även det är inhyst i ett före detta hotell. Här checkade det en gång in gäster som skulle besöka den närliggande travbanan Jägersro. Nu, i Migrationsverkets regi, har byggnaden plats för 500 boende. De flesta är placerade på mottagningscentret men 50 platser tillhör ett återvändandecenter.

I entrén finns precis som på Arlöv Park Hotell en reception som bemannas av Migrationsverkets personal under kontorstider. I entrén finns också två väktare från ett externt bolag på plats dygnet runt. Men i dagsläget finns inga anställda från Migrationsverket här efter klockan 17 på vardagar – den enda personal som finns i lokalerna under andra tider är väktarna och de externt anställda som jobbar i köket.

Några i personalen har beredskap och måste rycka in om det händer något, berättar handläggaren Alban Muharremi, som är skyddsombud för ST på arbetsplatsen och möter oss i entrén. ”Men det gör det sällan”, tillägger han.

– Det här är ju en öppen verksamhet där de boende kommer och går som de vill. Man får inte glömma att det faktiskt är deras hemmiljö, säger Alban Muharremi.

Han går igenom ett glest befolkat kontorslandskap – de anställda jobbar främst ute i verksamheten och i direktkontakt med de boende. Han fortsätter till personalens lunchrum, där en grupp ST-medlemmar samlats för att vittna om samma slags oro som de anställda i Arlöv känner.

Mottagningscentret på Jägersrovägen kan stå inför ännu större förändringar. Det har att göra med att EUs asylpakt ställer krav på att myndigheter ska ha bättre kontroll på personer som söker uppehållstillstånd i landet. I framtiden kommer sökande som har svaga asylskäl att befinna sig i två olika faser under mottagningsprocessen: först i ett ”screeningförfarande”, då den sökandes identitet ska fastställas – vilket ska ske inom sju dagar – och därefter i ett ”gränsförfarande”, i vilket handläggningen ska ta maximalt tre månader. Det gäller bland annat alla asylsökande som kommer från så kallade säkra ursprungsländer. Vilka de är enades EU-parlamentet om så sent som den 10 februari.

Enbart vissa mottagningscenter i landet kommer att vara öppna för de personer som hamnar i screeningförfarandet. De finns alla på orter som ligger nära landets gränser eller stora flygplatser: i nuläget Boden, Sigtuna, Mölndal – och så här, på Jägersrovägen i Malmö.

Varken under screening- eller gränsförfarandet anses personerna formellt ha kommit in i landet, förklarar de anställda här i lunchrummet. Det betyder att de inte får lämna boendet – och det kommer att påverka personalens arbetssituation. Men det råder fortfarande osäkerhet om exakt hur det kommer att fungera, och det bekymrar handläggaren Lisa Aldebert, som också är ersättande skyddsombud.

– Polisen kommer att inrätta ett kontor här i våra lokaler, men det är fortfarande lite oklart med uppdelningen och vilka uppgifter som vi kommer att hantera, säger hon.

I dag är alla mottagningscenter och återvändandecenter helt öppna. Den som lämnar boendet behöver inte berätta det, även om det finns önskemål om att övernattningar hos exempelvis släkt eller vänner ska meddelas – mest för att det ska gå att planera för måltider och för att inga oklarheter ska uppstå.

Alban Muharremi undrar hur en stärkt kontroll av de boende ska hanteras i praktiken.

– Kommer det att sättas upp stängsel runt boendet? Kommer det att vara inpassering som vi ska ta hand om? frågar han.

Samtidigt ska de sökande som befinner sig i asylprocesser fortsatt kunna gå ut, och barn ska kunna åka till skolan.

Lisa Aldebert, som har jobbat på Migrationsverket i 20 år, konstaterar att de anställda inte har tagit del av några planer.

– Det är ofta så här vid förändringar inom den här myndigheten. Till syvende och sist är det vi på golvet som själva får hitta lösningar för att anpassa oss till nya direktiv. Vi får bara se till att lösa det, helt enkelt. Så borde det inte vara, säger hon.

Anpassningen till EU-kraven på ökad tillgänglighet kommer med största sannolikhet att innebära förändrade arbetstider även här på mottagningscentret i Malmö, precis som i Arlöv. ST-företrädaren Anna Ahnlund och hennes fackliga kollegor har fått indikationer på att mottagningscentret ska bli en 24-7-verksamhet. Det kommer att bli fler enheter och mer personal kommer att rekryteras, men det är inte klart i hur stor omfattning. Inte heller vet de nuvarande anställda ännu hur de förändrade arbetstiderna kommer att påverka dem.

– Vi kämpar just nu för att det ska vara frivilligt att jobba de obekväma arbetstiderna – att det ska läggas på de helt nya enheterna och att befintliga anställda i så fall aktivt och på eget initiativ ska kunna söka sig dit. Vi menar att frivillighet alltid är bäst för såväl arbetstagare som arbetsgivare och att ingen bör bli tvingad, säger Anna Ahnlund.

Hon anser också att arbetsgivaren behöver utreda hur mycket schemaläggning som egentligen behövs. Som det nu är verkar det handla om höftningar, menar hon. Utökade arbetstider kostar och pengarna behöver användas med förnuft, betonar Anna Ahnlund.

– Vi vill också ha klarhet i vad som egentligen är tanken att de anställda ska göra under arbetstid utanför kontorstid. Det är högst oklart i nuläget.

Det mesta av de anställdas jobb handlar i dagsläget om att stötta, vägleda och samordna i praktiska situationer. För att det ska fungera behöver andra myndigheter och aktörer vara på plats. Det är de sällan efter klockan 17 en vardag.

Alban Muharremi har svårt att se vilka arbetsuppgifter de anställda ska ägna sig åt utanför kontorstid.

– Vi har inte alls fått veta vad tanken är att vi ska göra på kvällar, nätter och helger. Det finns helt enkelt ytterst lite information uppifrån. Men det är inte alltid enhetschefernas fel, de vet ju inte heller eftersom inget är klart på central nivå, säger han.

Alban Muharremi och kollegorna tillägger att just de har tur som har en bra chef.

– Hon informerar oss successivt om allt hon vet, men det finns enheter som inte får veta lika mycket. Så informationen är heller inte samstämmig för alla. Det blir väldigt svårt att planera framåt.

När Publikt kontaktar Migrationsverkets regiondirektör i region Syd, Fredrik Bengtsson, uttrycker han förståelse för att personalen känner oro, men framhåller samtidigt att förändringarna inom migrationspolitiken är historiska.

– Det handlar dels om EUs migrations- och asylpakt, som är den största strukturella reformen någonsin. Samtidigt har Tidöpartierna haft migrationspolitiken som sitt största fokus under mandatperioden, säger han.

I snart fyra år har det pågått utredningar och remisser på en mängd områden, påminner Fredrik Bengtsson. Han räknar upp avvecklingen av lagen om eget boende, ebo, som har gett nyanlända möjlighet att ordna bostad på egen hand, inrättandet av mottagnings- och återvändandecenter, förändringar av reglerna för arbetstillstånd och anhöriginvandring, samt regeringens planer på att införa medborgarskapsprov. Till det kommer förberedelser kopplade till förslaget att omvandla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Det är förändringar som alla påverkar eller kommer att påverka Migrationsverket, konstaterar Fredrik Bengtsson. Men många beslut återstår. Under våren ska regeringen skicka ett stort antal propositioner till riksdagen.

– Jag vill därför poängtera att anledningen till att vi inte kan ge besked varken handlar om att vi är långsamma eller att vi inte vill behandla våra medarbetare väl, säger Fredrik Bengtsson.

När det detaljerna klarnar kommer Migrationsverket att kunna vara tydligare som arbetsgivare, poängterar han.

– Men det är också viktigt att ingenting går ut innan det är helt klart – vi vill inte behöva dra tillbaka något, tillägger han.

Fredrik Bengtsson kan inte garantera att det kommer att vara frivilligt för medarbetarna i region syd att jobba obekväm arbetstid. Det kan inte heller Johanna Essemyr Pauldin, regiondirektör i region nord, göra i sin del av landet.

– Nu har generaldirektören gett oss i uppdrag att utöka bemanningen och då behöver vi organisera verksamheten efter det. Vi kan inte inrätta enheter med enbart nyanställda, säger hon.

Hon framhåller också att en tydlig riktlinje från politikerna är att öka tryggheten och säkerheten på centren.

– Som myndighet behöver vi därför nu kliva fram. I dagsläget finns uteslutande väktare på plats på centren nattetid. Nu behöver vår egen personal ta en större roll och vara mer tillgänglig.

Förändringarna påverkar handläggarnas arbetsvardag även på andra sätt. För några år sedan hade de mellan 50 och 200 ärenden per anställd, men oftast bara ett mindre antal kontakter per år med varje individ. Flera andra enheter var inblandade under processens gång och handläggarna släppte enskilda ärenden mycket tidigare – nu ska de i högre utsträckning följa dem från start till slut.

Det innebär ett huvudansvar för kanske tio till tolv ärenden åt gången, men nästan daglig kontakt. Dessutom har de anställda numera sina skrivbord i direkt anslutning till de berörda personernas hemmiljö. De förväntas finnas med som stöd i kontakter med exempelvis vården, barnens skolor och socialtjänsten, och hjälpa till med översättning av myndighetsbrev och liknande uppgifter.

Det blir en helt annan typ av kontakt, som är mer långvarig och innehåller mycket mer sociala samtal, konstaterar Lisa Aldebert.

– Det kan vara svårt att plötsligt ta hand om så mycket, för många sökande mår ju också väldigt dåligt, säger hon.

Några tycker att de tätare kontakterna gör jobbet mer givande. Med en fördjupad relation kan det också bli lättare att bygga upp ett samarbete, ge rätt stöd och undvika missförstånd. Men det ställer också högre krav på att kunna hålla isär rollerna, framhåller assistenten Yunus Korkmaz, som är förtroendevald för ST.

– Vi behöver ju alltid vara professionella yrkespersoner, men ska kombinera det med att vara medmänniskor. Det ställer högre krav på att hålla den balansen när man jobbar med personer under längre tid och lär känna en hel familj, säger han, och påminner om de strikta regler som ska säkerställa att personalen inte hamnar i situationer där de riskerar att utsättas för otillbörlig påverkan.

Yunus Korkmaz jämför dagens arbete med de korta möten han hade med asylsökande när han jobbade i Trelleborgs hamn under flyktingkrisen 2015.

– Vi kunde ta emot över 1 000 nya sökande varje dag. Det var kaotiskt att hantera, nyanlända sattes princip direkt i bussar och ibland visste inte chauffören vart de skulle köras. De fick bara instruktionen att ”köra norrut” och så fick de mer besked längs vägen om vilka kommuner som kunde ta emot.

Handläggaren och arbetsplatsombudet Jessicka Rivera, som kom till Migrationsverket 2022 från ett jobb inom rättspsykiatrin, tror att myndigheten framöver kan komma att behöva mer av hennes tidigare yrkeserfarenheter.

– Den här ökade tillgängligheten på kvällar, nätter och helger – jag förstår inte vad den ska vara till för om det inte handlar just om att stötta de boende i deras psykiska hälsa. Vi kommer att få hantera mycket mer sådant. Det är inte lätt att bo så här, vara sysslolös och bara vänta när processerna dessutom fortfarande kan ta väldigt lång tid, säger hon.

Omställningen ställer stora krav på de anställda, men Jessicka Rivera upplever att de får stöd och kompetensutveckling från arbetsgivaren. I likhet med arbetskamraterna tycker hon också att enhetens chef är tydlig och inlyssnande. Hon framhåller även att stämningen är god och att kollegorna stöttar varandra.

– Just nu kartlägger vi vilka kompetenser och erfarenheter som finns bland oss inom enheten. Vi ser över hur vi kan ta tillvara dem och på så vis bättre avlasta varandra, säger Jessicka Rivera.

Alban Muharremi framhåller hur vana de anställda på Migrationsverket är vid att ställa om. Kan man inte anpassa sig till att politiken och omvärlden ständigt förändras är det svårt att bli långvarig inom myndigheten, menar han.

– Men även vi behöver ju vissa ramar att förhålla oss till, inte minst när det rör framtida arbetstider och kanske helt nya arbetsuppgifter. Att inte alls veta påverkar den psykosociala arbetsmiljön väldigt
negativt och leder till mycket onödig stress.