Särbehandling måste vara motiverad för att vara legitim
De nya vandelsreglerna i utlänningslagen innebär att samma agerande kan leda till olika konsekvenser beroende på om en person är medborgare eller ej, skriver Göran Sundström, professor i statsvetenskap. Att det finns områden där det är legitimt att lagen gör skillnad mellan medborgare och icke-medborgare innebär inte att varje särbehandling är legitim, menar han.
Tidöregeringen har kritiserats för att utmana en av de mest grundläggande principerna i vår demokratiska rättsstat – likabehandling. De nya vandelsreglerna i utlänningslagen är det tydligaste exemplet. De innebär att en invandrad svensk som inte är svensk medborgare kan bli utvisad på grund av en handling, även när agerandet inte är brottsligt, medan en svensk medborgare som begår samma handling inte påverkas alls.
De som försvarar denna utveckling brukar invända att det är självklart att medborgare och icke-medborgare omfattas av olika regler. Den uppfattningen uttryckte exempelvis Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, i Ekot den 8 september: ”Det finns inget land i världen som inte gör skillnad mellan medborgare och icke-medborgare, det är liksom inget konstigt med det.”
Det är korrekt, men samtidigt ett starkt förenklat argument som missar den centrala frågan. Att det finns legitima skillnader mellan svenska medborgare och invandrade svenskar som inte har medborgarskap innebär inte att varje särbehandling är legitim. Det avgörande måste vara om medborgarskapet är en relevant grund för den skillnad som lagen gör.
Att en person saknar svenskt medborgarskap kan vara avgörande för exempelvis rätten att resa in i eller stanna i landet och för vissa politiska rättigheter. Men det är betydligt mindre självklart varför medborgarskapet ska avgöra hur en person som redan lever i Sverige ska bedömas och vilka rättsliga konsekvenser hans eller hennes handlande ska få. Ju mindre relevant medborgarskapet är för det ändamål som lagen ska uppnå, desto svagare blir argumentet för en långtgående särbehandling.
Det är därför inte tillräckligt att konstatera att ”alla länder” behandlar medborgare och icke-medborgare olika. Frågan är var gränsen ska gå och vilka principer som ska avgöra den. En rättsstat som den svenska bör kunna ange varför just denna skillnad är relevant för just detta ändamål och varför särbehandlingen är proportionerlig i förhållande till de rättigheter som påverkas. Annars riskerar medborgarskapet att utvecklas från en grund för vissa välmotiverade rättsliga skillnader till en generell grund för att ge människor olika rättigheter och skyldigheter. Det senare är svårt att förena med regeringsformens bestämmelser om att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet samt att var och en gentemot det allmänna är tillförsäkrad en rad fri- och rättigheter.
Den avgörande frågan är därför inte om det är legitimt att i vissa avseenden göra skillnad mellan medborgare och icke-medborgare. Det kan det vara. Frågan är om de skillnader som Tidöregeringen nu bygger in i utlänningslagen och annan lagstiftning verkligen är relevanta för det ändamål som lagarna ska uppnå och proportionerliga i förhållande till de fri- och rättigheter som påverkas.
Ytterst är frågan: Ska människor som lever i samma land och omfattas av samma lagar kunna behandlas så olika enbart på grund av att den ene är svensk medborgare och den andre inte?
Göran Sundström
Professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
