Madeleine Mogren.
Madeleine Mogren.

Satsningarna på poliser exkluderar de övriga anställda vid Polismyndigheten

DEBATT: POLISMYNDIGHETEN2022-06-30
När anställda på Polismyndigheten ställs mot varandra och tjänstemän med samma arbetsuppgifter som poliser inte får ta del av lönesatsningar leder det till en stor besvikelse, skriver Madeleine Mogren, förtroendevald i ST inom Polisen.

De senaste månaderna har jag läst flera debattartiklar skrivna av mina kollegor, jag ser hur de länkar till tidningsartiklar och Twitterkonton, jag hör hur det pratas i korridoren. Samtidigt sitter jag bakom mitt skrivbord med en stor klump i magen och undrar hur länge jag kan fortsätta att motivera andra, få dem att hålla ut och kämpa vidare när jag själv känner mig så otroligt uppgiven.

Polisen är ett hett ämne – våra politiker går ut och lovar att det ska bli möjligt att döma till hårdare straff, att det ska komma ut fler poliser på gatorna, att det ska satsas på poliser genom högre löner, bättre villkor och höjd status för yrket, för att medborgarna ska känna sig trygga. Problemet här är att vi pratar om poliser. I realiteten innebär det att vi pratar om drygt två tredjedelar av en myndighet och aktivt exkluderar nästan 13 000 personer.

Du som läser det här tänker nu att jag förmodligen inte förstår att när man pratar om dessa satsningar på poliser, så innefattar det hela myndigheten. Men så ser inte vår verklighet ut.

År 2019 fick Polismyndigheten 360 miljoner kronor att fördela, dessa riktades enbart till poliser. Pengarna skulle fördelas ut i flera olika steg och ingen av mina kollegor hade några invändningar mot att det gick till de poliser som arbetar i yttre tjänst. Jag tror att de flesta tycker att det är rimligt att en färdigutbildad polis som åker runt i polisbil hela dagarna och faktiskt riskerar att hamna i situationer med dödligt våld på daglig basis har en lön som rimmar med uppdraget. Men de flesta av mina kollegor åker inte på tiotalet utryckningar per arbetspass som kan innebära allt från en berusad ungdom på en fest till att träffa en person som precis huggit ihjäl sin partner med en kökskniv. Mina kollegor gör samma jobb som jag, och det är inte att åka runt i en polisbil och vänta på att någon ringer 112.

När resterande pengar skulle fördelas lades det bland annat på poliser i utredningsverksamheten. Förstå mig rätt nu, jag missunnar inte även dem ett lönepåslag, det missunnar jag inte någon. Det innebär dock att klyftorna blev enorma. De kollegor som gör samma arbete som jag, vilket till övervägande del innebär arbete bakom ett skrivbord eller i ett förhörsrum, tjänar i vissa fall 10 000 kronor mer än jag trots att de bara har ett par år i tjänst. Vi utför alltså exakt samma arbetsuppgifter, uppgifter som inte kräver den typen av befogenhet som polisutbildningen ger att bland annat kunna omhänderta eller gripa personer.

Polisförbundet har under många år varit synliga i media, de har aktivt drivit frågan om ”civilanställdas höga löner” och därmed ställt mig och mina kollegor mot varandra.

Begreppet ”civilanställda” (tjänsteman är för övrigt den korrekta benämningen) innefattar bland annat de passhandläggare vars arbetsmiljö blivit allt sämre när det inte rekryterats till deras verksamhet. Passhandläggarna är de personer som nu vänder ut och in på sig själva för att se till att medborgare har giltiga id-handlingar.

Men det innefattar även utredare som är jurister, statsvetare och kriminologer, gränskontrollanter som i vissa fall är fyr- eller femspråkiga och har tolkbakgrund, it-forensiker som i grunden är ingenjörer, granskare av barnpornografiskt material, barnförhörsledare, sakkunniga på nationellt forensiskt center… Listan kan göras lång. Jag tror att du som läser det här förstår att det är personer med olika kunskaper och kompetens och att de i privat sektor inte hade klumpats ihop på det här sättet. Men vad har egentligen ”civilanställda” gemensamt? De är inte poliser. Men vad har då poliser och ”civilanställda” gemensamt oavsett arbetsuppgift? De vill alla göra världen lite bättre och sliter dag in och dag ut med hela hjärtat som insats.

Min inkorg har i skrivande stund 18 olästa mail sedan i går. Drygt hälften av dem handlar om lönefrågor. Kollegor som är ytterst besvikna över att de inte fått ta del av schablonbeloppet på 24 procent som betalas ut till alla poliser under sommaren, kollegor som läst att det kommer en ny lönesatsning till Polismyndigheten och sedan läser vidare att ytterligare 400 miljoner kronor ska fördelas ut på poliserna till 2024. Jag har inte svarat ännu, för vad ska jag svara? Att de trots att de sliter sida vid sida med poliser eller för att medborgarna ska få sina pass, så är de inte lika mycket värda för att de saknar en polisutbildning? Att kriminologen med tio års utredningserfarenhet som leder en spaningsinsats inte ens har lika bra betalt som den nyutexaminerade polisen som höll förhöret med ett vittne? Att de kollegor som skriver rent alla polisers förhör för att frigöra dem till yttre tjänst inte gör ett viktigt jobb? Att den operatör som svarar på ditt 112-samtal inte förtjänar ett lika högt lönetillägg och hälften av OB-tillägget som den operatör som sitter på kontorsstolen intill i en annan uniform?

I dagarna har begreppet ”bluewashing” dykt upp, ett begrepp som innebär en övertygelse om att ”civilanställda” i någon form försöker ta över kollegors arbetsuppgifter. Vilka arbetsuppgifter? Jag vill inte gripa någon. Jag vill inte vara först på plats vid en knivskärning. Det enda jag vill är att den kvinnan jag träffar i ett förhörsrum och som inte kan återvända hem på grund av våld, får den hjälp hon behöver för att ta sig ur sin situation. Är min vilja att hjälpa henne mindre värd än andra kollegors, trots samma kunskaper?

Mina kollegor är mina kollegor. Jag ser hur de sliter dag in och dag ut oavsett om de åker polisbil, spanar eller sitter i polisens växel. En del av dem är poliser, andra är ekonomer eller statsvetare. Andra har ingen formell utbildning alls men har med erfarenhet blivit de bästa barnförhörsledarna.

Kanske bidrar jag med den här texten själv till klyftorna mellan poliser och ”civilanställda”. Men jag är så trött på att höra hur bra ”vi civilanställda” tjänar, för senast jag kollade så går de nyutbildade polisaspiranterna, som jag är instruktör för, in på en högre lön än mig. Jag är så ofantligt besviken på att vartenda mejl från kollegor innebär ont i magen. För hur ska jag fortsätta uppmuntra dem till att kämpa på med ett förhör, med köerna i pass eller med undersökning av ett vapen när varken myndigheten eller politikerna uppmuntrar det? Hur förklarar man för en besviken medlem att deras jobb, hur bra det än är, inte är lika viktigt som det vid skrivbordet bredvid?
 

Madeleine Mogren
Sektionsordförande för ST inom Polisen Stockholm Nord

Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.