Starkare politisk styrning vore en välsignelse för tjänstemännen
I Sverige har myndigheterna en långtgående självständighet gentemot regeringen. Det är knappast demokratiskt och skapar oklarhet om vem som tar ansvar för samhällsutvecklingen, skriver Nicklas Skår, författare till en ny bok om myndighetsstyrning. Att tillåta ministerstyre skulle vara positivt för statstjänstemännen, som annars riskerar att få ta ansvar för impopulära åtgärder, menar han.
Relationen mellan politik och förvaltning har diskuterats länge. Hur mycket makt som bör ligga hos politiker respektive tjänstemän har i sekler varit föremål för utredningar och akademiska verk. På senare tid har det i tilltagande utsträckning framförts krav på en starkare politisk styrning av statsförvaltningen. En sådan förändring skulle vara en välsignelse för pressade tjänstemän.
Dagens samhälle utmanas av geopolitiska konflikter, klimatförändringar, en accelererande teknologisk omställning, gängbrottslighet och mycket annat. Allt detta har skapat ett starkt förändringstryck och krav på snabba beslut. Samtidigt är vårt förvaltningssystem, som ska hantera dessa utmaningar, i grunden 400 år gammalt och utformat för helt andra problem.
Samhället har förändrats dramatiskt sedan 1600-talet. De senaste 50–60 åren har politiken dessutom alltmer kommit att präglas av kortsiktighet och anpassning till mediernas villkor. I takt med snabbare nyhetscykler och ökat medietryck har kommunikation fått större tyngd än långsiktig styrning. Politiker känner sig ofta tvingade att förhålla sig till den opinion som trendar snarare än att söka strukturella lösningar. Detta har lett till att myndigheterna fått alltmer omfattande och tekniskt komplicerade uppdrag, samtidigt som de vuxit i storlek. Det har i sin tur förstärkt den självständighet som ofta sägs känneteckna den svenska förvaltningsmodellen. I praktiken har beslut om stora samhällsfrågor landat på enskilda handläggare.
I de flesta andra demokratiska länder har man valt en annan ordning. Där tillåts regeringar eller enskilda ministrar direkt styra myndigheterna, som dessutom ofta är en del av regeringskanslierna. Syftet är att tydliggöra vem som bär ansvar för fattade beslut.
I Sverige har det däremot stundtals funnits en föreställning om att politiken bör hålla sig borta från besluten i så hög grad som möjligt. Förvaltningen har beskrivits som något som ska vara lyhört gentemot medborgarna snarare än politiken. I praktiken har politiken i decennier delegerat beslutsfattandet, vilket ibland skapat problem. Transportstyrelseskandalen och Försäkringskassans AI-robot för att identifiera vab-fusk är tydliga exempel. Svåra målkonflikter, som i det så kallade Cementamålet, där miljövärden ställdes mot samhällets grundläggande behov av cement har också lämnats över till förvaltningen.
Det svenska synsättet rymmer flera problem. För det första är det knappast demokratiskt. Grundlagen slår fast att all offentlig makt utgår från folket. Folkviljan ska därmed – med vissa begränsningar – vara avgörande. Riksdagen ska vara folkets främsta företrädare men inte styra direkt, utan tillsätta en regering som styr riket, under vilken myndigheterna lyder. Tanken är tydlig: politiken ska, på väljarnas uppdrag, fatta de avgörande besluten och bära ansvaret.
För det andra innebär synsättet att det ofta blir oklart vem som tar ansvar för samhällsutvecklingen, samt hur folket ska kunna utkräva ansvar och påverka utvecklingen.
De närmaste åren kommer Sverige att behöva fatta ett stort antal beslut med betydande samhällspåverkan, ofta under tidspress och med svåra avvägningar av mål- och intressekonflikter. Om politiken fortsätter att lämpa över ansvaret riskerar både myndigheter och enskilda tjänstemän att hamna i närmast omöjliga situationer. I ett sådant läge är det rimligare att politiken fattar besluten och därmed också tar ansvar för konsekvenserna.
Därför kan det vara dags att Sverige, i likhet med de flesta andra demokratier, i högre grad inordnar myndigheterna i Regeringskansliet och tillåter ministerstyre. Det skulle vara en välsignelse för pressade statstjänstemän som annars riskerar att få ”löpa gatlopp” för impopulära åtgärder. Dessutom blir det då tydligt, precis som grundlagen slår fast, att det trots allt är politiken som – på gott och ont – bär det yttersta ansvaret för samhällets utveckling.
Nicklas Skår
Författare till boken Vad skulle Axel Oxenstierna ha gjort idag? Myndighetsstyrning i skuggan av en ny världsordning, till vardags anställd på Svenskt Näringsliv.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
