Vi måste ta ställning när vår framtid hotas
Forskare inom miljö- och klimatområdet utsätts för allt fler angrepp, skriver skogsforskaren Jeannette Eggers, som varnar för självcensur och tystnadskultur inom akademin och uppmanar fler att ta ställning och agera. Hon är engagerad i klimat- och hållbarhetsfrågor på sin fritid och har drabbats av såväl hot som ifrågasättande av de slutsatser hon drar i sin forskning.
I mitt arbete som forskare med fokus på framtidsanalyser för skogen har jag tagit del av en mängd forskningsresultat från olika områden som beskriver den framtid vi går till mötes om vi inte tar oss an klimat- och hållbarhetskrisen som den existentiella kris den är. Tack vare en mycket samstämmig forskningsbild vet vi att vi behöver minska såväl växthusgasutsläppen som vår övriga miljöpåverkan snabbt och drastiskt för att vi och kommande generationer ska kunna ha en dräglig framtid. Vi vet också att omställningen måste vara rättvis för att ha ett brett folkligt stöd.
Utvecklingen i Sverige och världen går dessvärre i motsatt riktning. Detta beror till stor del på att det finns resursstarka aktörer som försöker bromsa omställningen till en mer hållbar värld i syfte att fortsätta generera vinster – oavsett konsekvenserna för människors och andra arters liv, hälsa och framtidsutsikter. En del av denna medvetna strategi är att misstänkliggöra, skrämma och tysta kunniga och engagerade röster i klimat- och miljödebatten, såsom forskare, andra experter och journalister. Bakom den strategin står främst fossilindustrin samt marknadsliberala tankesmedjor och lobbyorganisationer som delvis finansieras av just fossilindustrin. Ett exempel är det så kallade Atlas-nätverket som bedriver lobbyverksamhet bland annat för att kriminalisera klimataktioner. Hur dessa aktörer agerar för att påverka opinion och politik beskrivs bland annat i boken Climate Obstruction.
Utan sociala rörelsers massmobiliseringar skulle många av de medborgerliga rättigheter vi i dag tar för givna varit otänkbara. Om inte fler engagerar sig för en dräglig framtid kommer den negativa utvecklingen att fortgå – med ödesdigra konsekvenser. Även detta är forskningen tydlig med.
Eftersom jag anser att kunskap medför ansvar, engagerar jag mig också i klimat- och hållbarhetsfrågor på min fritid, som aktiv medborgare eller, om man vill kalla det så, som klimataktivist. Jag är engagerad i Rebellmammorna och Scientist Rebellion och har bland annat deltagit i demonstrationer med inslag av fredlig civil olydnad.
Under senare år har jag, liksom allt fler forskare särskilt inom miljö- och klimatområdet, fått ta emot en ökad mängd angrepp. För min del har det skett i form av såväl hot som ifrågasättande av slutsatser jag drar inom min forskning och min lämplighet som forskare. Till exempel ifrågasattes nyligen min trovärdighet som forskare i flera medier i samband med debatten om kyrkans skogsutredning inför kyrkovalet.
Jag ser hur kunskap som tagits fram med vetenskapliga metoder i allt högre grad politiseras. Det gäller särskilt kunskap som hotar politiska och ekonomiska intressen. Ifrågasättanden sker ofta på ett svepande och tendentiöst sätt, i syfte att undergräva förtroendet för forskningsbaserad kunskap eller forskaren i fråga. Jag ser också att självcensur förekommer bland forskare och andra experter, att det finns tystnadskulturer inom akademin och andra statliga myndigheter, och att det finns en utbredd rädsla för att stämplas som aktivist.
Detta är ett allvarligt problem – inte bara för att det riskerar att leda till beslut som i allt högre grad grundas på populism och kortsiktighet, utan för att det undergräver själva det demokratiska fundamentet. När vetenskaplig kunskap misstros eller systematiskt förvrängs för att passa ideologiska eller ekonomiska syften försvagas den upplysta samhällsdebatt som demokratin vilar på. I förlängningen hotas allmänhetens möjlighet att fatta informerade beslut, vilket är en grundförutsättning för ett demokratiskt samhälle.
Jag tänker ofta på några av de råd historikern Timothy Snyder ger i boken Om Tyranni: ”Lyd inte i förväg”, ”Ta ansvar för hur världen ser ut” och ”Var så modig du kan”. Livsviktiga råd för den tid vi lever i – en tid där våra handlingar inte bara påverkar andra människor och de arter vi delar denna underbara planet med, utan även livsmöjligheterna för kommande generationer, i hundratals, tusentals år framöver. Vi måste alla välja vilka vi vill vara i denna avgörande tid för mänskligheten. Att inte agera är också ett val. Vad väljer du?
Jeannette Eggers
Docent i skogshushållning och programchef vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
