Breven blir färre - men stressen ökar

Stora hallen i Göteborgs brevterminal domineras av snörräta rader med maskiner inkapslade bakom plåtar och plexiglas. Surrande och svischande ljud avslöjar aktivitet där innanför. Det är folktomt. Då och då blinkar en lampa. Ibland går ett diskret pipande larm. En anställd rusar till, öppnar en lucka, lutar sig in och kommer ut med ett fång tillskrynklade kuvert eller ett paket som hamnat på tvären.

Lokalen badar i ett jämt flöde av lysrörsljus. Sensommarkvällens solsken där ute anas inte här inne.

Klockan drar mot åtta och personalen arbetar allt mer koncentrerat. Vid fyratiden var det nästan helt stilla i hallen. Men allt eftersom kvällen fortskrider strömmar mer och mer personal till, liksom mer post. Det pågår aktivitet i terminalen dygnet runt. Bemanningen når sin kulmen vid niotiden. Då småspringer många mest hela tiden. Truckar susar genom hallen. Det är jobb mot klockan.

Hade 70 000 anställda

»500 får sluta«

»Över 1 000 jobb försvinner«

»Maskin ersätter 80 anställda«

Rubrikerna om Posten handlar numera ofta om rationaliseringar. Nedskärningar har präglat verksamheten i decennier. De anställda var allra flest i mitten av 1980-talet. Då hade Postgirot, postkontoren och hela brev- och paketverksamheten tillsammans uppemot 70 000 anställda. Sedan dess har bolag knoppats av eller lagts ned. Bemanningen har slimmats. Vid bolagiseringen 1994 hade verksamheten drygt 50 000 anställda. Nu är den svenska verksamheten nere på hälften av det.

Det är som om fyra–fem Saabfabriker av Trollhättanstorlek skulle läggas ned.

Framtidsprojekten har avlöst varandra. »2000-talets arbetsplats« startades i början av 1990-talet, bland annat för att förbättra kund­anpassningen.

Projektet »Kvadratmeterjakten« avvecklade fastigheter. Posten hade upptäckt att det fanns motsvarande 35 fotbollsplaner för mycket lokal­­yta. Under 1990-talets senare del stängdes över 30 sorteringsterminaler. I projektet »E 25« försökte man effektivisera administrationen med 25 procent. Postgirot såldes till Nordea och 3 500 ST-medlemmar följde med. Postkontoren lades ned.

I juni 2009 gick Posten samman med sitt danska systerbolag och bildade den koncern som nu heter PostNord. Förhoppningen är att fusionen ska spara in en miljard kronor i samordningsvinster.

Projektet »Brev 2010« pågår just nu inom dotterbolaget Posten Meddelande och syftar till att minska personalkostnaderna ytterligare. Dessutom bygger PostNord två nya sorteringsterminaler för att kunna lägga ned fyra andra terminaler. Då behövs 500 färre anställda. Besparingen beräknas till 300 miljoner svenska kronor årligen.

Tycker nedskärningen var för stor

På brevterminalen i Göteborg drog man senast sitt lass till rationaliseringarna i oktober 2010. Då krymptes bemanningen med 80 anställda, enligt Elisabeth Eklund Andersson, styrelse­ledamot i den rikstäckande sektionen ST inom
Posten Meddelande. Hon är fackligt för­-
tro­ende­vald sedan 2006. Dessförinnan arbe­tade hon natt på brevterminalen i över 20 år.

Hon tycker att den senaste nedskärningen var för stor och kom för plötsligt.

– De 80 som slutade fick antingen avtalspension eller gick direkt in i Postens omställningsprogram Futurum utan uppsägningstid. Vi behövde mindre folk och vi behövde bli effek­tivare, det fattar jag också. Men det var för många.

Elisabeth Eklund Andersson tittar ut genom ST-kansliets fönster. Norrut, på andra sidan
älven, syns flera gröna kullar. Bakom en av dem bor hon. Det är nära till jobbet och det händer att Elisabeth Eklund Andersson tar bilen ner till kansliet i terminalbyggnaden flera gånger på en dag.

Nedskärningen fick till följd att terminalen tog in mer arbetskraft från bemanningsföretag, berättar hon.

– Som mest har det nog varit ett trettiotal inhyrda på en gång. Att sparka ut 80 så plötsligt över en natt och ta in bemanningsföretag i stället blir ju jättedyrt. Det tror jag man har insett efteråt, att det var tokigt.

Elisabeth Eklund Andersson ifrågasätter inte rationaliseringarna i sig, utan hur en del av dem genomförs.

– Brevvolymerna har sjunkit drastiskt. Brev ersätts med e-post. Göteborgs stad, exempelvis, som har 30 000 anställda, skickar numera ut sina lönespecar med e-post i stället för brev.

Minskningarna kommer att fortsätta

När hon började på terminalen var det omkring 1 500 anställda. »Ett helt samhälle«, som hon säger.

– Nu är vi 500, det är en minskning till en tredjedel.

Volymförändringarna i Göteborg återspeglas på riksplanet. Förra året skickades totalt
2,9 miljarder försändelser, enligt Post- och telestyrelsen, PTS. Tio år tidigare var motsvarande siffra 3,4 miljarder. PTS konstaterar att minskningarna kommer att fortsätta.

De flesta i terminalpersonalen som ST Press träffar ställer upp på Postens anpassningar i en föränderlig omvärld. En av dem är Jens Patrik Sjögren, JP som alla kallar honom. Han står och kontrollväger försändelser från en företagskund. Breven väger mer än överenskommet och det måste skrivas en tilläggs­-
faktura.

– Om man inte utvecklas är det bara att slå igen. Det köper jag rakt av. Titta på Volvo som för några år sedan hade mycket uppsägningar. Då får man sig en tankeställare.

Men han säger att det märks att bemanningen krymper.

– Det blir fler arbetsuppgifter och mer tidspressat. Folk mår ju inte bra av stressen, så är det bara.

Liksom Elisabeth Eklund Andersson är JP Sjögren en av flera anställda som i samband med någon av alla omorganisationer fått söka om sin tjänst och därefter tvingats lämna en arbetsledande befattning.

– Jag var lagledare förut och fick gå ner och bli vanlig medarbetare igen.

Känner man sig inte tilltufsad efter en sådan förändring?

– Det gör man väl, men jag brukar säga så här: trivs du inte på ditt jobb är det bara att byta.

Så du trivs på ditt jobb?

– Jag trivs med mina arbetskamrater. Jag trivs med att jag har ett jobb, säger JP Sjögren med betoning på orden »arbetskamrater« och »har«.

Viktigt att ha bra turordningsplats

I förändringarnas Posten gäller det att hänga med och gilla läget samt att ha en bra plats i turordningen. En som lyckats sedan 1978 är Yvonne Hansson. Hon sitter några meter upp på en plattform vid en joystick och ett tangentbord. Detta är den så kallade »klumpen« – sorteringen av tjocka eller oformliga försändelser som inte kan läsas av de vanliga sorterings­maskinerna. Därför måste Yvonne Hansson och en kollega knappa in de första siffrorna i postnumret manuellt. Det är ett ensidigt upprepat arbete i högt tempo. Det skulle kunna knäcka vem som helst. Men inte Yvonne Hansson:

– Nej, jag har inga krämpor, skrattar hon glatt.

De olika försändelserna forslas vidare i en jättelik oval bana. Vid rätt plats öppnar sig en lucka och paketet trillar ner i en trådback med andra som har samma postnummer.

De senaste fem åren har Yvonne Hansson arbetat på paketterminalen i Härryda, dit hon flyttade med paketsorteringen. Nyligen kom hon tillbaka hit till brevterminalen.

– Arbetsgivaren ville att alla skulle gå över till deltid, 80 procent. Men jag vill jobba heltid och natt. Det fick jag göra här, säger hon.

Ny terminalchef sedan januari är Per Johansson. Han slår sig hemtamt ned i en stol på ST-kansliet. Utan omsvep bekräftar han att arbetsbördan blivit tyngre.

– Givetvis ökar kraven. Så är det i samhället i stort och även hos oss. Vi har inte bara konkurrens från andra aktörer utan också från substitut som exempelvis e-mejl. Därför måste vi erbjuda våra kunder ett bra alternativ till en bra kostnad, säger Per Johansson.

EU-direktiv ställer krav på service

Kundernas krav kompletteras med krav från Bryssel. EUs tredje postdirektiv blev verklighet i Sverige för ett år sedan genom den nya postlagen. Medlemsstaterna förbinder sig att se till att det finns en posttjänst i hela landet som kan ta emot brev och andra försändelser på upp till 20 kilo.

Direktivet ställer också upp ett antal minimi­krav på posttjänstens servicenivå. Insamling och utdelning av brev ska ske minst fem dagar i veckan. Enligt postförordningen ska minst 85 procent av breven delas ut inom hela landet följande arbetsdag.

Sedan 1996 har Göteborgsterminalen haft volymminskningar nästan varje år, enligt Per Johansson. Terminalens maskinpark förnyas hela tiden och sorterar allt noggrannare åt brevbärarna, i den ordning de går sina turer. Därmed befrias brevbärarna från sorterings­arbete. Det blir mer tid för brevbäringen och då behövs det färre brevbärare.

Per Johansson beskriver sig själv som en »postis«. Han har ett förflutet som brevbärare och lantbrevbärare. Personalminskningar gör alltid ont, säger han. Per Johanssons motmedel är löpande dialog:

– Det handlar om att vara bra på att kommunicera och ge bakgrund. Vi chefer måste ge återkoppling om resultat och prestation. Det är väldigt viktigt. Ytterst tror jag att personalen förstår varför vi rationaliserar och vill att Posten ska vara ett framgångsrikt företag.

Ska ge ekonomisk avkastning

Vid sidan av kundkrav och servicekrav finns ett avkastningskrav. Koncernen PostNord ska åstadkomma en årlig avkastning på eget kapi­tal på 10 procent »över en konjunkturcykel«. Minst 60 procent av den årliga vinsten ska delas ut till ägarna, det vill säga svenska och danska staten.

PostNords styrelse föreslog i senaste års­redovisningen ägarna en utdelning på en miljard kronor för verksamhetsåret 2010.

– Det finns många som anser att Posten delar ut för mycket, att regeringen kräver mer än vi har råd med. Själv är jag inte så insatt, säger Elisabeth Eklund Andersson.

En gång i tiden residerade Posten ensamt i den stora terminalanläggningen. Nu finns här en mängd hyresgäster. Förr körde tågen in hela vägen i stora hallen, berättar lagledaren Annika Hagman ute på golvet i sorteringen. Försändelserna hissades upp till ett högre våningsplan.

– Vi hade både brev och paket och allt sorterades för hand. Det var ett riktigt hantverk som det tog tid att lära sig och som folk kände sig stolta över, säger Annika Hagman.

Nu kan allt detta göras på ett och samma våningsplan och det mesta i maskiner. De flesta nyanställda kan man ställa vid en maskin efter en introduktion på några timmar. Annika Hagman vet att många tycker att det är tråkigt med maskinerna. Som lagledare märker hon också av en sorg över att så många slutat.

– I vissa kompisgäng tycker de att det är fruktansvärt, det vet jag, säger hon.

Själv är Annika Hagman inte lika negativ.

– Jag har alltid tyckt om förändringar, säger hon och det låter lite som en klyscha.

Men Annika Hagman vet vad hon talar om. Hon har arbetat åt Posten hela sitt arbetsliv, i början som postkassör. Det var en befattning att vara stolt över, tycker hon.

– Det krävdes ett och ett halvt års utbildning för att bli kassör; en riktig utbildning.

Men efter postkontorens nedläggning, en av de mest omfattande förändringarna i Postens historia, finns inte befattningen postkassör längre. Ändå blickar Annika Hagman framåt.

– Man måste hänga med i utvecklingen. Det gäller för oss att visa att vi kan hävda oss. Annars har vi snart ingen terminal. Då kan den lika gärna flyttas till Danmark.

Satsning på arbetsrotation

Omkring Annika Hagman andas allt i detta ögonblick effektivitet. Samtliga anställda, i egna kläder eller i Postens mörkblå, tycks veta precis vad som ska göras. Klockan är nio. Nu sveper Yvonne Hansson förbi vid ratten till en truck. JP syns vid en station för manuell sortering. Brevterminalen i Göteborg är känd för sin arbetsrotation, en målmedveten satsning mot ensidigt arbete och dålig ergonomi.

Pernilla Green övervakar en maskin som på terminalspråk kallas IRM, integrerad resningsmaskin. Under genomskinliga luckor svischar kuvert fram i en bana.

– Maskinen reser och läser kuverten och förser dem med Postens egna så kallade ID-tagg. Det är den där ljusrosa streckkoden, säger Pernilla Green och pekar på ett kuvert som maskinen av någon anledning spottat ut.

Plötsligt går ett larm. Pernilla Green springer över till andra sidan av maskinen och öppnar en lucka.

– Oj, det är en rem som hoppat. Det är inget jag tar i utan vi får ringa en tekniker.

Hon började på terminalen 1997.

– Från början tänkte jag mig bara detta som ett extrajobb, men sedan blev jag intresserad av maskinerna och tekniken. Jag blev en av de åtta som fick åka till Frankrike och lära mig en ny maskin, B-femman. När jag kom hem fick jag vara med och ta fram utbildningsmaterial och åka runt på terminalerna och lära upp de andra.

Med smittande entusiasm förklarar hon att det här inte bara är ett jobb.

– Här finns något för alla och möjlighet till utveckling.

Pernilla Green älskar sitt arbete och hon lider med dem som blir uppsagda.

– Det är personliga tragedier när folk förlorar jobbet. Det är trist, men det är ett måste för att vi ska fortsätta vara ett vinstdrivande företag, säger hon.

Pernilla Green försöker att inte tänka på negativa saker som nedskärningar.

– Det gäller att jobba på och hitta de gnistor som finns och det vet jag att jag är bra på, säger hon.

»Förändringar ett sorgearbete«

Att rationaliseringarna kommer att fortsätta, tycks de flesta på terminalen vara eniga om, även personalplaneraren Kent Hansson.
Ursprungligen kommer han från Norrköping.

– Det tråkigaste i min karriär var när de lade ned terminalen i Norrköping 2002.

Han blev omplacerad till brevterminalen i Årsta i södra Stockholm, vilket innebar lång pendling. 2006 flyttade han till Göteborg och sin tredje brevterminal som postanställd sedan 1987. I sitt jobb möter han dagligen personalen i schema- och bemanningsfrågor. Han får ofta en förtrolig kontakt med dem.

– Förändringar innebär ett sorgearbete. Människor vill ha trygghet, de vill känna sig säkra i det de gör. Så är det på arbetet, i relationen hemma, till och med i bilen faktiskt. Men man känner sig inte trygg om det sker förändringar med för kort varsel och för ofta.

Kent Hansson har i sitt arbete sett hur sjukfrånvaron ökar som en följd av drastiska förändringar som många upplever som negativa, exempelvis när populära scheman rivs upp.

– Men inte bara det: sjuknärvaron ökar också. Det sistnämnda märker vi administratörer som sköter bemanningen. Produktiviteten minskar. Folk är på jobbet, men presterar inte lika mycket, säger Kent Hansson.

Med tiden lär sig dock de flesta att leva med förändring och acceptera den, menar Kent Hansson. Det har han sett vid alla de tre terminalerna.

Allt var inte bättre förr

Klockan drar mot halv tio. På golvet ligger brev som trillat ur sorteringssystemet. Men de samlas snart upp för att hamna rätt. I takets sinnrika transportörer löper allt tätare de bekanta blå plastbackarna fulla med sorterade brev. Vid godståget till Stockholm samlas höga trådbackar på hjul fyllda med »klump«. Längs lastkajerna står de gula lastbilarna och väntar. En del post ska med flyget från Landvetter.

Förändringsbenägen eller inte, skydds­ombu­det Eskil Thomsson påminner om att inte allt var bättre förr. Då följde han med tåg på nätterna och sorterade post i godfinkan. Nu är den verksamheten nedlagd.

– Jag skulle inte vilja tillbaka till den tiden. Det var ingen bra arbetsmiljö, säger Eskil Thomsson.