Jobbar för att unga ska få jobb

Mia Andersson tittar på telefonens klocka. Dagens första inbokade möte skulle ha börjat för tjugo minuter sedan. Men ingen sitter i den blå fåtöljen bredvid henne i besöksrummet.

– Välkommen hit, skojar hon när hon sitter där beredd, nu har du sett mitt jobb.

– Men förmiddagstiderna brukar vara svårast.

Hon skulle ha haft sin andra träff med just den här tjejen.

De skulle ha gjort en kartläggning för att gå igenom situationen. Papperna ligger färdigutskrivna på bordet: »Har du mat och kläder? Vilka personer är viktiga i ditt liv? Har du ont någonstans? Vad tycker du var roligast när du gick i skolan? Vad skulle du säga om jag erbjöd dig ett jobb just nu? Hur ser dina sömnvanor ut? Hur länge kan du bo där du bor nu?«

– Det är så mycket som måste fungera för att man ska kunna börja jobba. Och mycket som kan vara krångligt.

Gävleborg är ett av de län som toppar listorna över landets arbetslöshet. Den en gång så blomstrande industristaden Gävle med storskalig tillverkning av textil, pappersmassa, godis och tvål har drabbats av omfattande fabriksnedläggningar. 1990-talets krisår satte djupa spår i kommunen, och de har fortfarande inte läkt. Drygt en fjärdedel, 25,6 procent, av alla i åldern 18–24 år är inskrivna på Arbetsförmedlingen.

Projektet Unga in, där Mia Andersson jobbar, var Arbetsförmedlingens förra generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvists skötebarn. Syftet är att bygga vägar till den grupp ungdomar som står så långt från arbetsmarknaden att de inte ens har kommit in i arbetslöshetsstatistiken. Målgruppen är personer mellan 16 och 24 år som varken arbetar eller studerar och inte heller har någon kontakt med Arbetsförmedlingen.

– På pappret ökar vi alltså arbetslösheten till en början, konstaterar Mia Andersson. Men vilken investering det är!

Sedan Angeles Bermudez-Svankvist fick lämna sin post hänger projektet löst. Gävlekontoret väntar fortfarande på besked om det blir någon fortsättning efter maj månad.

Kontoret delar lokaler med socialtjänsten. I projektet finns, förutom arbetsförmedlarna, också en projektledare, en arbetspsykolog, en socialkonsulent, en studie- och yrkesvägledare och ett antal ungdomar som är anställda som »marknadsförare«. Ungdomarna ska locka andra ungdomar till Unga in – de rör sig på stan, skickar sms, hänger med och tränar på gymet.

Lokalerna skiljer sig från många andra arbetsförmedlingar. Välkomstrummet – med uppnålade lappar om jobb som butikssäljare, marknadsundersökare och som medarbetare på McDonald’s i Valbo – har en stor burk med bjudkondomer och Eminems och Rihannas röster sjunger om The monster under my bedur högtalare med alltför mycket diskant. Det är lågt i tak och trångt mellan skrivborden.

Mia Andersson lägger ned telefonen på bordet med en lätt suck.

– Först vanliga signaler och sen tut, tut, tut – då är jag borttryckt va? Hon kommer inte komma.

I stället drar Mia Andersson snabbt på sig den röda kappan. Att bara sitta bakom skrivbordet fungerar inte. Fem minuters promenad från kontoret i Gävle ligger Nians stora köpcentrum. Gallerian, med alla sina affärer, kaféer och restauranger, är värdefull för projektet. Mia Andersson drar sin runda: vinkar åt en restaurangägare, kollar läget hos en av »projektets tjejer«. Den här tjejen gör sin andra dag med arbetsträning: plockar disk och torkar bord på ett av fiken. Mia Andersson fångar henne lagom till rökpausen.

– Kom, säger tjejen, jag måste ut!

Mia Andersson kollar läget: orkar du? Klarar du dagarna? Är de snälla mot dig? Hon får höra om trötta fötter och en kassaapparat som verkar omöjlig. Men jo, de är snälla.

– Bra, säger Mia Andersson. Det är bra. Du kommer att vara trött. Men jag ser att du behöver få vara i fred nu. Stå här och andas en stund. Jag kommer tillbaka en annan dag. Och du ringer om det är något, eller hur?

Men hon hinner inte så många steg in i köpcentret innan någon vinkar stort:

– Mia!

Mayra Carlsson har just lämnat Unga in. Efter arbetslöshet, utbildning, handledning och praktikplats ska hon nu stå på egna ben: sedan några veckor har hon en riktig anställning på ett fik. Hon strålar när hon kramar om Mia Andersson.

– Min Mia! Menar du att jag ska klara mig utan dig nu?

Och så skämtar hon:

– Men alltså, jag som trodde att vi var kompisar!

Mayra Carlsson har bott i familjehem, men efter studenten blev det för svårt att stå stadigt. Hon fick ingen ordning på vardagen: livet snurrade allt snabbare, det blev mindre och mindre sömn och alltmer alkohol.

– Det skulle kunna ta slut så. Jag kände det, att det hade gått så långt så om jag inte gjorde något skulle jag dö. Men jag vill inte dö när jag är 20 år. Jag är inte färdig. Jag vill bli större än jag är i dag.

Socialen slussade henne vidare till Unga in.

– Det var i rätt läge. Jag hade bestämt mig. Men utan dem vet jag inte hur det hade gått.

Via Unga in fick Mayra Carlsson hjälp att hitta en restaurangutbildning som hon kunde tänka sig. Hon säger att de vuxna på Unga in faktiskt lyssnade.

– De försökte inte pressa in mig i något som jag borde vara, för då hade det inte gått. Men de lyssnade på mig. Det var som om det spelade roll vad jag ville.

– Nu jobbar jag heltid och betalar för mig själv. Varje gång jag kommer hem och är jättetrött och känner »åh, vilken jobbig arbetsdag!« tänker jag på att jag jobbar in mina egna pengar. Det är så skönt. Jag har ju gått på socialbidrag så jag vet skillnaden.

Mia Andersson ska tillbaka till kontoret, hon har fler möten inbokade. Mayra Carlsson skojar igen och fnyser:

– Visst visst, gå du bara. Jag ska faktiskt ändå jobba!

Väl tillbaka på kontoret visar det sig att Mia Anderssons eftermiddag liknar förmiddagen: ingen dyker upp till hennes två inbokade möten. Fast telefonen ringer. Hon pratar och sms:ar. En kille förklarar att han inte kan komma för att hans kusin »just har säckat ihop« och de är på akuten. En tjej är hotad och Mia Andersson säger att det borde polisanmälas.

– Jag följer med dig till polisstationen om du vill. Lyssna på mig. Jag följer med dig.

En kille kommer in spontant. Han var här i går och ska nog hit i morgon igen, säger han. Benen studsar men själv gäspar han. Han sover inte så bra, berättar han, men han vill gärna hitta jobb att söka. Han väntar på att få utbildning till plattsättare, och nu börjar han undra om säljare kanske skulle kunna vara ett jobb för honom.

– Men inte restaurang, det skulle inte funka. Jag skulle bara tappa tallrikarna hit och dit hela tiden.

– Så kanske det skulle vara, ler Mia Andersson.

Hon konstaterar att hennes dagar oftast inte låter sig planeras i förväg. De som ska komma dyker inte upp, men i stället är det andra som kommer.

– En del behöver mycket kontakt. De är med om så mycket. Jag blir nog inte förvånad över någonting längre, konstaterar hon.

Många av ungdomarna har social fobi, missbruksproblem, skulder, sömnproblem, dåliga erfarenheter av vuxna och myndigheter, svag självkänsla, lider av ensamhet eller av dåliga relationer. Flera har vänt på dygnet och har svårt att lämna datorn, medan andra inte ens har någonstans att bo.

– För dem är det inte bara att börja söka jobb, konstaterar hon och visar en lapp som hon brukar dela ut till ungdomarna som ska ut till en arbetsplats.

»Vad innebär det att lönearbeta?« är rubriken och sedan följer en rad punkter, som »Gå till jobbet varje dag. Komma i tid och passa tider. Hålla god hygien. Göra arbetsuppgifter som du inte kan välja själv. Stå ut med att inte kunna från början. Försök skilja på vad som hör till arbetet och vad som hör till fritiden och övriga livet.«

– De har så mycket som måste ordnas upp. Som en kille som inte hade haft en säng under hela sitt liv. Man kan ju inte jobba om man inte har en säng. Då måste vi lösa sängproblemet.

Trots att många av ungdomarna är hårt pressade, och Mia Andersson representerar en myndighet när hon kliver in i deras liv, har hon aldrig upplevt någon hotfull situation.

– Jag kan inte förklara det, funderar hon. Jag vet bara att jag inte tror på murar. Jag sitter aldrig vid ett skrivbord när vi träffas. Vi ses på stan eller sitter i en soffa eller fåtöljer. Kanske märker de att jag också är en människa. Jag visar mig med mina fel, de ser att jag glömmer saker eller rör ihop något. Om man inte har så mycket kontakt med sin handläggare kanske man glömmer bort att den är en människa.

Mayra Carlsson, som just har lämnat Unga in, säger att hennes liv i dag inte går att jämföra med hur det såg ut för ett och ett halvt år sedan.

– Bara att veta att Unga in finns där har gjort stor skillnad. Mia är där om det skulle behövas. Jag önskar att alla som har det svårt skulle få ha en Mia.

Så säger hon en gång till att det är viktigt att det står i artikeln att Mia Andersson och hennes kolleger faktiskt lyssnar.

– För en vuxen som inte lyssnar vill ingen ha, säger hon. Det kan du skriva.