Lars Lundqvist på Riksantikvarieämbetet publicerar på Flickr. Foto Elin Ekselius
Lars Lundqvist på Riksantikvarieämbetet publicerar på Flickr. Foto Elin Ekselius

Nya arenor gör myndighet social

FÖRDJUPNING: RIKSANTIKVARIEÄMBETET2009-10-20
Flera myndigheter börjar försiktigt använda sig av olika sociala medier. Men osäker­heten är fortfarande stor. Riksantikvarieämbetet bestämde sig tidigt för att kasta sig ut.

Jordbruksverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap twittrar, Migrations­verket startar en grupp på Facebook och Skatteverket försöker formulera en policy med riktlinjer för aktiviteten på nätet. Ansvarig minister Mats Odell ropar glatt ut till landets myndigheter att de ska »Våga experimentera!« Men vad ska staten egentligen göra där ute på nätet? Och varför?

En av dem som var tidigt ute är Riksantikvarieämbetet. Myndigheten har rötter som gräver sig flera hundra år tillbaka – till mitten av 1600-talet.

– Men vi ligger i framkant! konstaterar Lars Lundqvist, chef för myndighetens avdelning för informationsutveckling.

Hett ämne

Och det är många som vill vara med där, som nätets nybyggare. På bara något år har begreppet sociala medier blivit etablerat. Under årets Almedalsvecka disku­terades det under rubriken »Offentlig förvaltning 2.0«. Konsulterna står i kö, nyhetsmagasinet Fokus arrangerar samtal om sociala medier som maktmegafoner eller demokratistärkare, nätforumet »Digitala staten«, med några hundra medlemmar, vill fungera som »idéspridare och katalysator till förändring«.

I Visby visar Lars Lundqvist runt i ämbetets nya lokaler – en modern byggnad i glas, betong och lärkträ. Höstsolen strömmar in och han ser nöjd ut. Hans idéer, som för några år sedan möttes med skepsis, oro och misstänksamhet, har förvandlats till något av myndighetens flaggskepp.

– Sätt dig ner ska jag visa.

»Vi valde öppenheten«

Redan 2002 bestämde sig myndigheten för att börja arbeta med öppen källkod. Det innebär att man använder sig av datorprogram med kod som är tillgänglig att använda och modifiera för den som vill.

– Egentligen var det då vi valde väg. Vi valde öppenheten, konstaterar Lars Lundqvist.

Han väljer sådana ord: öppenhet, transparens och genomskinliga processer. För honom är sociala medier en fråga om demokrati: att sträva efter samtal med medborgarna, i stället för att prata på i envägskommunikation.

Ändå var motståndet på myndigheten länge kompakt. I början handlade »säkert 99 procent« av diskussionerna om olika farhågor.

– Det finns så mycket oro. Varför ska vi göra det här? tyckte folk. Många var rädda, helt i onödan.

Han minns diskussionerna.

– »Varför ska vi prata med kreti och pleti? Vi har bara resurser att ha kontakt med länsstyrelserna!« Och »Tänk om vi får knäppa kommentarer på bloggen? Det vill vi ju inte!«

Efter ytterligare några år föddes nämligen en myndighetsblogg – där alla anställda kan skriva ner sina tankar. Tilltalet ska vara personligt: avsändaren ska vara ett »jag«, eller möjligen »vi«: formella nyhetsbrev refuseras. Och därefter har projekten bubblat upp: det finns ett diskussionsforum där tjänstemän på museer och länsstyrelser kan diskutera med ämbetets personal. Myndigheten har också startat en egen grupp på Facebook. Dessutom kommer ett helt öppet community, ett forum där besökarna ska kunna samlas i diskussioner om olika geografiska platser, snart att lanseras (»Vi blir nog den första myndigheten som bygger ett helt eget community!«) Och för inte så länge sedan började Riksantikvarieämbetet lägga ut delar av sitt omfattande bildarkiv på den kommersiella bildsajten Flickr.

– Vi har bara hunnit få ut 350 bilder, men de har visats 281 000 gånger på bara några månader, kan du förstå det! ler Lars Lundqvist.

Kontakt som betalar sig

Han listar snabbt fördelarna. Tidigare låg bilderna visserligen ute på nätet, men bara på myndighetens egen hemsida.

– I ärlighetens namn: varenda liten kulturinstitution kan ju ha sin lilla webb och sin databas, men hur många hittar egentligen dit? Det är ju meningslöst om vi inte får kontakt med människorna där ute.

Satsningen på Flickr har, enligt Lars Lundqvist, »betalat sig med råge«. Besökare klickar sig in, taggar bilderna, lägger till information och lämnar kommentarer.

– Vi berikar deras liv med bilderna – och de berikar bilderna med information!

Plötsligt har till exempel ett foto från början av förra seklet fyllts med information om personerna på bilden – en yngre släkting har identifierat dem, och angivit deras födelse- och dödsår. Ett okänt tyskt vattenfall från 1880-talet har av en besökare snabbt kompletterats med en helt nytagen bild av samma vy.

– Plötsligt vet vi vad bilden föreställer, tack vare den här dialogen. Den nya bilden är fullständigt identisk. Vattenfallet ligger alltså i Baden-Württemberg!

Ger jobb åt jurister

Men varje steg på webben reser nya frågor – diskussioner föds, juristerna får pröva para­graferna. Vad får egentligen en tjänsteman skriva på nätet, i frågor som inte är klubbade av verksledningen? Hur förändras informatörernas roll, när alla anställda själva får börja kommunicera med allmänheten?

Diskussioner om offentlighetsprincipen och personuppgiftslagen har blivit levande. Juristerna behöver ta ställning till om en bloggkommentar ska betraktas som en »inkommen handling« och vilka konsekvenser reglerna om elektroniska anslagstavlor på nätet får.

– Det bästa sättet att ta reda på det är att våga pröva. Vi har gjort konsekvensanalyser och kommit fram till att riskerna med att strunta i nätet är mycket större än att pröva sig fram, anser Lars Lundqvist.

Beslutsfattandet förändras inte

Han säger att det viktiga är att skilja på processer och beslut. Ett beslut ska fattas på samma sätt som vanligt – men processen som leder fram till beslutet behöver bli mer genom­skinlig.

– Där kan nätet verkligen öka demokratin! anser han.

Om man »paralyserad av rädsla« inte vågar använda sig av de sociala medierna, finns risken att världen springer ifrån myndigheterna.

– Det finns ju många som har värdefulla datasamlingar, som SMHI och Lantmäteriet till exempel. Men medan man tvekar om ifall de ska släppa ut material som de i dag tar betalt för, hinner ju till exempel Google, Hitta och Eniro förbättra sina tjänster hur många gånger som helst.

Riksantikvarieämbetet har visserligen en »ovanligt tacksam roll«, tycker Lars Lundqvist: mycket material i arkiven, och ansvar för frågor som berör allmänheten. Ändå tror han att flera myndigheter skulle kunna bli mer sociala på nätet.

– Börja med de viktigaste frågorna: varför behöver vi samtalet med alla människor där ute? Vart kan det leda oss? Sedan är det bara att gå ut.

Vill testa gränserna

Riksantikvarieämbetet har inte varit med om några större incidenter sedan myndigheten blev aktiv på nätet. »Kanske tyder det på att vi är för snälla«, kommenterar Lars Lundqvist, halvt på skoj.

Han försöker uppmuntra myndighetens bloggare att vara lite personligare, vassare och skriva inlägg med mer udd.

– Det finns en risk att ingen vågar gå utanför den upplysta fläcken mitt i rummet. Bara för att det går rykten om att det lurar spöken ute i dunklet. Men jag vill uppmuntra alla att undersöka om det verkligen finns några spöken där. Kanske upptäcker man i stället något som visar sig vara väldigt värdefullt.

Sociala medier

Sociala medier är mötesplatser på internet som bygger på delaktighet och samtal. Några av de mest kända är:

  • Facebook – en mötesplats med uppskattningsvis mer än 200 miljoner användare över hela världen.
  • Twitter – en mikroblogg där användarna kan skicka 140 tecken långa meddelanden, läsa och prenumerera på andras meddelanden. Att skicka meddelanden kallas för att twittra.
  • YouTube – en sajt där besökare kan lägga in egna filmklipp, titta på andras och kommentera dem.
  • Flickr – en bilddelningssajt, där besökare kan lägga in egna bilder, titta på andras och kommentera dem.
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.