På behörigt avstånd

– Välkomna till den här kursen i biologiska läkemedel. Eftersom de flesta av er aldrig har träffats och inte kommer att göra det heller har vi förberett ett mingelbingo så att ni ska få chans att lära känna varandra lite, säger Sofia Stenler, adjunkt på institutionen för farmaceutisk biovetenskap och kursledare för biologiska läkemedel, samtidigt som hon ler stort över skärmen.

Reaktionen hos de 56 studenterna som deltar i uppropet i det digitala mötesverktyget Zoom är svårtydd. De flesta har webbkameran avstängd.

Studenterna delas upp i så kallade break out rooms, och plötsligt finner deltagarna sig själva i små grupper om fyra, fem personer. Genom Zoom delar Sofia Stenler även ut ett dokument i form av en bingobricka. Genom att interagera i grupperna ska studenterna hitta andra personer som ”har ett favoritprotein”, ”har en krukväxt i bild”, ”bor i Uppsala” med mera och kryssa över dessa påståenden på brickan. Fem i rad ger bingo.

Samtidigt som studenterna minglar med varandra på Zoom sitter ST-medlemmen Sara Mangsbo i ett konferensrum i före­taget Ultimovacs lokaler i Uppsala science park och förbereder studenternas första föreläsning i kursen biologiska läkemedel.

Sara Mangsbo är biträdande lektor i farma­ceutisk biovetenskap och forskar inom området immunonkologi, det vill säga cancerbehandling där det egna immun­systemet används för att angripa cancertumörer. Hon är också utvecklingschef på Ultimovacs, som arbetar med att ta fram ett universellt cancervaccin. Det är därför hon har tillgång till företagets kliniskt vita konferenslokal.

– Jag brukar ha föreläsningarna där det passar mig just då. Hemma, här på företaget eller utomhus. Men jag sitter inte på mitt arbetsrum på universitetet för det är så litet, säger Sara Mangsbo.

Som på så många andra arbetsplatser runt om i Sverige, insåg medarbetarna på Uppsala universitet i början av mars i år att det nya coronaviruset skulle få stora konsekvenser för verksamheten.

Den 6 mars rapporterar universitetet sitt första sjukdomsfall och 10 mars beslutar rektor Eva Åkesson att alla internationella konferenser och besök ska ställas in. Dagen efter, den 11 mars, deklarerar WHO att spridningen av det nya coronaviruset nu är en pandemi.

Presskonferenserna med representanter från regeringen, Folkhälsomyndig­heten och Socialstyrelsen avlöser varandra under dessa dagar.

Klockan 09.45 tisdagen den 17 mars kliver en sammanbiten statsminister ­Stefan Löfven upp på presskonferenspodiet och inleder med orden: ”Sverige och hela det svenska folket står under prövning”. Stämningen är ödesmättad när han en stund senare meddelar att universitet och högskolor rekommenderas att gå över till distansundervisning redan dagen därpå.

Några timmar efter presskonferensen tar rektorn för Uppsala universitet det formella beslutet att följa rekommendationen.

Stress och kaos utbryter lite här och var runt om i Uppsala. På institutionerna, som är utspridda över staden, börjar en omställning som saknar motstycke i läro­sätets historia.

Sara Mangsbo berättar att hon och hennes kollega skulle dra i gång en vecko­lång kurs bara några dagar senare.

– Vi hade planerat kursen in i minsta detalj, med innehåll och bokade salar. Även om vi hade anat att detta skulle kunna hända så blev det ändå väldigt stressigt, säger hon.

Men de genomförde kursen utan några större komplikationer.

– Det blev några långa dagar framför datorn. Hade vi haft tid hade vi nog planerat om lite, nu fick vi ju bara köra på som vi hade förberett.

Bortsett från de kaotiska första dagarna så tycker Sara Mangsbo att övergången från salsundervisning till digital sådan varit ganska lätt. Hon anser att Zoom är ett bra och ändamålsenligt verktyg och ser inga större hinder med att föreläsa framför skärmen, trots att hon aldrig jobbat med distansundervisning tidigare.

– Det svåra är att fånga upp varje individ och säkerställa att alla hänger med. Det är inte så lätt i en föreläsningssal heller, men blir ännu svårare digitalt då många har sina kameror avstängda.

Vissa lärare på Uppsala universitet väljer att spela in sina föreläsningar i förväg, andra kör live. Många blandar.

Sara Mangsbo föreläser alltid live i Zoom.

– Jag vill ha interaktivitet. Bara att se någon som nickar åt det man säger känns viktigt. Jag stannar upp ganska ofta för att fråga om det är någon som undrar något. Och det brukar dyka upp frågor. Min upplevelse är att det finns de som tycker att det är bekvämare att ställa frågor i det här forumet än i en stor föreläsningssal.

Samtidigt som hon pratar fäller Sara Mangsbo upp sin laptop. Bredvid mus­plattan sitter ett rosa klistermärke i form av en My little pony-häst.

– Det är min dotter som har satt det där, säger hon urskuldande.

Inne i Zoomklassrummet är flera studenter redan på plats i väntan på att föreläsningen ska dra i gång. Någon syns fluffa soffkuddarna för att få sitta bekvämt, i en annan bildruta skymtar en randig katt förbi.

Sara Mangsbo inleder med att presen­tera sig själv och kursmålen. Därefter lägger hon upp en powerpoint i Zoom så att studenterna kan följa med även visuellt. Föreläsningen, som hålls på engelska, är en sammanfattande genomgång av immunförsvaret med syfte att ge studenterna, som består av både ingenjörer och apotekare, samma begreppsförståelse.

Sara Mangsbo föreläser i en dryg timme och efteråt är hon helt slut, säger hon – även om det inte alls syns.

– Jag tömmer mig alltid på kraft under en föreläsning, men det är ingen skillnad på om den sker digitalt eller i sal. Man måste vara lite mer flexibel digitalt, hålla koll på chatten samtidigt som man pratar, till exempel, men annars är det ganska likt.

Det är inte bara undervisningen som påverkats av coronapandemin. Allt annat som ingår i hennes tjänst som lektor har också förändrats. De flesta konferenser har ställts in eller flyttat online och laborationerna i forskningssyfte har blivit betydligt färre.

– Det gjorde att jag under våren kunde ägna mig mycket åt skrivande, den delen av arbetet som det i vanliga fall är svårt att hitta tid till.

Förutom att hon blivit mer stilla­sittande sedan pandemin slog till, ser Sara Mangsbo inte några stora nackdelar med det digitala arbetssättet.

– Vi har ju inget annat val än att göra så här och för oss lärare har det faktiskt inneburit ett mer flexibelt liv. Att ha möten med kolleger i Zoom går jättebra, nästan för bra, det är möten mest hela tiden, säger hon med ett litet skratt, men tillägger att det säkert är något de kommer att fortsätta med även efter pandemin.

Nuvarande situation är nog värst för studenterna, menar hon.

Sedan 18 mars har Sara Mangsbo hållit alla föreläsningar digitalt. Vid ett tillfälle, en laboration, träffades hon och studenterna fysiskt i universitetets lokaler.

– Jag var mycket noga med att påpeka att om det var någon som kände obehag så fick de följa momentet via Zoom. Men det var det ingen som ville, de var så svältfödda på fysisk interaktion.

Från mitten av mars och fram till sommar­lovet var Uppsala universitet stängt för studenterna. All undervisning skedde digitalt och inga studenter fick vistas i lokalerna. De flesta institutioner erbjöd personalen att arbeta hemifrån, men de som hade möjlighet att hålla avstånd och sitta på eget kontor var välkomna till arbetsplatsen om de ville.

Under sommaren levde hoppet om att kunna återgå till normal verksamhet när höstterminen började. Men under sommaren landade universitetsledningen i ett mitt emellan-beslut. Höstens uppmaning till lärarna lyder: campus där så behövs, online när så är möjligt.

Från Uppsala science park är det drygt två kilometer till Gamla Torget. Där, ett stenkast från domkyrkan, ligger statsvetenskapliga institutionen. Utanför den anonyma entrén, mitt bland restauranger och butiker, står ett par studenter och småpratar och inne i lokalerna bubblar det av aktivitet. Sedan terminsstarten är campus återigen öppet för studenterna.

I matsalsdelen är vartannat bord över­kryssat med röd tejp, men vid de tillgängliga borden trängs ungdomar som jobbar med grupparbeten eller bara umgås. Det krävs inget mätverktyg för att avgöra att distanseringen är långt under rekommendationen.

ST-medlemmen Josefina Erikson, docent vid institutionen, tränger sig fram mellan borden.

– Jag förstår verkligen att de vill träffas, men det är ju svårt att hålla distans här, säger hon lite uppgivet.

Hon öppnar en låst dörr, går uppför en trappa och genom en tom korridor och visar slutligen in i sitt eget arbetsrum. Här satt hon hela våren och arbetade.

– Jag cyklade hit och sitter ju själv här inne, så det kändes säkert.

Föreläsningarna spelade hon in med hjälp av en liten webbkamera fäst på skärmen. Till skillnad från Sara Mangsbo valde hon att inte köra live.

– Jag tycker det är svårt att hålla entusiasmen uppe när jag pratar rakt in i en skärm. Spelar jag in kan jag i värsta fall göra om de partier som inte blir bra. Det är också en fördel för studenterna att de kan se föreläsningen flera gånger.

Josefina Erikson är nöjd med de digitala verktygen och menar att hon lärt sig små tricks, som att ta några minuters paus då och då så att studenterna får chans att sträcka lite på sig och kanske gå på toaletten.

– Men jag har inte gjort om mina föreläsningar för att passa det digitala formatet.

Hade hon föreläst på en ”riktig” distans­kurs hade hon förmodligen planerat annorlunda och utnyttjat det digitala på ett annat sätt, menar hon.

– Känslan har ju hela tiden varit att det här är tillfälligt, men någonstans måste man väl bestämma sig för att det är det digitala som gäller och planera utifrån det. Men jag vet inte riktigt var den gränsen går.

Josefina Erikson upplever att hon och hennes kolleger fått stort stöd från institutionsledningen, som uttryckligen sagt att lärarna inte ska lägga orimligt mycket tid på de digitala föreläsningarna.

– Det har inte funnits några förväntningar på perfektion, samtidigt som vi fått bra stöd och utbildning i de digitala verktygen.

Under hösten kommer de flesta föreläsningar på statsvetenskapliga institutionen att fortsätta ske digitalt, men de lärare som vill får ha fysiska seminarier. Dock inte i institutionens egna seminariesalar, de är för små.

Josefina Erikson lägger det ena benet över det andra och suckar lite mot sin stora datorskärm. Det ligger en aura av leda över arbetsrummet där hon tillbringat större delen av våren och kommer att sitta i ensamhet merparten av höstens arbetstimmar. Hon saknar mötet med studenterna och samtalen och utbytet med andra forskare.

Förutom ledan gnager också en viss oro. Hur har det egentligen gått för studenterna under den här tiden? Har undervisningen nått fram?

Examinationer har varit ett stort problem för alla lärosäten under corona­pandemin eftersom det inte gått att genomföra salstentor. Men med hemtentor och digitala examina har fusket ökat, trots vissa försök med digital övervakning. Mellan 18 mars och 1 augusti i år anmäldes 99 fall av fusk vid Uppsala universitet. Samma period förra året var antalet anmälningar 16. Universitetet uppmanar nu alla lärare att noga informera studenterna om vad som är tillåtet och inte vid hemtentor.

Det ökade fuskandet är inget som varken Josefina Erikson eller Sara Mangsbo märkt av, främst för att de båda undervisar på avancerad nivå där salstentorna är få även i vanliga fall. Däremot är de osäkra på om studenternas kunskaper efter avslutad kurs håller samma nivå som de brukar. Josefina Erikson tycker sig ha sett tecken på att det inte är så.

– Vi har en masterkurs här på institutionen som examineras genom en kortare uppsats, och jag tycker att det var lite lägre kvalitet på dem i våras än vi annars brukar se. Det hade vi inte förväntat oss av de studenterna.

Hon menar att viss förståelse går för­lorad när undervisningen är digital.

– Det blir mycket svårare för studenterna att förstå teoretiska begrepp om de inte får träffas och diskutera.

Både Josefina Erikson och Sara Mangsbo tror att såväl lärare som studenter kommer att vilja gå tillbaka till salsbaserad undervisning när pandemin är över. Men de ser en fördel med att alla lärt sig de digitala verktygen och tror att de kommer att fortsätta använda dem till viss del.

– Framför allt för snabba möten med kolleger. Då är det jättesmidigt. Kanske även för handledning, när man bara är två som pratar går det ju väldigt bra, säger Josefina Erikson.