Aaron Israelson: Tuff kamp på gatan om våra växelpengar

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2015-03-24
På fyra år har två gatutidningar blivit sju. Konkurrensen mellan hemlösa svenska och fattiga EU-migranter har hårdnat. Samtidigt sker det medborgerliga engagemanget på Twitter. Det skriver Aaron Israelsson i en krönika om konflikterna på gatan.
Av:  Aaron Israelson

»Jag älskar mitt jobb, men jag orkar bara inte längre.« Helene har varit hemlös i tjugo år och missbrukat sedan tonåren. Med andra ord är hon vad man kallar en överlevare.

Men nu har hon gett upp det bästa hon vet: jobbet som tidningsförsäljare, med allt vad det inneburit i form av socialt sammanhang, fasta rutiner och möjligheten att – som vilken Svensson som helst – unna sig en semester i en hyrd stuga vid en stilla sjö någonstans i Dalarna.

När jag började som chefredaktör på Faktum för fyra år sedan fanns det två gatutidningar, Situation Stockholm och Faktum. Den senare såldes inte bara av hemlösa svenskar utan också av fattiga EU-migranter. Nu finns inte mindre än sju gatutidningar i våra gathörn. Tre av dessa säljs enbart av EU-migrerade romer.

Det är förstås en välsignelse att de numera har fler alternativ till att tigga. Det är däremot synd att de ska tvingas konkurrera med varandra och andra utsatta grupper om de smulor som trillar ned från medelsvenssons bord.

Det är inte bara konflikterna om gatans växelpengar och utrymmet på trottoarerna som gör tillvaron ännu mer stressig för de som befinner sig i marginalen. Det pågår också
ett krig om uppmärksamheten i en allt mer adhd-skadad offentlighet, som sällan har plats för mer än ett samtalsämne åt gången – gärna sammanfattat i Twitterformatet om 140 tecken.

»Det skrivs inte ett ljud om oss längre. Vi hemlösa finns inte.« Det säger Eija, en annan Faktumförsäljare. Eija har en bra relation med tiggarna; ibland får hon tips av dem om hur hon kan få fler tidningar sålda. Hon skyller inte bristen på uppmärksamhet på dem, utan på oss andra.

Häromkvällen pratade jag inför ett gäng arkitekter. Arkitekterna är ideellt engagerade för en bättre värld och vill sätta klorna i ett projekt för att uppmärksamma hemlöshet. Jag pratade om bostadspolitik i Sverige och fattigdomsbekämpning i Rumänien.

»Det där är ju politiska frågor«, sa de. »De kan vi engagera oss i som medborgare, men inte lösa som arkitekter.«  

Och det har de säkert rätt i. Problemet är att just det där medborgerliga engagemanget sällan kommer till sin rätt på Twitter, och aldrig ryms det i en valrörelse.

Ibland tänker jag att vi är mer intresserade av personlig förlösning än av förändring på samhällsnivå. Vi ångest­reducerar genom att lägga ned några mynt i tiggarskålen, jäktar vidare och ägnar aldrig en tanke åt det tradiga vardagsslit som krävs för att häva utanförskapet på sikt. För »det där är ju politiska frågor«.

Arkitekterna då? De vill sätta en luftballong på en husvagn och låta den flyga över stan med ett budskap om att vinden har vänt.

Jag ser husvagnen framför mig och tänker att där flyger den i väg med engagemanget för de fattiga EU-romernas rättigheter. Dags för nästa tweet på vår dampiga dagordning.

Aaron Israelson är chefredaktör för gatutudningen Faktum.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.