I en galax kallad Sverige

KRÖNIKA2005-11-08
Av:  Fredrik Sahlin

David Cronenberg tycker om att förbrylla. Senast, på årets Cannes-festival, genom att presentera en osedvanligt realistisk film med synbart ”vanliga” människor, utan vare sig utstickande extra extremiteter, hallucinatoriska drömmar eller sekretalstrande jätteflugor. Istället en liten familj, med en pappa i löst sittande flanellskjorta, i en liten stad någonstans i den amerikanska mellanvästern.

Vissa av de professionella skrattade till och med så högt, av förundran eller illa dolt hån, att en man i publiken ställde sig upp och skrek: förbannade filmkritiker! Det här är ingen komedi!

Nej. A history of violence är ingen komedi. Visst hyser berättelsen om en familjefar och hans svarta förflutna en och annan burlesk scen men temat är allvarligt, därtill enkelt och väl formulerat. Monstren är i detta fallet vi själva, eller rättare sagt: det våld och det mörker som många bär inom sig, och som briserar allt oftare. Berättelsen må berättas på privat nivå, men Cronenberg predikar, på sitt brutala men ändå subtila vis för ett helt land där våld är en statligt sanktionerad konfliktlösning och vapen säljs i parti och minut (bio 2/12).

Långt, långt därifrån, i en galax kallad Sverige 1967, var Boldden sortens våldsfunderingar fortfarande rena science-fiction. Här hade vi frigjordhet och civilt motstånd som vapen. Och sex. Jag såg Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken Gul när jag var några år minus 20 och det som fastnade i hjärnbarken var att en man och en kvinna hade sex, utomhus, någonstans i närheten av Riksdagshuset. Bara det en subversiv handling. Senare mer upplyst insåg jag att det var Börje Ahlstedt och Lena Nyman och att det faktiskt finns ett och annat mer att hitta i filmen. Nu inte minst som tidsdokument… Jo, det är en nedlåtande term, som plockas fram när filmer gnagts hårt av tidens tand, men icke desto mindre är dokument från dåtiden intressanta, roliga och indirekt upplysande om vår egen tid. Kommer på dvd tillsammans med Jag är nyfiken Blå (16/11).

•l•

I dag när HBT-frågorna (homo-, bi-, transsexuella) är på tapeten känns dvd-släppet av Sally Potters filmatisering av Virginia Wolfs Orlando extra vältajmat. Potter har på senare år gjort det ena pretentiösa pseudopsykologiska dramat efter det andra (Johnny Depp som romantisk zigenare i The man who cried gav inte direkt mersmak…) men här, i begynnelsen, hade hon fortfarande tungan rätt i mun. Filmen från 1992 spänner över 400 år och har en huvudroll som inte bara lever väldigt länge, han/hon glider dessutom så friktionsfritt mellan olika könstillhörigheter att Christer Lindarw antagligen fortfarande lider av komplex (dvd 23/11).

I den trängsel som kallas svensk filmhöst 2005 sticker finlandssvenske Klaus Härös Den bästa av mödrar ut (ute nu) som en film med stort F: noll ironi, en väldigt stadig kamera, breda bilder och stora känslor i karg natur – och trots allt detta voluminösa ingen jolmig eftersmak av emotionell manipulering. Härös vackra skapelse om ett av många så kallade finska krigsbarn får även en luttrad filmnörd att släppa ut en dos
sekret från ögonvrån.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

ÄMNEN:

Kultur
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA