Journalistik ger röst åt Syriens flyktingar

KRÖNIKA: CHEFREDAKTÖREN2014-04-15
Chefredaktör Alexander Armiento skriver i en krönika om varför det är viktigt med journalistik som levandegör flyktingars historier.

En familj tvingas lämna sitt hem när kriget bryter ut och husen i deras kvarter bombas till grus. De söker skydd hos släktingar. När fadern torterats och mördats av soldater begraver hans döttrar den lemlästade kroppen i en massgrav utanför staden. Familjen flyr över gränsen, men kriget tränger sig in i grannlandet med bilbomber och raketer. En son tar sig via en farlig båtfärd över Medelhavet till Sverige och får uppehållstillstånd. Nu drömmer resten av familjen om att få återförenas med sonen och börja ett nytt liv.

Vi känner igen många av elementen från de korta nyhetsartiklarna och tv-inslagen om Syrien. I abstrakta ordalag hålls vi informerade om att människor lever i fruktan, dödas i kriget och omkommer på riskfyllda flyktvägar mot Europa. Själv har jag snudd på kapitulerat inför eländet och bristen på hopp om ett slut på det. Jag har inte förmått att varje dag tänka på hur livet ser ut för de drabbade människorna. Och jag tror inte att jag är ensam om det.

Därför är journalistik som Niklas Orrenius reportage »Drömmen om Sverige« i Dagens Nyheter så viktig. I stället för torr nyhetsprosa får jag lyssna till medlemmarna i familjen Tello. Jag är med när de i en lägenhet i Libanon visar den mobilkamerafilm som dottern Nour tagit för att dokumentera sin döde fars skador. Jag får möta sonen Mohammed, som sitter på en flyktingförläggning i Skåne och längtar efter sin familj. De blir levande människor. Jag kan inte komma undan att beröras.

Samma dag som Niklas Orrenius artikel publiceras visar SVTs Agenda ett reportage där Fadi, en annan flykting från Syrien, berättar för Eva Elmsäter om hur han fick se sin mamma, sin syster och hennes två små barn dö när den överlastade båt som skulle ta dem till Grekland kapsejsade. Det är minst lika plågsamt att ta del av.

När människor genom sina berättelser gör katastrofer levande är det mycket lättare att förstå och känna empati. På ett personligt plan betyder det att jag tvingas fundera över vad jag själv kan göra. Men jag tror också att den förståelse och empati som dessa och liknande reportage skapar kan påverka attityder i samhället.

Vi hör ofta hur människor som lärt känna utvisningshotade flyktingar på sin ort sluter upp till stöd för dem. Reportagen ger många läsare och tittare möjlighet att lära känna flyktingar. Jag tror att varje sådan berättelse gör det svårare för de krafter som vill stoppa invandring att hetsa mot ansiktslösa främlingar, att framställa dem som suspekta, snyltande välfärdsturister utan behov av fristad.

Kanske spelade intervjuer i lokaltidningar och riksmedier en roll för att vända opinionsutvecklingen under nittiotalet, när Sverige tog emot stora flyktinggrupper från kriget i det forna Jugoslavien samtidigt som högerextrema grupper demonstrerade på gatorna och främlingsfientlighet spreds från riksdagens talarstol.

Kanske kan den journalistik som ger plats för de syriska flyktingarnas berättelser påverka dagens åsikts­klimat. I så fall hoppas jag få se fler sådana berättelser framöver.


Alexander Armiento är chefredaktör för Publikt.

  

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.