Katarina Andersson: När kalkonen räddade staten
43 dagar – den längsta nedstängningen av statsförvaltningen i USAs historia. Tiotusentals statsanställda utan lön. 42 miljoner människor på väg att förlora sina matkuponger. Och politikerna i Washington fastlåsta i ett infekterat gräl.
Räddningen? En kalkonmiddag med släkten.
Det är inte första gången USA drar pluggen ur sin egen statsapparat. När budgetprocessen kör fast tar pengarna slut – och statligt anställda skickas hem utan lön.
Men det märks faktiskt knappt.
En nedstängning är som en bilkrasch i slowmotion. Inga sopberg på gatorna, inga stängda skolor. Sjukvården rullar på, kollektivtrafiken likaså. Det mesta styrs på delstats- eller kommunnivå, och de maskinerna tuggar vidare.
Så Washington gör det Washington gör: spänner musklerna och hittar en moralisk fråga att slåss om.
Den här gången varnade Demokraterna för att miljontals amerikaner skulle se sina kostnader för sjukvård skjuta i höjden med Donald Trumps ”underbara lagförslag”. De valde den fråga som skapar mest känslor. Mest oro. Och länge såg det ut som om väljarna gillade att de tog fajten.
Men så kom Thanksgiving.
Den enda helg på hela året som USA verkligen checkar ut. Semestrar får brinna inne, söndagar och barnens födelsedagar kan offras – men Thanksgiving är helig. Det är då alla ska hem till sina familjer, oavsett hur långt bort de bor. Punkt.
Motorvägarna proppar igen och flygplatserna svämmar över.
Och syftet med att genomleva resekaoset?
Att dra på sig mysbyxor, proppa magen full av kalkon och pumpapaj och kollapsa framför tv:n. Se Macys ballongparad marschera ned för Femte avenyn och skrika sig hes till amerikansk fotboll.
Men först gäller det att ta sig hem. Och flygledarna runt om i landet, som tvingats jobba utan lön, hade fått nog. Tysta protester. Sjukanmälningar. Fler och fler inställda flyg. Hotet om total flygplatskris under årets största resehelg mullrade in som en mörk tsunami.
Plötsligt blev frågan inte längre politisk, utan logistisk: Vem ville ta skulden för att amerikanerna inte skulle kunna flyga hem till sina familjer?
Och där – inte på grund av tiotusentals statsanställdas uteblivna löner, inte på grund av att 42 miljoner amerikaner snart stod utan matkuponger, utan inför hotet om en saboterad kalkonmiddag – gav systemet efter.
Landet fick tillbaka sin statsapparat. Vi fick vår Thanksgiving.
Vinsten? Den är det fortfarande ingen som kan förklara. Snart är pengarna slut igen, och risken för en ny nedstängning är redan inskriven i kalendern.
Kanske är det just det som säger mest om amerikansk politik: Statsförvaltningen kan stå still i veckor utan att någon egentligen reagerar – men hota människors resplaner under årets viktigaste helg, och plötsligt viker sig alla direkt.
Katarina Andersson är frilansjournalist baserad i USA.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.