Romeo och Julia i Sverige 2005  

KRÖNIKA2005-10-18
Av:  Alexandra Pascalidou

Min väninna, låt oss kalla henne Katerina, är akademiker, trettiosexårig singel i svensk storstad. I likhet med de flesta kvinnor i hennes situation som efter mycket möda lyckats klättra på karriärstegen hamnade hennes privatliv på efterkälken. Katerina är uppväxt i ett grekiskt ortodoxt arbetarhem i en fattig förort men hon var redan som barn rik på drömmar och ambitioner. Hon har lyckats. Hon har ett spännande jobb, hon tjänar massor, hon är respekterad och eftertraktad. Men precis som jag anses hon misslyckad privat. Hon har nämligen inte lyckats skapa sig en egen familj – kvinnans primära uppgift, även i ett modernt, feministiskt samhälle. Nu drömde min väninna om bröllop och barn. Hennes föräldrar bad och bönade om barnbarn, hon själv kände den biologiska klockan ticka. Vi gjorde önskelistor ihop. Beställde drömmannen och definierade hans egenskaper. Snygg, (ursäkta ytligheten), flitig, ekonomiskt stabil, sexig, rolig. Min väninna specificerade också med att be om ”en mörk och ståtlig man i samma stad” så hon skulle slippa flytta.

•l•

Vi gjorde en liten ceremoni av önsketänkandet och sen dröjde det knappt tre månader innan mannen klev in i hennes liv med stora ståliga steg. Och han hade allt. Humor. Generositet. Bulliga biceps. Trendig klädstil. Svarta ögon. Vita tänder. Eget företag. Bra ekonomi. I giftasålder. Barnsugen. Allt hon hade önskat sig och mer därtill. Saker hon inte riktigt hade tänkt på.

Mustaffa, vi kallar honom så, är turkalban, troende muslim från landet med det långa konstiga namnet FYROM som vill kalla sig Makedonien men det namnet är redan taget för det heter Greklands norra region. Därav grannfejden med Grekland som känner sitt territorium hotat. Tjafs på hög nivå helt enkelt. Men landet är ett rött skynke för grekerna.

•l•

När blixtförälskelsen lagt sig, när den blinda kärleken börjat återfå synen undrar min väninna hur hon ska kunna presentera sin kärlek för familjen och alla vänner?

”Är det för att han är mussla?” undrar jag.

”Inte bara. Han är också turk. Grekernas värsta fiender historiskt. Och alban. Det sämsta man kan vara i Grekland. Synonymt med kriminell invandrare. Och från landet man inte får nämna. Om han åtminstone bara hade varit turk...”

Säger Katerina med en suck.

”Men vafan, ni har ju båda växt upp i Rosengård, det är ju som FN i miniatyr.” svarar jag med tröst i rösten.

”FN har aldrig lyckats lösa vare sig namnstriden eller Cypernfrågan eller Grekland-Turkiet-konflikten”, är det sista hon säger.

Hur allt slutade? Jo, efter några månaders passionerad kärlek och efter att varken han eller hon vågade berätta för sina respektive familjer, gifte sig Mustaffa med en betydligt yngre landsmaninna som han inte älskar. Olyckligt gift med andra ord. Och min ledsna väninna Katerina sitter fortfarande och pular med sin önskelista. Denna gång är hon mer detaljerad i sin beställning. ”Man från rätt land med rätt religion sökes för att bilda familj.” Sorgligt men sant Sverige Anno 2005.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA