Per Wirtén: Panikdebatt med intolerant tonläge

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2015-02-10
Panikdebatter utmärks av gälla och intoleranta tonlägen, skriver Per Wirtén. Det gäller även integrationspaniken.

För någon vecka sedan fick fyra folkpartister allas uppmärksamhet. De föreslog i en debattartikel i Dagens Nyheter ett tak för flyktingmottagningen. Många undrade vad de egentligen menade. Skulle Sverige acceptera ett på förhand bestämt antal asylansökningar och sedan, kanske vid halvårsskiftet, dra ned en järnridå runt landet?

Under vintern har en integrationspanik börjat få fäste. Den rullar fram över ledarsidor, mellan opinionsbildare och genom olika partier. Men den har ännu inte blivit fullskalig, eftersom journalistkåren och nyhetsfabrikerna fortfarande inte riktigt anslutit sig. När det händer kan inget längre bromsa den. De som försöker stå i vägen kommer enkelt att mejas ned.

Bakgrunden är uppenbart allvarlig. Bara Sverige och Tyskland accepterar i solidarisk anda flyktingar från Syrien. Resten av EU vänder dem ryggen. Utmaningar i svenska städer är enorma, även om de inte ens snuddar vid dem i Amman och Beirut. Men är panik rätt tonläge?

Sverige har gedigna erfarenheter av paniktillstånd. En del minns moralpaniken 1987 kring de så kallade bastuklubbarna, som egentligen var en maskerad homofobi. Några år senare drabbades rave och techno. Mer allvarliga följder fick aidspaniken och den konstanta paniken över knarket. Alla har en sak gemensamt: de ledde till dålig politik, hänsynslösa åtgärder och sargade människor.

Panikdebatter utmärks av gälla och intoleranta tonlägen. De som inte håller med utdefinieras som naiva. Om statsråd vägrar dras med kräver man deras avgång. Ofta fuskar man med sanningen. Just nu sprids uppgiften, bland andra av de fyra folkpartisterna, att »Sverige hamnar i botten av alla OECD-länder gällande utrikes födda i arbete«. I själva verket placerar sig Sverige bättre än genomsnittet. Däremot är skillnaden i sysselsättningsgrad ovanligt stor mellan invandrade och dem som fötts i landet. Ett gap som behöver slutas, och som länge uppmärksammats av anti­rasistisk samhällskritik.

Framför allt utmärks panikfenomen av tunnelseende. Annorlunda infallsvinklar och motstridiga erfarenheter mörkläggs. Omvärlden analyseras genom Skalmans tub­kikare. Sedan laddar man med dunderhonung.

Sociologer som Ulrich Beck och Zygmunt Bauman menar att samhällen präglas av växande rädsla. De har myntat begrepp som »risksamhället« och »flytande rädsla«. Det är lockande analyser. Men har de verkligen rätt? Rädsla framstår ju som ett konstant mänskligt tillstånd. Alltid lika frestande att hetta upp och kanalisera.

Både de som flyr till ett land och de som redan bor där ska kunna känna sig trygga. Integrationspanik dämpar ingens rädsla, varken det mellansvenska kommunalrådets eller den syriska flyktingens – och man kan verkligen undra vem av dem som är mest rädd. Europa behöver anpassa sig till en värld präglad av migration. Uppgiften är epokframkallande. Vad bör göras för att lyckas? Det är en fråga för eftertanke.


Per Wirtén är författare och frilansskribent.

  

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.