Fåfänga försök att fånga dagen

KULTUR: BÖCKER2017-09-01
"Carpe diem" är en av de mest uttjatade uppmaningar man kan få. Men kurserna i mindfulness är fullsatta eftersom alla vill stanna upp och försöka följa skaldens råd om att fånga dagen.
Av:  Sanna Töringe

Plocka din dag. Oden i urval av den romerske poeten Horatius innehåller den berömda diktstrofen carpe diem. I en underbar tolkning kan man följa poetens liv där han gjorde sitt bästa för att njuta medan tid var. Dikterna handlar om skönhet, vin, kärlek, de små bladens dallringar, gröna ödlor och det liv vi kan försöka njuta av. »Timmarna går. Medan vi talas vid har vår tid redan flytt. Plocka din dag, tro ej på ännu en.« Horatius levde under antiken och blev kejsar Augustus hovpoet. (Wahlström&Widstrand, urval och översättning Gunnar Harding och Tore Janson

Måste carpa. är ett elakt roligt seriealbum av Lisa Ewald. Det är tacksamt att driva med allas våra fåfänga försök till att fånga dagar och göra bra saker. I en blandning av yoga, surdegsbakning, feminism och waldorfflöjter slänger hon in så många snytingar att man blir piggare än på länge.
(Galago)

De sista indianerna. av Marie-Hélène Lafon är som en tunnel att sväva igenom. Nästan inget händer och ändå förändras allt. Två syskon lever tillsammans i sitt hus under de stränga regler som en gång dikterats av modern. Marie tittar ut genom fönstret på grannarnas liv, det andra livet med färgglada kläder på tvättstrecket, kvinnor med blonderat hår, musik, omåttlighet. Hon tillåter sig inte ens att längta, men något rör sig inom henne när hon inser att allt kommer att ta slut. Inget kommer att finnas kvar efter dem. Hon och hennes bror är de sista indianerna.
(Elisabeth Grate Bokförlag, översättning Anna Säflund-Orstadius)

Mitt namn är Lucy Barton. av Elizabeth Strout är så trösterik att man gärna vill ha den nära sig i all evighet. Min bok är full av understrykningar och vikta hörn. Den handlar om försoning och också om utblickar, som att titta ut genom fönstret och förstå att inte alla har det på samma vis. När Lucy ser hur andra går trottoaren fram, självsäkra, »som om de var fullständigt befriade från skräck«, inser hon att hon inte vet något alls om andra människors liv. Medan hon ligger på ett sjukhus i New York får hon plötsligt besök av sin mamma, som hon inte träffat på många år. Deras relation är så oändligt sorglig, inget går att klara upp, ändå skojar de tillsammans, ger sjuksköterskorna roliga smeknamn, och talar med varandra på ett sätt som läker. Och livet går vidare, ända tills det inte gör det längre. Carpe diem.
(Forum, översättning Kristoffer Leandoer)

Sanna Töringe
är kulturjournalist. Hon tipsar om böcker i publikt.

ÄMNEN:

Kultur
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.