Lekar i jul – det kan bli asakul
Skinka, Kalle Anka och lutfisk i all ära. Om ni vill hålla på riktiga jultraditioner är det gamla jullekar som gäller.
Mycket av det vi förknippar med julen – gran, tomte, julklappar, lucia med mera – är produkter av 1800- och 1900-talen. Överklassen härmade sina sociala motsvarigheter på kontinenten. Bara sakta sipprade de nya sederna ut till gemene man.
Vad som däremot är riktigt gammalt är jullekarna. Äldre än julen själv kanske. Långt innan kyrkan hade bestämt att Jesus föddes den 25 december vill vi gärna tro att våra asatroende förfäder rumsterade om ordentligt kring vintersolståndet.
I Nordisk familjebok från 1910 omtalas att jullekar i ”gamla tider öfvades vida mer, än fallet är i våra dagar, såväl av de bildade klasserna, som af gemene man. Lekarna är i allmänhet gamla, en del till och med från hednatiden.”
Blindbock hos Gustav III
När drottning Kristina och den blivande Karl X Gustav firade jul i Uppsala 1651 lekte de ”kungaleken” skriver Olof Rudbeck i sin Atlantica, ”hvarhvid”, omtalar uppslagsverket, ”Rudbeck själv var en herde med skalmeja” (skalmeja=medeltida träblåsinstrument).
Under det glada 1600-talet, påpekar Peter Englund i Den oövervinnlige, var det stora fester med lekar och upptåg som gällde: man umgicks inte i mindre grupper. Umgänget var mer bullrigt och burleskt än diskret och disciplinerat.
”Om kvällen, när hela hovet var vid gott humör, skulle jullekar lekas; man började med blindbock och fortsatte med låna eld”, skrev en hovman om julen hos Gustav III.
Komiker inför rätta
Om överklassen var mottaglig för nya seder förändrades däremot allmogens jul knappt alls före det förra sekelskiftet. Tiden mellan Lucia och Tjugondedag Knut var en tid då mycket av det arbetet gick på sparlåga. Förberedelserna inför storhelgen bröts emellanåt av mindre begivenheter som ”Lill-jul”, Lucia och Tomasdagen.
Juldagen firades normalt lugnt medan de stora upptågen och festerna sparades till annandagen och mellandagarna.
Då anordnades ”lekstuga” eller ”julstuga” med ringdans och långdans, observera utan gran. Lekarna gick ofta ut på att para ihop flicka och pojke som i ”Flickan hon går i ringen” och ”Viljen i veta och viljen i förstå, hur bönderna brukar så havre”.
Mest var det ungdomar, drängar och pigor, som festade. Ofta hade de ridit runt i trakten på vilda staffanståg och tiggt mat och dryck till sin fest.
Upptågen uppskattades inte alltid av överheten. ”Julstugorna” förbjöds. Upprepade gånger dessutom, så förbuden tycks inte ha haft någon större effekt, anar Jan-Öjvind Swahn i Den svenska julboken.
Myndigheternas motvilja mot alltför roligt julfirande fick även de kända komikerna Thor Modéen och John Wilhelm Hagberg erfara så sent som 1936 när de dömdes av Stockholms tingsrätt till 75 kronor i böter. De båda lustigkurrarna hade dristat sig till att, på själva juldagen, framkalla munterhet under en matiné i gamla Sportpalatset. Ett vittne omtalade under rättegången att han visserligen inte uppfattat en av Modéens repliker, ”men av publikens sätt att reagera hade vittnet förstått att det hade varit något verkligt roligt”.
Lekar – men barnförbjudna
Att lekar är något som bara angår barn är ett ganska nytt påfund. När bokhandlare Nils Wilhelm Lundequist 1833 gav ut boken med den stiliga titeln Den muntre gästen i sällskaps- och familjekretsar eller Vald samling av alla slags Sällskaps- och Jullekar, Pantutlösningar, Charader, Logogryfer, Anagrammer, Gåtor, Gåtfrågor, Sällskapsspel med Kort, Nativiteter, m.m. var det vuxenvärlden han vände sig till.
I den behändiga boken redogörs för hundratals lekar, bland dem flera som leks än i dag; som blindbock i många varianter, hela havet stormar och säcklöpning. Den senare leken är, får vi veta ”…ganska nöjsam, emedan de flesta af de kapplöpande falla omkull under vägen, och kunna ej så hastigt hjelpa sig upp, då bruket af armarne är mycket hindrat.”
Bokhandlare Lundequist ger inte mindre än 65 förslag till pantutlösningar, det vill säga straff eller påföljder för dem som förlorar någon lek eller tävling.
Uppgifterna kunde kräva både fantasi och skådespelarförmåga. Man kunde få likna någon av de medtävlande vid en blom- eller en fågelart eller hålla ett förlovningstal över en man och en kvinna i sällskapet.
Eller så fick man ”plocka persilja”. Så här gick det till: ”Tillhör panten en herre, så går han till ett fruntimmer och säger till henne: Jag – plockar – persilja. Vid hvarje ord gifver han en kyss. Tillhör panten ett fruntimmer, så gör hon detsamma med en herre.”
Förutom ”persilje-kyssen” räknas också ”kapuciner-kyssen”, ”kloster-kyssen” och ”kyssa dörren” upp som exempel på pantutlösningar.
Blått öga, brutna armar och ben
Den muntre gästen har nog stadsbefolkningen som målgruppen. På landet kunde det gå mera våldsamt till. Olof Rudbeck igen:
”Karllekarna hålls tämligen hårda än i dag, så att mången får utstå både blått öga och brutna armar och ben, dock inte som fordom. De som i dag hållas är dessa: Nappa stek, blindbock, mussla sko, tämja stutar, torka malt, rida till kungs, sko blacka, dra gränja, spänna kyrka, Mig möter med hundra stöter, Marcus vill du ha dask, segla till Tyskland, stå i så, krypa till krysset och många andra, som förrättas med hugg och slag, dock måttligen. Om jag här skulle beskriva dem alla så bleve därav en hel bok.”
De ”karllekar” som Rudbeck så förtjust räknar upp (visst drömmer han sig tillbaks till en stormig, gången ungdom!) är egentligen inte bara jullekar. Många av dem var utelekar för året om-bruk. Men eftersom det främsta – eller kanske det enda – julpyntet i bondehemmen var seden att strö halm på golvet – upp till ett sex tum tjockt lager – så passade de våldsamma lekarna nu bra inomhus också. Man föll ju i alla fall mjukt.
En lekfull jul tillönskas er alla – med eller utan persiljekyssen.
