Lyckligt lottade Louise

KULTUR: MUSIK2007-10-24
Det handlar numera mindre om att synas och mer om att uttrycka sig, säger Louise Hoffsten, som nu ger ut en ny skiva. »Jag vet varför jag gör det här«, säger hon.
Det började med snapsvisor i pappas knä.

Fyra decennier senare har Louise Hoffsten gått från föräldrahemmet i Linköping via Stockholm till Memphis och vidare ut i världen. Hon har vunnit grammisar, blivit folkkär och gett svensk blues ett ansikte. Kärleken till själva musiken har från snapsvisorna fram till höstens nya skiva Så speciell hela tiden varit densamma.

– Jag vet varför jag håller på med det jag gör. Även om det finns dagar då jag tänker »vad fan håller jag på med«.

Louise Hoffsten skrattar högt åt motsägelsen.

–Då funderar jag på att bli kassörska på Ica. Men om jag sedan sjunger med likasinnade musikanter blir jag snabbt påmind. »Ja, just det. Det är därför jag älskar det här«.

En fika med LeMarc

Vi sitter i en hotellbar på Södermalm och pratar – bland mycket annat – om barn på dagis. Utanför stressar stockholmare förbi på väg till jobbet. Så speciell kom på sätt och vis till under dagistid. Det var skivbolaget som kom med idén att föra samman Hoffsten med Peter LeMarc. De två rutinerade låtskrivarna kände inte varandra tidigare. Hon var skeptisk till en början, men gick med på att ta en fika.

–Det klickade med en gång. Framför allt hade vi väldigt kul tillsammans. Det var skönt att Peter var så strukturerad. Vi började jobba efter att jag lämnat Adrian på dagis. En kaffe, sedan satte vi igång. Innan jag hämtade Adrian igen skulle vi ha skrivit en låt. Och det fungerade faktiskt, säger hon.

Dagsarbetet kunde börja med en fras eller bara några ord. Titellåten var två ord hon burit på länge.

–Alla vill ju vara så speciella i dag. Det räcker inte att bara vara sig själv, säger hon.

Så speciell är den första plattan på flera år där Hoffsten lämnar engelskan för modersmålet. Hon säger att det var en spännande resa att – tillsammans med LeMarc, producenten Peter Kvint och låtskrivaren Leif Larsson – ta sig an svenska språket igen.

–Och läskigt också, som att ta av sig kläderna efter man fyllt fyrtio. Skitjobbigt, haha! Men jag var så trött på att allt görs på engelska i dag. Jag har alltid varit en motvalls kärring. När alla sa åt mig att jag borde sjunga på svenska, gick jag förstås och gjorde en platta på engelska, säger hon med ett stort skratt.

Plattan hette Rhythm and blonde, släpptes 1993 och gjorde att Louise Hoffsten slog igenom på bred front. I år firar hon 20 år som skivartist. Tiden innan karriären startade på riktigt hade hon sjungit i »alla band som jag fick tag på« hemma i Linköping. Att sjunga var något naturligt, »som välling«, något hon gjort hemma med den musikaliska familjen så länge hon kan minnas.

Framputtad till mikrofonen

Egentligen var det trummis hon ville bli från början.

–Jag tjatade på en punkare i klassen att vi skulle bilda ett band så jag kunde få spela trummor. Vi hette Mer Kött. Efter ett tag puttade han fram mig till mikrofonen, och på den vägen är det. Uppmärksamheten har jag alltid älskat. Aldrig haft scenskräck. Med åren har det för mig handlat allt mindre om att synas, allt mer om att uttrycka mig, säger hon.

Är du samma liveartist i dag som för tjugo år sedan?

–Nej. Förr for jag omkring överallt på scen, nu vill jag stå stilla och sjunga. Efter att jag fyllde fyrtio känner jag att jag inte behöver bevisa någonting. Och det känns otroligt skönt. Jag vet att jag kan, men jag behöver inte!

Det finns en annan anledning till att Hoffsten inte far omkring hur mycket som helst på scen nuförtiden. Vi har hunnit prata en knapp timme innan vi kommer in på det. »Den där sjukdomen«, som Lousie Hoffsten säger själv.

För drygt tio år sedan fick hon diagnosen multipel skleros, ms. En kronisk och grym nervsjukdom med varierande symptom. Sedan dess förknippas hon i media alltid med sjukdomen. Just nu mår hon jättebra, men det går upp och ner.

Känns det otacksamt att du släpper en ny skiva och än en gång får prata sjukdom?

–Ja, ja och ja. Det spelar liksom ingen roll vad fasen jag gör, om jag gjort min bästa platta någonsin, ändå är sjukdomen det enda som folk pratar om. Det är de stunderna jag funderar på att lägga av. Jag var så naiv i början när jag fick diagnosen. Jag ville tala om det, skrika om det. Dels för att bearbeta allt, men också för att jag verkligen trodde att om jag pratade mycket då, skulle folk inte vara så intresserade längre fram. Så naiv och korkad var jag!

–Samtidigt känns det bra att som medmänniska kunna säga till andra i samma situation: »Det var tio år sedan jag fick min diagnos och kolla, jag går fortfarande, jag andas, du kan lära dig att leva med det här!«

Vi pratar vidare om annat i stället. Om konsten att kunna beröra en publik, om att det inte är så stor skillnad på att spela in musik i Memphis eller i Stockholm. Och om låten som betalade familjens nya villa. För åtta år sedan spelade amerikanska countryartisten Faith Hill in Hoffstens låt Bringing out the Elvis till en skiva som senare sålde i nio miljoner ex.

–Vi tackar Faith Hill därhemma, varje kväll, skrattar hon.

–Nej, men det är klart som fan att det är trevligt att få pengar. Det var som att spela på lotto och vinna, det var inget som jag medvetet sökte. Mitt brinn ligger inte där, jag vill spela in skivor själv och möta min publik. Resten är en bonus, säger hon.

Efter att hon blivit eld och lågor över nyheten att idolen Robert Plant precis släppt en duettplatta med bluesgrass-stjärnan Alison Krauss återkommer vi till Så speciell.

»Går min egen väg«

Hon värjer sig mot min beskriving av musiken som lugn blues. Det är americana, säger hon. En blandning av soul, rock och lite gospel. Själfulla, varma kärleksvisor stöpta i en klassisk singer-songwriter-form. Det karaktäristiska bluesmunspelet hörs nästan inte alls.

–Jag känner mig jäkligt stark med skivan. I den här tiden då allt handlar om singlar och melodifestivaler går jag min egen väg.

Din karriär handlar mycket om just integritet.

–Igen, jag vet varför jag gör det här. Det handlar om kärleken till musik och till sången. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad att kunna leva på min hobby. Jag är väldigt, väldigt lyckligt lottad.

LOUISE HOFFSTEN

* Ålder: 42 år.

* Yrke: »Sångerska och artist, i den ordningen«.

* Bor: Enskede Gård utanför Stockholm.

* Familj: Maken Dan Bratt, 51 år, sonen Adrian, 4 år samt Dans dotter Cornelia, 20 år.

* Aktuell: Med »Så speciell«, hennes fjortonde fullängdare. Tre spelningar i slutet av november och en längre turné i vår.

* Tre favoritsångare just nu: »Monica Zetterlund är min sångängel, fraseringskonstens mästarinna. Sedan gillar jag Gillian Welch väldigt mycket. Och när jag var yngre var jag stort Led Zeppelin-fan, så jag måste få med Robert Plant.«

ÄMNEN:

Kultur
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.