Om Kerstin Thorvall varit man

KULTUR: BÖCKER2005-09-13
Av:  Sanna Töringe
Tre sorgtunga böcker har legat i en hög och fått mig att trilla ner i ett läs-eländes-träsk. Enda räddningen, som små vrakbitar att kravla sig upp på, har varit de tre författarnas humor och välfunna ord. Jag har somnat med eländet på kvällarna och burit det med mig ut till olika parksoffor i höstsolen.

Kerstin Thorvall är en grön bänk i Paris, en tyst bänk som står under kastanjerna och väntar på en varm man. Så är det i alla fall i dikten från 1977. Göran Greider har stöttat författaren och hjälpt henne att samla ihop sin poesi.

Jag är en grön bänk i Paris (Albert Bonniers Förlag) har samlingen fått heta. Dikterna är tidigare utgivna och skrivna mellan 1965– 1991. Humoristisk är den, och sorglig.

Hade Kerstin Thorvall varit man och skrivit om sin längtan efter slätskinnade unga kvinnor hade jag nog inte kunnat acceptera henne. Det är orättvist men sant. Men hennes diktarröst är så ovanlig, utlämnande och rolig på samma gång, att jag läser och bläddrar och läser och läser om. Många kommer säkert att göra detsamma.

Om Kerstin Thorvall hade varit man, hade hela hennes författarskap helt visst varit mer uppmärksammat, sedan lång tid tillbaka. Men om Kerstin Thorvall hade varit man, hade hon troligen skrivit om helt andra saker än kärlekslängtan och vrede över åldrandet och då hade denna bok kanske inte alls varit lika intressant.

•l•

Vapnen har lagts ner på Irland. Åtminstone kan man hoppas att denna gamla, djupa och långa konflikt kan lösas på fredligt sätt.

En bakgrund till de irländska katolikernas starka hat kan man läsa sig till i romanen Havets stjärna (Norstedts) av Joseph O’Connor. Den handlar om livet ombord på en båt som för emigranter över till Amerika, i mitten av 1800-talet.

Det är en helvetesskildring av svält och armod som jag sent ska glömma. Här finns flera fina porträtt av människor som varken är onda eller goda, bara offer för tillfälligheter. En mördare hasar omkring på däck, med sin kniv väl gömd under den slitna kappan.

Romanen är lite för lång, som de flesta romaner nu för tiden, men upplösningen är överraskande.

•l•

Änglarnas syster (Albert Bonniers Förlag) av Anna Jörgensdotter är ännu en sorglig historia, om en ung kvinna i glittrig hatt och stora skor. Lite för lång, eller är det jag som har dåligt tålamod?

Anna Jörgensdotter är riktigt skicklig i hantverket, därför fortsätter jag läsa till slut, trots att handlingen sluttar utför.

Berättelsen om den unga kvinnan Sonja vävs samman med historien om en annan kvinna som flytt från Albanien. Sonja ensam, den ledsna och starka, med hatt och stora skor, hade räckt.

Till boken hör en cd med soundtrack, musik av bland andra MJMPropaganda.

ÄMNEN:

Kultur
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.