Still rocking strong

KULTUR2005-08-23
På 50-talet accelererade den musikaliska revolten rock’n’roll över alla fartgränser. Lastbilschaffisen Elvis Presley från Memphis visade vägen. I Sverige rivstartade Owe Thörnqvist.
Av:  Leif Domnérus
Elvis rockar sedan länge i musikens himmel. Medan Owe Thörnqvist vid fyllda 76 är påtagligt levande och ännu en gång högaktuell. I höst ger han sig åter ut på vägarna för en riksomfattande turné, samtidigt som han släpper en sprillans ny skiva med egna, odödliga melodier i gitarrfräsande nutidsversioner. Premiär blir det även för samarbetet med sonen Alexander, som är ljudtekniker på SVT Malmö och producent för skivan Recovered, där Owe musicerar med musikantkollegor som Peps Persson, Svante Thuresson, Jalle Lorensson och John Holm.

På Upplandsmuséet i Uppsala invigde Owe Thörnqvist i början av sommaren en utställning om sin egen fascinerande klassresa.

För att bibehålla den goda dagsformen väljer Owe att göra ströspelningar i Sommarsverige. Vid jazzfestivalen Bangen strax utanför Sandviken rockade han nästan loss tälttaket en benådad afton i juli med en lång rad av sina allra populäraste alster. Från Dagny med kaffetåren till Gun från Dragarbrunn, kryddat med Ett litet rött paket och Varm korv boogie.

Understödet från Staffan Alléns kvartett var supertajt och när Owe själv plockade fram bluesmaskinen i form av det lilla munspelet så hotade tältpinnarna att lossna från marken.

Att spelningen inför en kräsen jazzpublik utlöste stående ovationer gläder honom verkligen.

– Men, säger han med en bister grimas, är man ett obotligt kontrollfreak, då finns ständigt känslan av att det gärna kunde ha gått ännu bättre…

Någonting i röstläget skvallrar om att denne scenräv än i dag ser varje spelning som en utmaning.

– Visst är jag glad för att jag kan mitt jobb hyfsat bra, bekräftar han. Men fulllärd, det blir nog ingen i det här yrket.

Att arbetargrabben gärna ville lära mera, det visade han tidigt. Så pass att han tilläts plugga på gymnasiet. Klassöverskridande belönades med fläskläppar, utdelade av de som såg Owe som en svikare.

– Jag ansågs vara en renegat, vilket väl stämde bra.

En klassöverträdare med andra ord. För att lindra påhoppen tog Owes pappa med honom till boxningsklubben i stan. Även här visade sig talangen och ynglingen Thörnqvist slog sig snart från, som han säger, lätt pappersvikt till mellanvikt.

Lärde att orden har makt

– Jag blev till och med bodyguard åt några intellektuella kompisar, som också blivit mobbade. Men när jag kom hem till farsan och var alltför debattklurig, då blev han förbannad och sa att jag gott kunde tona ner det snobbiga snacket. Att orden hade makt, det fick jag klart för mig.

Tidigt uppenbarades även Owes tonala färdigheter. Som brådmogen elvaåring spelte han på handklaveret, inför entusiastisk publik.

– Jularbo var folkets musik. Taktfast och dansant skulle det vara. Finkulturen hade ingen plats i arbetarhemmen. Och visst kände jag mitt ursprung.

Owes känsliga näsa nosade vidare och snart spelade han vibrafon i jazzigt dansband, förutom att han med goda vitsord erövrade den vita mössan.

Arbetargrabben hade tagit studenten. Rastlös och med ständig upptäckariver hoppade han av universitetsstudierna och gick till sjöss.

– När vi anlöpte New York trodde jag det var himmelriket. Jazzens hjältar spelade i rökiga källarlokaler och jag kunde digga Charlie Parker, Art Tatum och Dizzy Gillespie i närbild. Eller kolla in countrygiganter som Hank Williams och Lefty Frizzell och jumpswingkungen Louis Jordan.

Dessa möten inspirerade honom vid hemkomsten att själv gå vidare.

– Men jag förstod samtidigt intuitivt att den musik som går hem hos de flesta inte får ha alltför stor komplikationsgrad. Svänget måste finnas där, liksom melodier som fastnar och ett antal kluriga riff. Sist men inte minst, en text med överraskande punchlines, gärna med en glimt av humor, plus en refrängkrok, som sedan kunde bli en hitlåt.

Så länge lusten finns

Owes egna ord låter som en manual till den flod av populära låtar som han producerade från 1955 och framåt. Rumba i engelska parken, Loppan, Titta titta, Ösa sand, Anders och Britta, Albin och Pia. Man kan undra hur karln fick till alltihop.

Svaret är hårt arbete, ofta under tidspress.

– Låtmakare, bliv vid din lust. Det är ett utryck jag gillar; så länge lusten finns kan man gå vidare. Var jag sedan befinner mig spelar mindre roll. I bilen, sängen, på golfbanan, i en swimmingpool, eller i skogen. Det har faktiskt hänt att jag klivit in i en butik och bett att få låna papper och penna. Varpå jag ritat fem notlinjer och plitat ner en melodi.

Många av hans visor blev landsplågor och själv for han som en skottspole mellan folkparker och skivstudior. Efter drygt tio år på högvarv, för säkerhets skull med dåliga luftrör och återkommande infektioner, sa kroppen ifrån 1968.

– Begreppet utbränd var inte uppfunnet men stämde perfekt. Doktorn rekommenderade ett sabbatsår i mildare klimat. Jag flyttade till Spanien. Ett år blev fjorton…

Kritisk mot kritiker

Under den spanska solen trivdes Owe med hustru Anita och lille Alexander, född 1969. Då och då lämnade han Medelhavets horisont för att fara hem och göra tv eller krogshow. Så gott som alltid med publikt bifall och lovord i media. Fast när vissa journalister skrev nesligt och bistert, då blev Owe Thörnqvist rejält förbannad.

– Självklart ska man ta konstruktiv kritik på allvar. Men när de som skriver visar sig både begränsade, hämmade och okunniga, då känns de faktiskt överflödiga.

Ryter den inte alltid så diplomatiske Owe och tillägger att en slags vitbok för kritiker vore inte så dumt.

– En beskrivning av deras utbildning, förkunskaper och tidigare insatser. En typ av meritlista, som anger deras status och kunnighet i yrket.

Åren i Spanien avbröts efter en skilsmässa. Han återvände hem i början av 80-talet och snart låg han åter etta på Svensktoppen, men fann att ett boende i soliga Florida var att föredra. Och på den vägen är det faktiskt fortfarande; han delar sin tid mellan USA, Spanien och Sverige.

Prisad – och prisar

Den kreativa lågan brinner fortfarande och understundom briserar en typisk Owe Thörnqvist-succé. Som exempelvis 1990, då En box Owe med tolv cd-skivor blev en hit. Eller 1999 då Uppsala Stadsteater satte upp Svartbäckens Ros, med det bästa ur Owes rikhaltiga melodiskatt. Eller förra året, då 75-åringens jubileumsturné artade sig till en smärre eriksgata.

Att han under tiden hunnit belönas med såväl Grammis som Evert Taubestipendium, förutom förra årets Cornelisutmärkelse och Hans Majestät Konungens medalj av 8:e storleken i blått band, det säger han sig självklart vara ytterligt nöjd med.

Noteras bör även att han själv årligen sedan femton år delar ut såväl miljö- som kulturpris från egna fonder.

– Men ändå, suckar han med blicken outgrundligt rakt fram, det enda som verkligen betyder något, det är att den nya skivan får bra gensvar och att höstens turné blir lyckad.

– Lusten att ännu en gång erövra en publik är minst lika stor i dag som för femtio år sedan, hävdar han bestämt.

Owe Thörnqvist vid rockfestivalen Bangen utanför Sandviken i somras.
Owe Thörnqvist vid rockfestivalen Bangen utanför Sandviken i somras.

ÄMNEN:

Kultur
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.