Vill inte att läsarna bara ska skratta

KULTUR: LITTERATUR2013-09-10
I sin nya roman ‹Godnattsagor för barn som dricker› lämnar Marjaneh Bakhtiari Sverige för Iran. Hon har dragit ned på ironin, men kommer aldrig att kunna lämna humorn helt bakom sig, förklarar hon för Publikt.
Av:  Malin Krutmeijer

»Jag vet att det där varken är revolution eller vår. En liten fasadputs mitt i vintern är vad det är.«

Så säger karaktären Hamid om den arabiska våren, i Marjaneh Bakhtiaris nya roman Godnattsagor för barn som dricker. Det är en inte otypisk iransk reaktion, berättar författaren för mig när vi träffas på ett av Malmös klassiska
konditorier för att prata om boken.

– När det gällde protesterna i Egypten var alla i Sverige så positiva. I Iran fanns det mycket mer skepsis. Där vet man att det enkla är att dekonstruera, att avsätta makten. Det som kommer sedan är det svåra.

Iran har en dramatisk samtidshistoria, från det tidiga 1900-talet då landet fick en demokratisk konstitution, över revolutionen 1979 och 1980-talets krig mot Irak, till dagens islamiska stat. I romanen gestaltas historien genom de olika personerna i en medelklass­familj i dagens Teheran. Marjaneh Bakhtiaris två tidigare böcker, Kalla det vad fan du villoch Kan du säga schibbolet? utspelar sig i Malmö, men nu lämnar hon alltså Sverige.

– Jag kunde bara inte släppa allt som hände i Iran efter valet 2009. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat. Nu handlar inte boken precis om det, men det var det som ledde till den här historien.

Sommaren 2009 utsågs den sittande presidenten Mahmoud Ahma­dinejad till segrare i Irans presidentval. Men efter misstankar om valfusk tog människor ut sin frustration på gatorna i stora demonstrationer. Många blev dödade av regimen. Marjaneh Bakhtiari var själv i Teheran, där hon har familj och vänner, under den perioden. Det väckte frågor om hur histo­rien hade lett fram till detta, och hur den
påverkar människor.

I romanens centrum står tvillingsystrarna Zoreh och Shahla, som båda har erfarenheter från 1979 års revo­lution. De går på yoga, röker som borstbindare och försöker hantera sina liv. Och framför allt försöker de hantera sin mamma, Marokh, som inte kan sluta sörja sonen som dog i kriget mot Irak. Hon är en vresig gammal kvinna som styr och ställer med allt hon kan. När hon någon gång ger sig ut på stan låter hon sin käpps spetsiga ände »nudda vid trottoaren, som om hon skulle adla Tehran«, med en träffsäker formulering som ringar in hennes karaktär.

– Jag såg en dokumentär om en mormor och ett barnbarn som drev en kombinerad butik och fotoateljé i Tel Aviv, berättar Marjaneh Bakhtiari.

– Mormodern körde stenhårt med den yngre mannen! Just en sådan kvinna ville jag ha i min bok – gammal, men ingen tant.

Precis som de tidigare böckerna drivs Godnattsagor för barn som drickerav rappa dialog­partier. Det är ofta roligt, men här finns mindre ironi och ett större djup än tidigare.

Marjaneh Bakhtiari har blivit medveten om att det hon skriver har kunnat tolkas på ett sätt som inte var avsikten, säger hon. Det ska inte vara »nysvensk sitcom«, som rubriken löd på en recension av den hyllade debutromanen. Boken blev också en pjäs, som spelades för fulla hus på Malmö stadsteater 2007. De flesta skulle nog beskriva den som en komedi.

– Humor har alltid varit en del av mitt uttryckssätt, men jag hade inte en tanke på att debutboken skulle uppfattas som enbart rolig. I den här nya boken har jag brytt mig om karaktärerna på ett annat sätt, och skulle inte vilja att läsaren skrattade åt dem.

Ändå finns det likheter med de tidigare böckerna. Också här handlar det om föräldrar i övre medelåldern och deras unga vuxna barn. Shahla känner skuld över samhället som hon och hennes generation lämnar vidare: de »satte i gång något men stod inte på sig«, som Marjaneh Bakhtiari uttrycker det.

– Familjer är så intressanta som fenomen. Det finns en dramatik i relationerna, säger hon.

Marjaneh Bakhtiari har velat visa generations­konflikter, men också hur »många som varit med om stora saker inte ser det«. Att folk i Iran är upptagna av helt vanliga liv.

Den islamiska regimen är exempelvis ganska frånvarande i huvudpersonernas liv. Den gör sig påmind när det inte går att få in utländska kanaler, i hur man drar på sig en slöja när polisen knackar på.

– När jag är i Iran upplever jag ofta att detta skulle kunna vara var som helst i världen, men så händer det något. Det kan vara vakter utanför universitetet som kontrollerar om man har nagellack.

Allt det där tappar sin laddning efter hand, menar Marjaneh Bakhtiari. Det blir bara regler tömda på mening.

– Nästa dag målar man tånaglarna i stället, för det kan de inte kontrollera.  

 Marjaneh Bakhtiari. Foto: Anna Olsson CC BY.
Marjaneh Bakhtiari. Foto: Anna Olsson CC BY.

Marjaneh Bakhtiari

  • Ålder: 33 år.
  • Yrke: Författare.
  • Böcker: Kalla det vad fan du vill (2005), Kan du säga schibbolet? (2008), Godnattsagor för barn som dricker (2013), samtliga på Ordfront förlag.
  • Favorit­författare: Zadie Smith, Jane Austen och den iranske poeten Ahmad Shamloo.

ÄMNEN:

Kultur
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.