Skönt smågalet rymdepos

KULTUR: FILM2019-01-29

På Cannesfestivalen i våras var den danske filmskaparen Lars von Trier på allas läppar. Först för att vi undrade om han ens skulle bli inbjuden, och sedan – när det väl blev så – gick alla i spänd förväntan över att få ta del av hans senaste verk, seriemördarthrillern:

Av:  Fredrik Sahlin
  • The House That Jack Built. Och vi fick så vi teg. Hårdkokt är bara förnamnet. Mycket att smälta för både kropp och själ. Efter filmen var det ömsom jubel, ömsom buande. Det är brutalt – onödigt brutalt – men lika mycket är det en spännande expedition in i psyket, en under­hållande föreläsning om männi­skans förhållande till konsten och även en berättelse om regissörens eget skapande. En mångbottnad film som ger tankarna tuggmotstånd. (Bio 15/3)
  • The Favourite. Den grekiske regissören Yorgos Lanthi­mos är väl inte riktigt lika egenartad som ovanstående dansk, men det är inte långt ifrån. Debuten Dogtooth är fortfarande hans bästa och mest skruvade (se den!) men sedan dess har det blivit en hel del skönt skruvade saker. Här är han i England och bjuder på en svulstig och riktigt fyndig kostymfilm från 1700-talet om den jagsvaga och småstörda Queen Anne och de kvinnor som intrigerar för att hamna i hennes gunst. Kul och gravt sevärt. (Bio 25/1)
  • Aniara. Nu när datorkraften finns, och har blivit något billigare, har det blivit dags för den första filmatiseringen av Harry Martinsons rymdepos Aniara (det finns dock en televiserad pjäsversion). Resultatet övertygar, åtmin­stone bitvis. Den låga budgeten har tvingat produktionen att lita mer till tankegodset än ram­verket, vilket märks i några scener, men på det stora hela dock en skönt smågalen satsning. (Bio 1/2)
  • Tre kvinnor. Den ständige dissidenten Jafar Panahi vägrar foga sig efter alla yrkesförbud som den iranska staten lägger på honom. Här har denne regissör på något sätt lyckats knåpa ihop en tillbakalutat underhållande roadmovie om tre kvinnor, i olika åldrar men med liknande drömmar om frihet och skådespeleri. (Bio 1/2)
  • Eld och lågor. I den driftiga regiduon Björn Steins och Måns Mårlinds händer blir en berättelse alltid större än livet – och sprakande filmmagi. Det gäller även den här lekfulla Romeo och Julia-pastischen som utspelar sig under ett svenskt 1940-tal där det pågår en fajt mellan Gröna Lund och ett annat mindre tivoli på andra sidan Allmänna gränd. Frågan är hur mycket det verkliga nöjesfältet har betalat för en dylik exponering? (Bio 14/2)

Fredrik Sahlin, filmrecensent och jourmalist.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA