Statstjänstemän ska inte fatta politiska beslut om klimatomställningen
Enskilda statstjänstemän ska inte göra egna politiska avvägningar i strid med regeringens och riksdagens beslut, skriver Fredrik Kämpfe, branschchef för Transportföretagen Flyg, i en replik på en debattartikel från företrädare för ST inom Folkhälsomyndigheten. Han menar att det är en problematisk slutsats att myndigheter bör stå fast vid klimatmål även när de uppfattar att politiken sviker.
Klimatfrågan är akut. Det råder ingen oenighet om det. Flyget, liksom andra sektorer, har ett ansvar – och arbetar redan intensivt med att ställa om. Fossilfritt flyg är inte en avlägsen vision, utan en pågående transformation driven av teknikutveckling, investeringar och konkreta färdplaner i Sverige, EU och globalt.
Just därför måste vi också hålla fast vid en annan grundläggande princip: hur ansvar och roller är fördelade i en rättsstat.
I en debattartikel i Publikt argumenterar företrädare för ST inom Folkhälsomyndigheten för att myndigheter bör stå fast vid klimatmål även när de uppfattar att politiken sviker. Det är en problematisk slutsats, och en häpnadsväckande uppmaning givet undertecknarnas roller som anställda på en statlig myndighet.
Sverige är en demokrati där riksdagen beslutar, regeringen styr och myndigheterna verkställer. Denna ordning är inte en teknikalitet, utan en förutsättning för legitimitet, ansvarsutkrävande och rättssäkerhet. Den gäller även i klimatpolitiken.
Regeringsformens skrivningar om hållbar utveckling är viktiga. Men de är målsättningsstadganden, inte självständiga rättsregler som ger enskilda myndigheter mandat att sätta sig över regeringsbeslut. Den offentliga förvaltningen ska präglas av legalitet, objektivitet och lojalitet – inte av att enskilda statstjänstemän gör egna politiska avvägningar.
Det innebär inte att klimatmålen kan nedprioriteras. Tvärtom.
Sverige har beslutat om nettonollutsläpp till 2045. EU har beslutat om klimatneutralitet till 2050, med en tydlig riktning för flyget där andelen hållbart flygbränsle (SAF) successivt ska öka kraftigt. Inom Fossilfritt Sverige har flygbranschen tagit fram färdplaner för hur fossilt jetbränsle ska fasas ut och ersättas.
Detta är kärnan i omställningen.
Problemet uppstår när klimatpolitiken reduceras till att handla om att minska enskilda aktiviteter, i detta fall flygande, snarare än att minska utsläppen. Det är två helt olika saker.
I ett land som Sverige, med stora avstånd och ett exportberoende näringsliv, är flyget en nödvändig del av infrastrukturen. Det gäller också för staten. Myndigheter behöver kunna resa effektivt för att utföra sina uppdrag, både nationellt och internationellt.
Frågan är därför inte om flyget ska finnas utan hur det ska bli fossilfritt.
Här blir diskrepansen mellan retorik och praktik tydlig. Folkhälsomyndigheten har enligt egen uppgift betalat ut närmare en miljon kronor i så kallad tågpremie till sina anställda under 2025. Samtidigt har myndigheten inte ens övervägt att använda motsvarande resurser för att minska utsläppen från de flygresor som faktiskt genomförs genom köp av hållbart flygbränsle.
Det är anmärkningsvärt.
Enligt tillgängliga beräkningar skulle dessa medel ha räckt för att reducera över 240 ton fossil koldioxid genom köp av SAF, motsvarande drygt 4 000 klimatneutrala flygresor mellan Östersund och Arlanda. Med andra ord: betydande utsläppsminskningar hade kunnat uppnås utan att begränsa verksamheten.
I stället har resurserna använts till individuella ersättningar. I genomsnitt motsvarar det cirka 3 100 kronor per mottagare, utan någon koppling till faktiska utsläppsminskningar. Det illustrerar kärnproblemet: fokus ligger på att styra bort från flyg, inte på att göra flyget fossilfritt.
Denna typ av omställning har genomförts tidigare. Den svenska kollektivbusstrafiken är i dag i stort sett fossilfri – inte för att bussarna slutade köra, utan för att bränslet byttes ut. Det offentliga gick före, skapade efterfrågan och möjliggjorde utvecklingen. I dag körs trafiken i stor utsträckning på HVO, förnybar diesel.
En sådan utveckling är möjlig även för flyget.
Ett ensidigt fokus på att minska flygande riskerar däremot att få motsatt effekt. Om efterfrågan minskar, minskar också incitamenten att investera i ny teknik och fossilfria bränslen. Omställning kräver volymer och marknad – inte avveckling.
Det är också viktigt att hantera målkonflikter på ett ansvarsfullt sätt. Klimat, tillgänglighet, effektivitet och sammanhållning i hela landet måste vägas samman. Det är just denna avvägning som politiken är satt att göra.
Myndigheternas uppgift är att genomföra den, inte att omdefiniera den.
Klimatfrågan förtjänar både handlingskraft och respekt för rättsstatens principer. Vi behöver en snabb omställning, men också en tydlig ansvarsfördelning.
Det är så vi når målet: ett fossilfritt Sverige som fortsatt fungerar.
Fredrik Kämpfe
Branschchef, Transportföretagen Flyg
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.