Nedtrappning – men kvar i arbete
Inom de närmaste åtta–tio åren kommer de stora pensionsavgångarna på myndigheterna. Det betyder ett stort tapp på kunskaper och erfarenheter om inget görs. Men hur? På Domstolsverket funderar man, på Riksskatteverket hoppas man på avtalet ”61+”.
Med fyrti år på nacken de streta med besvär tungt i den branta backen, där lyckans tempel är…
Nu hade väl inte Anna-Maria Lenngren precis de äldres situation på jobbet i tankarna när hon skrev de raderna. Snarare sin tids, det sena 1700-talets, karriärister som fåfängt söker lyckan genom att förvärva ära och rikedom.
Men nog stämmer bilden lite för visst kan det kännas ”tungt i den branta backen” när man kommit ännu längre, över 55+, 61+ och ska iväg till jobbet på morgnarna. Eller när man pallrar sig hemåt på fredagseftermiddagarna, ofta dödstrött.
Det är stor skillnad mot när man var 25.
Ändå är dagens äldre bevisligen både friskare och orkar mer än gårdagens, alla larmrapporter om utbrändhet och långtidssjukskrivningar till trots.
Och pensionsåldern står fast, 65 år, åtminstone i de flestas begreppsvärld. Ändå vet vi att den verkliga pensionsåldern är lägre, 61–62 år (Socialförsäkringsboken 2000), och en undersökning från Riksförsäkringsverket visar att fyra av tio arbetstagare planerar att lämna arbetslivet före 65.
Samtidigt som medellivslängden ökar, vi arbetar kortare tid och håller oss friska längre, så blir de yngre färre genom att barnafödandet minskat. Om 30 år beräknas var fjärde invånare i Sverige vara över 65 år.
Det betyder en ökad försörjningsbörda för yngre generationer – om inte de äldre kan förmås arbeta längre.
Arbetsmiljö, hälsa och regelsystem är områden som nämnts, där förändringar måste ske för att åldersgrupperna 60–64 år ska motiveras att fortsätta – och kunna – jobba.
Det handlar också om attityder. Synen att äldre skulle ha sämre arbetsförmåga, är mindre kompetenta och produktiva i arbetslivet än yngre måste ändras. I forskningen finns inte belägg för att det generellt förhåller sig så.
På de statliga myndigheterna har diskussionen börjat, om hur man ska agera. Det gäller att i tid hinna föra över kunskaper och erfarenheter till de yngre som inom de närmaste sju–åtta åren ska ta vid efter fyrtiotalisterna.
Riksskatteverket till exempel ger äldre anställda en chans att trappa ner inför pensionen, medan Domstolsverket har börjat diskutera olika lösningar.
Besök på några myndigheter i Jönköping ger en ganska entydig bild av vad åtminstone några äldre anställda vill.
– Inte en dag längre än till 65! Jag har arbetat så länge att jag är nöjd.
Siv Andersson ruskar på huvudet. Hon är 64 år och har förvärvsarbetat sedan hon var 14 år, utom den tid då hon var hemma på grund av barn.
Idag är hon assistent på Skattemyndigheten i Jönköping och arbetar på dess taxeringssektion fyra dagar i veckan. Enligt avtalet ”61+” (se faktaruta) har hon beviljats 20 procent kortare arbetstid.
Då hennes månadslön är 15 200 kronor tillhör hon dem som mot att avstå tio semesterdagar får ut full lön. Det är det värt, anser hon. Hon har både barn och barnbarn att ägna sig åt.
På jobbet har dessutom mycket förändrats de senaste åren. I samband med omorganisation 1993/94 sades ett femtontal assistenter upp och för några år sedan gick ytterligare två personer med pensionslösning. Men sådan hade Siv Andersson inte råd att välja.
– Jag blev kvar och tur är väl det, för många av arbetsuppgifterna är kvar. Nu under registreringsperioden tar arbetsgivaren tillfälligt in före detta anställda som annars går och stämplar.
Jobbet trivs hon med men tycker att assistenter som grupp inte är tillräckligt uppskattade.
– Jag märker att mitt arbete inte anses värt något. Mycket satsas på de yngre nyanställda och det verkar som om man vill få bort oss gamla. Men handläggarna uppskattar att jag servar dem.
Även om Siv Andersson är fullt frisk känner hon sig trött ibland när hon kommer hem efter jobbet. Då blir det en kvarts tupplur, inte mer. Och så har hon den lediga fredagen! Hon lyser upp vid tanken.
– Detta är perfekt! Jag har tänkt förr: Måtte de ändra pensionsåldern. Men jag har tänkt om. Nu har jag ansökt om att få statlig delpension.
Britt Welinder, 62 år, säkerhetschef och kvalitetsrevisor på Kronofogdemyndigheten i Jönköping, har precis kommit in efter en säkerhetsskyddsrond i Motala. Hon ser mycket nöjd ut. Genom 61+ har hon lagt sitt arbetsschema så att hon får fyra dagars sammanhängande ledighet (helgen inräknad), arbetar fyra dar, har vanlig helgledighet, arbetar fyra dar och så vidare.
I hennes fall ger avtalet 95 procent av lönen, eftersom hennes månadslön är 27 000 kronor. Även hon har ”sålt” tio semesterdagar. Avdraget, cirka 1 350 kronor, märker hon knappt eftersom hon samtidigt fått lönehöjning enligt det lokala avtalet.
– Den här möjligheten kunde jag bara inte avstå från att pröva på, säger hon.
Britt Welinder har en mycket bred bakgrund från en lång tjänstgöring inom flera Kronofogdemyndigheter. Hon trivs med nuvarande jobb, känner sig betydelsefull och eftertraktad för sina kunskapers skull. Varför då gå ner i arbetstid?
– Jag vill ha mer fritid, träffa barn och barnbarn, göra något mer än bara jobba. Min sambo arbetar i Göteborg och nu kan jag periodvis bo där. Vi har också sommarstuga åt Grännahållet.
Gammal känner hon sig absolut inte. Och kanske kan hon tänka sig att arbeta lite längre än till 65 om hon har kortare arbetstid.
Alla på Kronofogdemyndigheten och Skattemyndigheten hinner inte få del av 61+ eftersom det endast gäller till och med 2003. Men önskemål finns. En anställd pendlar tre timmar om dagen, går upp kl 04.45, är hemma 17.45 och vill därför korta arbetstiden. En annan befinner sig i en ny livssituation och önskar mer fritid av den anledningen.
Andra funderar inte alls på pension, Assar Johansson till exempel. Han arbetar med revisorsverksamhet på Skattemyndigheten i Jönköping och är ”bara” 56 år. Men visst vore det idealiskt att få trappa ner med 61+.
För honom är det aktuella problemet istället rekryteringen och arbetsgivarens tal om att satsa på de yngre.
– Jag har själv fått utbildning genom arbetsgivaren men även andra äldre måste få utvecklas, säger han. Löneskillnaden mellan äldre med lång yrkeslivserfarenhet och de nyanställda är dessutom liten.
Han ler vid frågan om han vill fortsätta efter 65 år.
– Det har jag lite svårt att tänka mig, men jag vet ju inte hur jag känner mig då.
Hela förvärvslivet har Marianne Stark ägnat åt domstolsväsendet. Nu är hon 63 år och en av de sista som kunnat ta den ”gamla” delpensionen, den som inte finns längre (och inte ska förväxlas med den nya som finns för statsanställda). I två år har hon varit delpensionär för på hennes arbetsplats, Domstolsverket i Jönköping, finns inget 61+.
– Det är skönt att gå ner i arbetstid, säger hon. Jag är ledig fredagar från mitt jobb på utbildningssektionen. Jobbet, kursadministration och fakturahantering, är jätteroligt men jag känner att jag inte orkar med något vid sidan av arbetet.
Arbetstempot har blivit tuffare de senaste åren – fler kurser att administrera och fler sammanträden som tar tid från det löpande jobbet.
– Som äldre har man erfarenhet men det avspeglas aldrig i lönen, konstaterar hon.
Många yngre börjar med en ingångslön som är högre än hennes och det satsas mer på dem och på datafolket. Men annars känner hon sig inte särbehandlad på grund av ålder. Fortbildning har hon fått kontinuerligt och nu i oktober ska hon till exempel lära sig mer om fakturahantering.
– Det är inte svårt att ta till sig nya saker men ibland undrar jag: Är det lönt när jag snart ska gå i pension?
Delpension hade hon inte valt om inte hennes man varit pensionär eller om hon varit ensamstående. Det blir lite mindre att röra sig med varje månad men hon klarar det och tycker att det är värt det. Och hon ser fram mot hel pension om några år. Arbeta längre vill hon inte.
Avtalet ”61+”
Avtal om minskning av arbetstiden för vissa arbetstagare, eller 61+, slöts för Riksskatteverkets område (skattesidan och kronofogdemyndigheterna) i oktober 2001. I korthet innebär det:
Tillsvidareanställda, som har kontorsarbetstid och fyllt 61 år, kan minska arbetstiden med 20 procent och få full lön mot att man avstår tio semesterdagar. Det gäller personer med månadslön under 18 000 kronor. Eftersom det rör sig om arbetsbefrielse, räknas det som arbetad tid och det minskar inte den allmänna, lagstadgade pensionen.
Ledigheten utan löneavdrag (arbetsbefrielsen) trappas av med vissa procent till tio procent på månadslöner från 23 000 kronor och uppåt.
Genom att ”betala” med semesterdagar kan man i vissa fall få enbart fem procents löneavdrag på löner över 23 000.
Att gränsen dragits vid 23 000 kronor beror på att vid ca 24 000 kronor i månaden går gränsen för vad som kan ge allmän pension. Har man högre lön och minskar arbetstiden påverkas inte den allmänna pensionen.
