Stereotyper förvränger bilden av verkligheten
Den som har avvikande hudfärg, etniskt ursprung eller nationalitet löper stor risk att sorteras bort på arbetsmarknaden, enligt en opinionsundersökning i EU-länderna. Varför är det så? Enligt psykologisk forskning beror diskriminering ofta på omedvetna processer i hjärnan.
Den som har avvikande hudfärg, etniskt ursprung eller nationalitet löper stor risk att sorteras bort på arbetsmarknaden, enligt en opinionsundersökning i EU-länderna. Varför är det så? Enligt psykologisk forskning beror diskriminering ofta på omedvetna processer i hjärnan.
– Jag tror att vi har en medfödd disposition att tänka i »vi och dom«. Det är så oerhört lätt att väcka den processen, och sedan favoriserar man sin egen grupp.
Det säger Torun Lindholm, psykolog och forskare på Stockholms universitet.
Grunden för diskriminering är enligt Torun Lindholm den mänskliga hjärnans behov av att sortera sina erfarenheter i kategorier. Kategorierna hjälper oss att tolka det myller av information vi dagligen möter.
Kön, ålder, klass, hudfärg...
Kön och ålder är två grundläggande grupperingar. Om man möter en person och inte kan avgöra om det är en man eller en kvinna blir man förvirrad. Andra faktorer som kan vara olika viktiga i olika länder och kulturer är klass, hudfärg, religion eller etnisk bakgrund. I USA, till exempel, är hudfärgen central, medan det etniska ursprunget är mindre viktigt.
Vi ser även oss själva som medlemmar i olika grupper: man, ung, dansk, katolik och så vidare. Tillhörigheten är en del av vår identitet. Dessa »ingrupper« jämför vi med de andra, »utgrupperna«. Och vår egen grupp framstår gärna som bättre i jämförelsen.
– Man kan se det till och med i tillfälliga grupperingar som skapats av försöksledare i vetenskapliga försök, säger Torun Lindholm. Människor som aldrig träffat varandra tidigare bildar då en grupp som man omedelbart uppfattar som bättre än de andra grupperna. Deltagarna i den egna gruppen ses som mer pålitliga och duktiga, och man gynnar dem gärna i förhållande till de andra.
Frånvaro av positiva känslor
Man behöver inte vara direkt negativ till »de andra«, påpekar Torun Lindholm. Ofta handlar det snarare om frånvaro av positiva känslor. Eftersom man samtidigt tycker om och gynnar den egna gruppen, kan resultatet bli att »de andra« diskrimineras.
Psykologisk forskning visar att vi har lättare att se den andre som individ när det gäller personer som vi tycker är lika oss själva. Svarta personer känner lättare igen andra svarta än vita, och vice versa. Människor i »utgrupper« uppfattar vi ofta som lika varandra, homogena, i utseende, beteende och personliga egenskaper. De blir stereotyper.
Stereotyperna fungerar som förvrängande glasögon när vi tolkar verkligheten. Det har påvisats i ett stort antal vetenskapliga experiment. I ett sådant fick vita amerikanska deltagare se en film där två unga män grälar, och där den ene till slut ger den andre en knuff. I en version var det en vit man som knuffade en svart, och i en version var det tvärtom.
När den svarte mannen stod för knuffen bedömde 75 procent handlingen som våldsam och aggressiv, men när den vite mannen gav knuffen tyckte endast 17 procent av försöksdeltagarna att den var det. En stor andel, 42 procent, ansåg att den var »på skoj«.
Alla har fördomar
Deltagarna tolkade filmens händelser utifrån stereotypa föreställningar om svarta och vita. I detta fall var det enbart vita försökspersoner, men alla bär vi på stereotyper. Svarta amerikaner uppger i undersökningar att man bland svarta uppfattar vita amerikaner som aggressiva, lata och smutsiga. I en undersökning från Mälardalens högskola och Stockholms universitet tillfrågades svenska studenter om vilka egenskaper svenskar brukar förknippa invandrare med. Sju av tio svarade »kriminell«, och var tredje nämnde »våldsam/farlig«.
Betydligt färre skulle uttrycka sådana uppfattningar medvetet och öppet. Fördomarna och stereotyperna kan ligga kvar som känslor, samtidigt som man vill vara och uppfattar sig själv som jämlik och tolerant. I ett experiment, återigen amerikanskt, användes magnetröntgenkameror för att undersöka reaktioner i hjärnan när svarta försökspersoner exponerades för bilder av vita personer och tvärtom. I båda fallen aktiverades amygdala, hjärnans ångest- och rädslecentrum. Det hände även personer som uttryckt positiva och toleranta uppfattningar om den andra gruppen.
Den som drabbas av fördomar går inte omärkt ur det. Ens eget beteende kan påverkas så starkt att den andres negativa förväntningar infrias. Det framkommer bland annat i en undersökning där vita försökspersoner fick agera arbetsförmedlare. När de intervjuade svarta »arbetssökande« höll de ett större fysiskt avstånd, sade oftare fel och gjorde intervjuerna kortare än om den »arbetssökande« var en vit person.
Missgynnade tros vara ”sämre”
I ett nästa steg tränades personer att agera arbetsförmedlare åt en grupp med enbart vita försökspersoner. I hälften av intervjuerna betedde sig »förmedlarna« på det sätt som framkommit i det första försöket: större avstånd, felsägningar och kortare intervjuer. När utomstående bedömare sedan fick titta på de videoinspelade intervjuerna ansåg de att de som missgynnats av »arbetsförmedlaren« var mindre kompetenta än de som blivit väl behandlade. De som blivit sämre bemötta gjorde alltså sämre ifrån sig.
Med dessa överväldigande bevis för människors inneboende benägenhet att gynna sin »ingrupp« och missgynna »utgruppen« kan det tyckas att problemet är evigt och konstant. Men riktigt så illa är det inte, anser psykologen Torun Lindholm.
Normerna kan påverkas
– Om villkoren i samhället blir hårdare skärps också gruppindelningen. Och på individnivå kan behovet av att skilja av andra som »dom« variera. En teori är att behovet minskar om man har en god självkänsla, men det verkar inte vara så enkelt. Snarare är det de som fått en törn i sin goda självkänsla som är mest benägna att se ned på en annan grupp.
Signalerna från chefer på arbetsplatser och politiska ledare är också mycket viktiga, enligt Torun Lindholm. De måste sätta normer mot diskriminerande beteende.
–Ofta ändrar människor beteendet först och attityden sedan, även om man skulle kunna tro att det är tvärtom. Attityden anpassas till beteendet, både positivt och negativt.
Det säkraste sättet att undvika att diskriminera en person är att ha en individuell och jämlik relation med honom eller henne, framhåller Torun Lindholm.
–Ett exempel från mig själv är när jag fick frågan om vi hade några invandrare på min arbetsplats. Jag sa nej, men kom sedan på att en arbetskamrat är från Libanon och en från Turkiet. När jag lärt känna dem ser jag dem enbart som individer.
Torun Lindholms råd
*Tro inte att du kommer undan de här mekanismerna i dig.
*Försök att se bortom gruppetiketter och se individen.
*Låt anställningsprocesser ta tid. Experiment visar att risken att agera diskriminerande är mycket större om man är trött, stressad och dåligt motiverad.
