Tuff start för nya polisen

Klockan är snart 18 denna tisdagskväll och Charlotta Kalén ska strax gå på sitt pass på ledningscentralen.

– Man kan ju säga att det har varit turbulent, minst sagt, säger hon där hon relativt nyvaken sitter i ett mötes­rum på polishuset i Kalmar, i sina mörkblå arbetskläder.

I natt är hon i tjänst till klockan 02.

Därför har hon sett till att sova en stund hemma under eftermiddagen innan hon hoppade i sina arbetskläder och tog sig hit till jobbet.

– Det är viktigt för att hålla sig pigg, vårt arbete kräver att vi har full koncentration. Rätt som det är hamnar vi i samtal med människor som är i akuta situationer. Det kan handla om liv eller död, säger hon.

I februari i fjol fick Charlotta Kalén och hennes kolleger på ledningscent­ralen i Kalmar veta att deras verksamhet skulle läggas ned. Det är en av många direkta konsekvenser av Polisens nya organisation som sjö­sattes 1 janua­ri 2015, efter flera års omfattande utrednings­arbete.

I korta drag innebär den att de tidigare 21 polismyndigheterna med var sin länspolischef slogs ihop till en nationell polismyndighet som leds av rikspolischefen. Myndigheten delades upp i sju regioner och vissa funktioner, däribland HR och kommunikation, samlades i avdelningar på riksnivå. Tanken, från regeringens sida, är en mer enhetlig och effektiv organisation som ska vara närmare medborgarna.
Men omorganisationen är enorm: 28 500 medarbetare arbetar inom Poli­sen och samtliga tjänster ses över.

Daniel Gyllander, sektionsordförande för ST inom Polisen i Kalmar, säger att osäkerheten fortfarande är stor, efter mer än ett år med den nya organisationen.

– Vi trodde att mycket skulle vara färdiguttänkt och klart den 1 januari 2015, men det visade sig att den nya organisationen bara var ett tomt skal. Vi har fått bygga upp i princip allt praktiskt efteråt och många frågetecken återstår, säger han.

I skisserna för den nya organisationen, som gjordes av regeringens så kallade genomförandekommitté, fanns ett principbeslut om att lednings­centralerna skulle bli regionala. Dan Elias­son, som är rikspolischef, säger att den nya polisledningen tidigt valde att följa den linjen:

– Vi beslutade att hålla fast vid de grundläggande tankarna i reformen. Det ligger enormt mycket utredningsarbete bakom och den var väl förankrad.

Men året har varit rörigt, inte minst i Kalmar. Medierna har rapporterat om hundratals övertidstimmar, under­bemanning, anställda som gråter på sina rum och »kaos på ledningscent­ralen«.

I februari förra året fick Charlotta Kalén och hennes kolleger beskedet att deras verksamhet från april 2016 skulle förläggas till den nya regionledningscentralen i Malmö.

– Det tråkigaste är hur vi fick beskedet. Det borde ha skötts på ett bättre sätt, säger Charlotta Kalén.

Informationen om nedläggningen lades ut på intranätet sent en fredags­eftermiddag för ett år sedan. Många medarbetare, däribland Charlotta Kalén, hade gått för dagen och nåddes av beskedet genom lokalmedierna när de vaknade på lördagsmorgonen. Daniel Gyllander minns hur han blev nedringd av oroliga medarbetare under hela helgen.

– Det är verkligen inte så här det bör gå till. Det innebar mycket onödig oro för många. Jag kunde ju inte heller få tag på någon ansvarig för att få svar på mina medlemmars alla frågor eftersom de tagit helg, säger Daniel Gyllander.

Annika Stenberg, som är region­polischef i Syd, beklagar också det hela.

– Det är oerhört tråkigt och beror på bristande kommunikation mellan regional och nationell nivå. De nya rutinerna och riktlinjerna hade inte satt sig. Nu har vi sett över det här för att det inte ska upprepas.

I Kalmar samlades man till stor­möte direkt efter den kaosartade helgen.

– Den information vi fick då var kort och gott att vi skulle ställa in oss på att bli arbetslösa, säger Charlotta Kalén.

Stämningen på avdelningen blev förstås orolig. Veckorna gick och det kom inga ytterligare besked. När skulle nedläggningen ske, egentligen? Fanns det möjlighet att flytta med till Malmö? Eller skulle man erbjudas andra jobb hos arbetsgivaren på orten?

– Jag märkte att många kolleger mådde dåligt av ovissheten. Själv agerade jag snabbt och försökte ta saken i egna händer. Även om jag alltid har stortrivts här, måste jag se till att försörja mig och jag ville ju inte bli arbetslös, säger Charlotta Kalén.

I botten har hon en farmaceututbildning och hon har tidigare arbetat inom Apoteket. Nu sökte hon sig tillbaka dit och fick ett jobb. Men bara någon vecka efter hennes uppsägning kom beskedet att det skulle öppnas ett kontaktcenter, så kallat PKC, i Kalmar. I praktiken innebar det att medarbetarna därmed skulle få stanna kvar, fast i nya roller.

Ett PKC tar emot samtal från allmänheten till numret 114 14. Det är inte lika akut som när samtal kopplas till polisens ledningscentral från 112, men att arbeta som operatör där kräver liknande erfarenheter och kunskap.

– Det kändes så klart typiskt. Men jag hade ju hunnit säga upp mig och omfattades därför inte av omställningen. Jag tänkte att jag fick ge apoteks­jobbet en chans, säger Charlotta Kalén.

Liknande situationer har utspelat sig i Falun och Karlstad, där lednings­centraler också har lagts ned och nya kontaktcenter etablerats, säger riks­polis­chef Dan Eliasson.

– Men mitt uppdrag är inte att syssla med regionalpolitik och kompensera med nya arbetstillfällen. De här besluten grundar sig helt på organisationens bästa. Det är ett sätt att behålla duktiga medarbetare, att vi kan utnyttja befintlig kompetens på orterna.

För Charlotta Kalén blev sessionen på apoteket kort. Efter bara tre dagar ringde hon sin gamla chef och frågade om hon fick komma tillbaka till Polisen. I oktober fick hon klartecken för en tjänst på det nya kontaktcentret och hon fick omgående komma till­baka som utlånad till lednings­centralen fram till nedläggningen. Sedan det började bli oroligt har det nämligen konstant saknats folk.

– Det löste sig till slut, konstaterar Charlotta Kalén, placerar sig vid skrivbordet intill de fem datorskärmarna och tar på sig sitt headset. Hennes skift kan börja.

Kollegerna Angelica Isberg och Jacob Ihre skojar vid borden intill.
– Ja, vissa får krypa till korset och komma tillbaka! Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, skrockar Ange­lica Isberg och ler menade åt båda sina kolleger.

Även Jacob Ihre sade nämligen upp sig och jobbade som hamnvakt under några månader i somras. Han stod inte heller ut med ovissheten.

– Men det var inte alls så högt i tak som här. Så jag kom tillbaka och nu har vi fått söka nya tjänster, säger Jacob Ihre som hoppas på en tjänst inom gränspolisen eller som handläggare åt de inre befälen.

Han tycker att förändringarna känns bra.

– Förutom hur arbetsgivaren har hanterat informationen förstås, det är förskräckligt.

Men en förändring behövs, tycker han. Efter fem år på arbetsplatsen konstaterar han att den nuvarande arbets­miljön inte är hållbar.

– Vi arbetar treskift, det är oerhört slitsamt. Och någonstans sätter sig alla tunga samtal i kroppen. Det kanske inte märks utåt, men det äter så småningom upp en. Så det är bra att vi tvingas göra något annat, säger Jacob Ihre.

Det här skiftets vakthavande befäl, polisen Reine Johansson, är mer orolig. Han sitter i ett rum med utsikt över samtliga operatörer och är den som är högst ansvarig för de beslut som tas, om till exempel antalet patrul­ler som ska skickas ut vid olika händelser.

– Jag vet över huvud taget ingenting. De håller på med den så kallade mappningen just nu, när alla medarbetare ska placeras ut i den nya organisationen. Men jag kan ju hamna precis var som helst, det oroar mig mycket, suckar han.

Polisförbundet har hittills protesterat mer högljutt än ST, såväl innan som under omorganisationen. Polisförbundet har bland annat stämt staten för brott mot medbestämmande­lagen, med motiveringen att den slutgiltiga organisations­planen aldrig förhandlades. Karin Svenning är avdelningsordförande för de ungefär 4 500 civilanställda medarbetare som ST organiserar inom Polisen. Hon förklarar förbundens olika agerande med att man helt enkelt har olika uppfattningar:

– Vi anser att vi var närvarande vid förhandlingarna.

Karin Svenning säger att man från STs sida som helhet ser positivt på att det sker en omorganisation inom myndigheten.

– Syftet är gott. Men sedan finns det saker som kunde ha skötts annor­lunda. Exempelvis kunde man ha lyssnat mer på medarbetarnas erfarenheter och synpunkter vid planering och genomförande. De kan sin verksamhet och sitter på den bästa kunskapen, tycker hon.

Många medarbetare upplever dessutom situationen som mycket rörig, säger Karin Svenning. Beskeden dröjer och är otydliga och det kan vara svårt att sköta verksamheten som vanligt när allt är upp och ned.

– Många har fått byta chefer flera gånger och har för tillfället en tillförordnad chef eftersom organisationen är långt ifrån klar.

Myndighetens högsta chef, Dan Elias­son, är medveten om att många medarbetare har haft det svårt under året som gått.

– Som vi har jobbat under denna period, överallt inom Polisen. Vi har många arbetskamrater som både har haft det osäkert och som fortfarande befinner sig i osäkerhet. Därför är det viktigt att vi från ledningens sida gör allt vi kan för att våra kolleger så snabbt som möjligt ska komma in i den nya organisationen, säger han.

Ur sitt perspektiv som lokalt förtroendevald tycker Daniel Gyllander i Kalmar att en stor svårighet har varit att begripa vilken chef som ansvarar för vad.

– Inte ens cheferna själva har haft fullt grepp om det. Och det har tagit enormt mycket tid att ta reda på vem som har befogenhet över vad, till exem­pel vid förhandlingar om personal­ärenden, som vi har arbetat mycket med under den senaste tiden.

En del har börjat klarna, men att det kommer att fortsätta vara rörigt ett bra tag framåt tror såväl Karin Svenning som Daniel Gyllander. Det perspektivet delar även Johan Sörensson, som är chefsjurist på Statskontoret och projektledare för den uppföljning av den nya Polismyndigheten som regeringen har beställt.

– Vårt uppdrag är att följa processen och rapportera in successivt. En första delrapport ska presenteras till hösten, sedan en hösten 2017 och så slutrapporten 2018, säger han.

Men än så länge har utredarna varit försiktiga med att störa det praktiska arbe­tet med att genomföra den nya organisationen, säger han.

– Man kan i nuläget inte förvänta sig några resultat. Organisationen måste falla på plats först. Just nu är man mitt inne i att utse chefer på olika nivåer samt se över var varje medarbetare ska befinna sig. Det kommer att ta lång tid innan vi ser resultaten, kanske kan vi inte ens mäta det fullt ut när vår slut­rapport ska vara inne om tre år, säger han.

I samband med slutrapporten har utredarna också i uppdrag att komma med förslag på förändringar om de ser att målen med den nya organisationen inte nås.

– Vi för successivt samtal med såväl justitiedepartementet som Polismyndighetens ledning så jag kan inte föreställa mig att det skulle innebära omfattande förändringar, det handlar troligen om mindre justeringar i så fall.

Men att medarbetarna bör vara beredda på att det kan komma förändringar även efter att den nya organisationen är helt genomförd, tror Daniel Gyllander i Kalmar är viktigt.

– Exempelvis har såväl Försäkrings­kassan som Arbetsförmedlingen gått igenom liknande processer. De har fått göra om sina organisationer flera gånger innan det klarnat någorlunda.

Blir det inte likadant även för oss så skulle det vara helt unikt, säger han.