Uppdrag: Hjälpa Haiti
När FNs byggnader i Haiti störtade samman fick svenska och nordiska myndigheter i uppdrag att bygga ett basläger för 300 personer. Nu står lägret klart. Men utanför murarna är lidandet efter jordskalvet fortfarande enormt.
Det här är ett vackert land, men tyvärr lever människor under miserabla förhållanden. Haiti är i mycket stort behov av hjälp, säger Björn Svärd.
Han är tekniker vid det läger i Haitis huvudstad Port-au-Prince där den nordiska samarbetsorganisationen International Humanitarian Partnership, IHP, har sin bas.
Björn Svärd konstaterar att det säkert funnits stort behov av hjälp redan före den katastrofala jordbävningen i januari:
– Man blir beklämd när man ser under vilka omständigheter folk lever.
Han får medhåll av Rolf Berg, avgående gruppledare för den svenska IHP-styrkan.
– Folk vandrar omkring på gatorna, mellan sopor och ruinhögar. Vi vet ju att de har det väldigt svårt, säger Rolf Berg och torkar svetten ur pannan i den 37-gradiga värmen.
Hjälpen når fram
Men hans och kollegernas uppgift var att bygga lägret, så att FN-personalen på plats kan utföra sitt arbete, konstaterar han.
– Sedan finns det hjälporganisationer som ska hjälpa folket som bor här i landet. Nu har vi fått bekräftelse på att hjälpen når fram och det känns givetvis bra, säger Rolf Berg.
Han kommer inte att glömma 12 januari 2010 – dagen då Haiti drabbades av det jordskalv som hittills har kostat 240 000 liv.
– Jag slog på teven på morgonen hemma i Mariestad och såg vad som hänt. Min första tanke var att MSB skulle bli inblandat. Några timmar senare ringde de. Inom några dagar var första gänget på väg.
Rolf Berg lämnade Sverige 17 januari, inledningsvis som biträdande gruppledare, på uppdrag för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.
Med sig hade han erfarenhet från räddningsinsatser i Pakistan, Indonesien och Libanon, liksom FN-uppdrag som major i Libanon, Sydkorea, Syrien och på Balkan.
Uppdraget för länderna i IHP-samarbetet – där Sverige, Norge, Danmark, Finland och Estland ingår – var att bygga ett basläger för FN-organet World Food Programme, WFP.
Cheferna reste med det transportplan som fraktade allt material. Övrigt manskap reste reguljärt via grannlandet Dominikanska republiken.
De landade i Port-au-Prince den 20 januari – i ett totalt kaos.
– De båda grupperna hade svårt att finna varandra. Flygplan kom och gick, med folk från en massa organisationer och mängder av material. Vi blev kvar på flygplatsen i över ett dygn, säger Rolf Berg.
Mänskligt lidande överallt
Anna Malm är kock, både i Haiti och hemma i Sunne i Värmland. Hon har arbetat för MSB och tidigare Räddningsverket sedan 2007 och stannar i Haiti i några veckor till. Tidigare har hon bott långa perioder i Kambodja där hon arbetat för en organisation som hjälper utsatta barn.
– Det räckte att de ringde och frågade om jag kunde åka. Jag svarade ja direkt.
Några av de lokalanställda hon har som arbetskamrater i köket förlorade sina barn för några veckor sedan.
– Det finns rasmassor och mänskligt lidande överallt. Man känner sig väldigt maktlös när man ser det, säger hon.
Den känslan delar hon med sina kolleger.
– Jag har verkligen aldrig varit med om något liknande, säger Rolf Berg.
– Nej, inte ens efter jordbävningen i Pakistan, säger Anders Olsson från Karlsborg.
Han blir ny gruppledare när Rolf Berg reser hem.
– Jag löste av Rolf i Pakistan också. Sedan, i Libanon, löste Rolf av mig. Då körde vi mat för World Food Programme efter att Israel hade bombat Beirut, berättar Anders Olsson.
Till vardags jobbar han vid Räddningstjänsten i Skövde.
– Det är en förmån att få vara med här. Det känns väldigt bra att få hjälpa till. Man utvecklas som människa och man blir ödmjuk inför livet. När man tycker att Sverige är ett dåligt ställe att bo på så ska man veta att det finns ställen som är betydligt värre.
Haiti är tveklöst ett sådant ställe.
Trettio år av terrorvälde under diktatorerna Francois Duvalier, »Papa Doc«, och sonen Jean-Claude Duvalier, »Baby Doc«, följt av fortsatt politiskt och ekonomiskt vanstyre, har förvandlat Haiti till ett mycket fattigt land.
Landets nuvarande regering har misslyckats med att skapa jobb och bättre sociala villkor. Statsapparaten är ineffektiv och genomsyrad av korruption.
Det strategiska intresset för Haiti handlar i dag i första hand om att stoppa transithandeln av knark från Colombia till USA och Europa.
Till landets övriga problem kommer naturkatastroferna.
Stormar och orkaner 2008
Så sent som 2008 utsattes Haiti för fyra stormar och orkaner som krävde 800 dödsoffer och gjorde 600 000 människor hemlösa.
Därefter följde översvämningar med flera meter djupt, lerigt vatten i flera kuststäder. Stora delar av det årets skörd och infrastruktur till ett värde av flera miljarder kronor förstördes.
Haitis dåvarande premiärminister beklagade senare att delar av den utländska nödhjälpen hade stulits och sålts på den svarta marknaden.
Men ingen av dessa katastrofer kan mäta sig med årets jordskalv. Haitis president René Préval har konstaterat att dödssiffran kan komma att landa på 300 000 personer – i ett land med tio miljoner invånare, på en yta mindre än Småland.
Tre fjärdedelar av alla byggnader är skadade och i stort sett alla regeringsbyggnader är förstörda. Likaså parlamentet, katedralen och flera FN-byggnader. Chefen för FN-missionen och biträdande FN-chefen tillhör dem som dog i skalvet.
Organisationen krymps
Nu har IHP byggt färdigt baslägret. Uppgiften är nu att se till att alla funktioner rullar på. Därmed krymps också organisationen: av dagens tolv svenskar blir fyra kvar när den totala styrkan minskar till sexton personer från fem länder.
– Men då har vi hjälp av ett antal lokalanställda. Det är bra; de får jobb och kan försörja sig. Dessutom talar de kreol, vilket ingen av oss kan, konstaterar Rolf Berg med ett skratt.
Insatsen i Haiti är den första som prövar IHPs organisation i ett skarpt läge. FN-organet World Food Programme är huvudsaklig uppdragsgivare, men även Unicef, UNHCR och andra FN-organ har personal på campen. Och enligt Rolf Berg har allt fungerat bra.
– När vi blev anvisade den här ytan och kunde lämna flygplatsen så infann sig lugnet. Då kände jag verkligen att vi skulle klara det, säger han.
När lägerbygget startade kunde alla gå in i sina specifika uppgifter. Utöver det hjälpte man till med allt annat som behövde göras.
Efter tio dagar fanns det 100 boplatser klara i campen. Toaletter, duschar, sjukvård, kök – alla nödvändiga funktioner var igång. Sedan har det expanderat och finslipats.
Lägret ligger sex kilometer från flygplatsen där kaoset härskade i januari, men där reguljär trafik nu är igång. Lägret är på 100 gånger 100 meter. Byggnaderna är en mängd norska vita tält, med sovplats för 16 personer i varje.
Till det kommer tält för kök, matsal, kontor, sjukvård och rekreation. Campen har dessutom Haitis mest avancerade ambulans.
Här finns även en volleybollplan, det ska byggas ett gymtält och alla har tillgång till Skype och internet.
Sverige ansvarar för vatten och avlopp, el, kök och administration. Björn Svärd har varit med ända från början. Han ska stanna i ytterligare en månad med ansvar för att det finns rent dricksvatten och hygienvatten för de boende.
– Allt vatten på campen är i princip drickbart. Det är mer än vad man kan säga om det vatten som vanligt folk i Port-au-Prince tvingas dricka, säger Björn Svärd, som rör sig en del i huvudstadens centrala delar, exempelvis när han hämtar material nere i hamnen.
– Men vi hjälper ju dem som ska hjälpa folket, så indirekt hjälper vi ju även haitierna, resonerar han.
Behöver byggas om från grunden
Han tycker att hela staden egentligen behöver byggas om från grunden.
– Vi har åtminstone gjort något för att lindra situationen.
Hemma i Sverige är Björn Svärd brandman. Han bor i Lund, med fru och två barn. De är vana vid att han är utomlands, »på FN-tjänst i Libanon, det svenska fältsjukhuset i Saudi-arabien och lite annat«.
– Man inser verkligen hur bra man har det därhemma, konstaterar Björn Svärd.
För Lina Eklund, väktare från Karlstad, är sex veckors tjänstgöring som camptekniker i Haiti det första utlandsuppdraget.
– Det känns meningsfullt och bra att hjälpa till i praktiken, i stället för att nöja sig med att bara skänka en slant och sedan följa utvecklingen på tv, säger hon.
När Lina Eklund reser hem tar hon med sig nya insikter »om vad som är mer eller mindre viktigt i livet«.
– Sådant som man kan störa sig på därhemma känns plötsligt ganska oviktigt, säger hon.
Hon vet också hur det känns att sova direkt på marken på en flygplats, under bar himmel, med plan dånande över sig. Och hur det är att leva på frystorkade matransoner och utan dusch i över en vecka.
– Men jag har aldrig känt mig ett dugg tveksam eller orolig, konstaterar hon.
Skönt att komma hem
Rolf Berg gör sig beredd att resa hem till fru, tre vuxna döttrar och ett vanligt liv i Mariestad. Det ska onekligen bli skönt, konstaterar han.
– De ropar väl inte hurra när man åker till de värsta platserna, men de förstår att jag tycker att det är intressant och att jag vill kunna bidra med något, svarar han på frågan om familjen brukar vara orolig när han är iväg.
Är det här din värsta mission?
– Vi har inte råkat ut för någon form av hot, men nu har vi ju militära camper runt omkring oss. Det finns zoner där vi inte får vara. Vi lyder ju till stor del under WFP och vi får rätta oss efter de regler som finns.
Rolf Berg är säker på att FN-insatsen i Haiti kommer att pågå i många år. Dessutom kommer det givetvis att uppstå nya kriser och konflikter. Fler svenskar kommer att få chansen att arbeta för IHP och MSB.
Förutom nya erfarenheter innebär det också en annan lön än den därhemma. De utsända jobbar på kontrakt under det centrala ramavtalet URA och har ingen reglerad arbetstid. Det dagliga arbetet pågår till dess att uppgiften är klar.
Det ger en löneökning på cirka 30 till 40 procent, vilket de flesta i den svenska styrkan tycker är helt okej.
Villkoren för vanligt folk i Haiti är däremot inte okej.
Frågan är hur det blir när regnperiodens tropiska skyfall kommer inom kort.
IHP fick mycket hjälp av den intilliggande chilenska FN-bataljonen, som hade med sig tunga maskiner, när de gjorde markarbeten. Så campen är väl förberedd inför kommande skyfall.
Det är däremot inte de provisoriska läger där haitier nu bor i enkla skydd av presenningar, plast och kartong.
– De kommer att få det besvärligt. Det finns ju inte plats att upprätta läger på högt belägna platser. De ligger i låga partier som helt säkert kommer att drabbas av vatten, konstaterar Rolf Berg.
Hur känns det?
Anders Olsson tänker efter innan han svarar.
– Det var ju inte lätt att leva här innan. Och det är klart att jordskalvet inte har gjort situationen enklare.
Han säger att han, med sin bakgrund inom Räddningstjänsten, har lärt sig att fokusera på det jobb som ska göras. I det här fallet att bygga upp campen.
– Sättet man använder är att skärma av allt det andra. Men naturligtvis påverkas man ändå av det man ser. Vi är ju inte mer än människor.
