Välfärden upp till granskning
Kan skattepengarna i längden räcka till för allt som det offentliga sysslar med i dag? Ska vi privatisera mera? Och hur ska medborgarna kunna se vem som ansvarar för vad i samhället? Alla dessa frågor ligger just nu i händerna på fem kvinnor och åtta män – ledamöterna i Ansvarskommittén.
Ansvarskommittén har arbetat i ett och ett halvt år med ett närmast gränslöst uppdrag.
Utredarna ska ”undersöka den nuvarande samhällsorganisationens förutsättningar att klara välfärdsåtagandena”, enligt regeringens direktiv. Med andra ord: kommer den framtida svenska offentliga sektorn att kunna erbjuda medborgarna samhälleligt finansierad barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård, utbildning, vägar och stöd till arbetslösa och andra behövande?
Något som talar för det är att det finns ett fortsatt starkt folkligt stöd för ett högt skatteuttag som används till omfördelning mellan individer och över livscykeln. Att det inte är något problem att gå till val på ökade resurser till vård, skola och omsorg syntes tydligt i valet 2002.
Samtidigt ifrågasätts möjligheterna att finansiera välfärdssamhället. Orsakerna är flera.
Med hjälp av hyggliga livsvillkor uppnår många svenskar en hög ålder. En viktig välfärdsvinst – men med fler riktigt gamla kan man vänta sig ökade samhällskostnader för sjukvård och omsorg. Den långa livslängden, de många förtidspensionerna och ungdomars allt längre utbildningsgång gör dessutom att vi blir relativt sett färre som ska försörja fler.
En annan orsak är att internationaliseringen och EU-medlemskapet fört med sig att människor, företag, kapital och varor rör sig fritt. Det kan man använda för att komma undan skatt. Ett aktuellt exempel är alkoholskatterna, som Sverige undan för undan tvingas sänka på grund av konkurrensen med länder med lägre skatter.
En tredje orsak har att göra med medborgarnas förväntningar på det allmänna. Medicinska framsteg gör nya och bättre behandlingsmetoder möjliga, och som patient kräver man bästa möjliga vård. Men de nya metoderna är samtidigt ofta kostsamma.
I sitt första betänkande sammanfattar kommittén problemet på följande sätt:
”Det kommer att uppstå en stark obalans mellan behov och tillgängliga resurser. Oroande är att tillväxten i den samlade ekonomin väntas avta och den totala arbetstiden minska. Detta sker samtidigt som andelen äldre i befolkningen kommer att öka kraftigt.”
Men utredarna ska inte bara försöka hitta möjliga sätt att överbrygga gapet mellan behov och resurser. De ska också undersöka hur de offentliga verksamheterna kan organiseras på ett effektivare och mer demokratiskt sätt. Ansvar kan komma att flyttas, myndigheter läggas ned och den politiska styrningen ändras.
De tretton kommittéledamöterna kommer att vara sysselsatta med dessa frågor i flera år framöver. Men även de politiska partierna kommer att delta i diskussionen, liksom forskare, företrädare för arbetsmarknadens parter, handikapporganisationer och andra intressegrupper. Kanske också en och annan ”evanlig”e medborgare.
På dessa och följande sidor redogör ST Press för hur resonemangen går just nu kring en av de mest omfattande utredning
ar som satts igång i Sverige under de senaste årtiondena. Vi möter två kommittéledamöter, en minister och en före detta minister. Men först går ordet till statsvetaren Paula Blomqvist vid Uppsala universitet.
–Det är intressant, men också lite skrämmande med denna utredning som kan få stort inflytande och samtidigt har så otydliga direktiv, i alla fall än så länge, säger hon. För mig är det intressanta vad regeringen anser vara problemet.
Det är ett uppenbart ekonomiskt problem att vi blir färre som jobbar och fler äldre, anser Paula Blomqvist.
–Exakt hur stort problemet blir beror på hur friska de äldre är.
Ett annat problem hon pekar på är den offentliga sfärens ökade komplexitet. Den utvecklingen är dock i grunden styrd av medborgarnas önskemål, framhåller Paula Blomqvist.
–Hela tiden flyttas gränsen fram för vad det offentliga ska göra. När vi läser i tidningen att kokainmissbruket ökar bland ungdomar anser vi att staten på något sätt måste ta hand om det. Man identifierar ett samhällsproblem, och försöker lösa det genom att inrätta till exempel en ny myndighet på området.
–Samtidigt är det sällan verksamheter avvecklas, och det förs ingen tydlig diskussion om riktlinjer för denna utveckling.
Samhällets verksamheter blir därmed också mer fragmentariska. Sjukvården är ett tydligt exempel.
–Läkarnas specialiseringsgrad tenderar att öka. Och så vill vi att det ska vara, eftersom medicinen är ett så stort kunskapsområde. Men vården har blivit sämre på att ta hand om komplexa hälsoproblem. Sambanden brister ofta och sällan finns en överblick över helheten.
De här problemen beror på ett systemfel som man kan göra något åt, anser Paula Blomqvist.
–Det som krävs är att man, även om det är en klyscha, sätter patienten i centrum och inte professionen.
Bristen på samordning mellan olika samhällsinstanser blir ofta uppenbar i längre komplicerade processer, till exempel när man ska ta hand om ungdomar på glid.
–Det finns en budgetmässig drivkraft hos alla inblandade att bara sköta sitt, och inte se till helheten eller de långsiktiga konsekvenserna, påpekar Paula Blomqvist.
Paula Blomqvist hör inte till dem som tror att den fria rörligheten i EU kommer att hindra Sverige från att fortsätta att vara ett land med höga skatter och omfattande välfärdssystem.
–Det är ganska tydligt att det inte finns några bevis för att det pågår ett ”erace to the bottom”e inom EU. Men EU är byggt för marknaden, och jag tror att det behövs överenskommelser med direktiv som balanserar marknadens snedvridning. Många forskare ser det som nästa logiska steg.
Inget systemskifte i fråga om skattenivåer, alltså. Däremot kommer privatiseringar.
–Det är en följd av EUs konkurrenslagar. En fri inre marknad är huvudmålet, både ideologiskt och lagstiftningsmässigt. Där ligger den svenska modellen illa till.
Närmast till hands för privatiseringar inom välfärden är områden som sjukvård, sjukförsäkring och äldreomsorg, tror hon.
En annan följd av EU-medlemskapet är att vi måste anpassa oss till EUs rättighetslagar. EU-lagarna är kopplade till arbetet, de svenska oftast till att man bor här. Därav debatten nyligen om ”esocial turism”e – en utländsk medborgare som arbetar i Sverige har genom EU-rätten rätt till barnbidrag för barnen i hemlandet.
–Grunden för de sociala rättigheterna kan bli otydligare, anser Paula Blomqvist. Den nationella medborgarprincipen håller på att luckras upp, och det blir en blandning av rättighetsmodeller.
Detta är Ansvarskommittén:
Ansvarkommitténs uppdrag är att undersöka om den svenska offentliga välfärdsorganisationen – stat, kommun och landsting – är rätt rustad för att klara förändringarna i samhället.
Kommittén lämnade sitt första betänkande i december 2003. Rapporten innehöll inga konkreta förslag, utan var enbart en övergripande analys av pågående och väntade förändringar i samhällsekonomin, demografisk utveckling, problem i de offentliga strukturerna och befolkningens behov av gemensamt finansierad välfärd.
Kommittén väntar nu på ytterligare direktiv från regeringen, som ska precisera uppdraget.
Utredningen leds av landshövding Mats Svegfors. Övriga ledamöter är: Hans Andersson (v), Acko Ankarberg Johansson (kd), Britt Bohlin (s), Carl Cederschiöld (m), Peter Hultqvist (s), Elaine Kristensson (s), Göran Lennmarker (m) Göran Magnusson (s), Olle Schmidt (fp), Åsa Torstensson (c), Håkan Wåhlstedt och Ulla Ölvebro (s). Tidigare har även moderatledaren Fredrik Reinfeldt suttit med i kommittén.
