Att leva och arbeta
Det är så jobbigt med människor som mår dåligt. Varför försöker de inte må lite bättre, så att man slipper höra tjat om ont både här och där? Varför kan inte alla anpassa sig och förstå att vi lever för att arbeta?
En människas upplevelser av sin situation kan inte sägas vara sann eller osann. En människas upplevelser är personens egna känslor och reaktioner i förhållande till sig själv – till sina erfarenheter och omvärldens påverkan.
En enskild människas upplevelser av arbetsmiljön är personens eget perspektiv på de händelser och situationer som utspelar sig på arbetsarenan – vare sig det handlar om den fysiska eller den psykosociala arbetsmiljön. I olika rapporter kan vi nu läsa att alltfler människor mår dåligt och att siffran bara stiger. Det har visat sig att många idag lever ett liv för att arbeta, ett arbetsliv.
I flertalet av de dokument som publicerats om arbetsmiljön, däribland den aktuella rapporten från ST och SCB, framträder en bild av en fysiskt och psykiskt uttröttad person. Orsakerna är bland annat dålig sömnkvalitet, för mycket att göra på den tid man har till förfogande, ingen möjlighet till att koppla bort arbetet när man kommer hem. Människor känner sig otillräckliga och har ständigt dåligt samvete för att inte hinna med det man förväntas hinna med.
I anslutning till bilden av den uttröttade människan ställs frågan – hur tänker politiker och ledningar arbeta för att komma tillrätta med denna situation?
Men vi kan inte stanna vid att fråga vad politiker och ledning tänker göra. Vi måste också fråga oss själva, vi som är kollegor, medarbetare och vänner: Hur kan vi bidra till att förändra denna ohållbara situation?
När man är medskapande så kan det vara svårt att se sin egen del i skapandet och sin egen del i situationen. Därför måste vi reflektera över vårt dagliga arbete och fråga oss hur vi kan arbeta förebyggande. Så att vi och våra arbetskamrater inte hamnar i en ohållbar arbetssituation som suger ut all energi och inte ger något tillbaka. Det räcker inte med att leta olika metoder och strategier för att ”bota” den uttröttade människan. Vi behöver också diskutera hur och varför det har blivit på detta sätt. Hur och varför vi tillsammans inte gjorde något åt situationen, innan den blev så omfattande och allvarlig som den är idag.
Vi vill så mycket. Vi pressas av samhället och varandra att leva upp till en idealbild som kanske kräver för mycket av oss som människor. I vissa fall kanske vi inte sett den negativa tendensen. I andra fall har vi sett den hos andra, men inte brytt oss för att vi inte själva har energi att bistå andra. Hur mycket kan och ska vi ta på oss?
Finns det inte ett ansvar hos oss alla att stötta varandra så att vi kan leva och arbeta och inte endast leva för att arbeta?
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
