I Niki Lindroth von Bahrs animerade kortfilmsmusikal Min börda sjunger och dansar djur på ett köpcentrum vid en svensk motorväg.
Bild: Folkets bio
I Niki Lindroth von Bahrs animerade kortfilmsmusikal Min börda sjunger och dansar djur på ett köpcentrum vid en svensk motorväg.

Medvind för svensk kortfilm

KULTUR: FILM2018-03-28
Att 2017 var ett bra år för svensk film vet de flesta. Ruben Östlunds The Square vann Guldpalmen i Cannes och blev senare både Golden Globe- och Oscarsnominerad. Vad kanske inte lika många vet är att det var ett rekordår också för svensk kortfilm – och framgångarna fortsätter.
Av:  Emma Graye Munthe

Listan över svenska kortfilmer som väckte stor internationell uppmärksamhet i fjol kan göras lång, men de klart mest framgångsrika är Niki Lindroth von Bahrs Min börda och Maximilien Van Aertrycks och Axel Danielsons Hopptornet.

Den senare sågs av miljoner när den köptes upp av New York Times och var nära en Oscarsnominering för bästa kortfilmsdokumentär.

Min börda tävlade bland annat i Cannes, vann världens finaste animationspris i Annecy och har i skrivande stund vunnit 21 andra stora priser sedan premiären i Göteborg 2017.

Den var också en av de tre svenska kortfilmer som blev uttagna till Sundance­festivalen i USA i januari i år.  Filmen är en animerad musikal där ångestridna djur sjunger och dansar i olika grådaskiga miljöer på ett köp­centrum vid en svensk motorväg.

Inget självklart succématerial.

Tillfrågad om vad framgångarna beror på konstaterar regissören själv att det är svårt att veta, men att det kan finnas flera förklaringar:

– Jag hade nog en känsla av att Min börda skulle kunna framkalla känslor i och med att musik har en så stark påverkan på folk – och jag tror också att det handlar om att många kan känna igen sig i arbetsleda och lite allmän existentiell ångest. De känslorna är universella, säger Niki Lindroth von Bahr.

Hopptornet har en enkel premiss: Axel Danielson och Maximilien Van Aertryck filmar människor som aldrig tidigare har hoppat från tian i hopptornet. Ska de möta sin rädsla eller klättra ned igen?

Axel Danielson är inne lite på samma spår som Niki Lindroth von Bahr när han funderar på vad som gjort att Hopptornet visats på så många olika festivaler och setts av så många.

– Reaktionerna har blivit desamma vart vi än har åkt. Dels handlar det nog om att den hanterar något som är väldigt fysiskt, dels hanterar den ett dilemma som är lätt att känna igen sig i. Ska man hoppa eller ska man inte? De som tittar upplever själva den känslan i kroppen. Rädslan och försiktigheten inför att kasta sig utför ett stup är nedärvd och gemensam för alla, och på våra resor har vi också märkt att det inte minst i USA finns en längtan efter att se det som enar människor i stället för det som skiljer oss åt.

Det finns också andra, mer konkreta anledningar till att svensk kortfilm över lag går så bra. Eller snarare – till att svensk kortfilm är så bra. Theo Tsappos, som de senaste åren arbetat på Svenska Filminstitutet med att få ut svensk kortfilm i världen, påpekar att man i Sverige på flera sätt satsar ovanligt mycket på det korta formatet.

– På Filminstitutet har vi en konsulent som enbart stöttar kortfilmsproduktion, och här på min enhet har vi en som jobbar enbart med kortfilm gentemot internationella festivaler. Så ser det inte ut i flera andra jämförbara länder.

Han berättar att många stora finansiärer i Sverige också har någon som jobbar enbart med kortfilm och att Sverige generellt har bra stödformer för att producera kortfilm.

– Här hanteras det också som ett eget, professionellt uttryck, och inte endast som ett talangformat som i många andra länder. Allt det här gör att Sverige kan pusha kortfilm mycket mer, att filmerna håller högre kvalitet, och att de får en större bredd.

Både Axel Danielson och Niki Lindroth von Bahr håller med Theo Tsappos om att svensk kortfilm sticker ut på de internationella festivalerna.

– De svenska kortfilmerna andas ett helt annat självförtroende. Det är väldigt roligt att se hur kortfilmsformen här har kommit bort från att bara vara ett visitkort för att göra långfilm, säger Axel Danielson.

– Ibland kan det kännas orättvist att det bara är långfilmens framgångar som syns i medierna, för jag tycker över lag att svensk kortfilm är bättre än svensk långfilm. Högre verkshöjd, högre i tak vad gäller kreativitet och nyskapande. I Sverige görs det väldigt många konstnärligt intressanta kortfilmer, säger Niki Lindroth von Bahr.

När det går bra för en svensk film eller en svensk skådespelare vänder också fler ögonen mot svensk film generellt, och vill göra svenska satsningar på sina festivaler, menar Theo Tsappos på Svenska Filminstitutet. Han ser kortfilm som ett sätt att marknadsföra svensk film.

– Just att kortfilmerna har en sådan bredd innebär att det alltid är någon film som passar in på någon festival. Alla större festivaler visar kortfilm, och med kortfilm kan vi dessutom utforska fler festivaler, ta oss in på andra platser. Genrefestivaler, HBTQ-festivaler, animationsfestivaler…

Theo Tsappos konstaterar att det gör att Svenska Filminstitutet får större och fler möjligheter att över tid arbeta in en regissörs namn.

– När en filmare gjort succé med en film, kommer sedan deras nästa att efter­frågas redan innan den är färdig – och så fortsätter det.

ÄMNEN:

Film
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.