Östros siktar på Nobelpris
Anslagen till forskning i högskolan ökar med 2,3 miljarder kronor de närmaste åren. Men pengarna kommer inte alla till del. I sin kommande forskningspolitiska proposition vill
Thomas Östros satsa på toppforskare och unga forskare.
Utbildningsminister Thomas Östros säger att han inte vill avslöja detaljerna i sin av många sedan lång tid emotsedda forskningspolitiska proposition.
Men han förklarar att ett huvudtema är att bibehålla Sveriges internationella konkurrenskraft.
– Vi är en av världens allra främsta forskningsnationer. Men det finns många som vill nå ifatt oss, så vill vi fortsätta att vara ledande måste vi investera mer, säger Thomas Östros.
Han anser att det behövs hårdare prioriteringar och pekar ut medicinsk forskning och forskning inom teknikområdet som särskilt prioriterade områden.
En annan prioritering är att »toppforskare« ska få en större del av kakan, genom att man låter Vetenskapsrådet fördela mer av forskningsresurserna. I rådet sker en sträng kvalitetsgranskning av planerade forskningsprojekt.
Därigenom går utbildningsministern emot det krav som ställs från många håll i universitetsvärlden om mer pengar att fördela lokalt, så kallade fakultetsanslag.
Han vill visserligen inte utesluta att någon del går till fakulteterna, men säger sig vara beredd att argumentera för ett resursstarkt Vetenskapsråd.
– Det vi nu satsar ska vara så fördelat att det går till den bästa forskningen. Skulle vi ge alla lite extra forskningstid vore det väldigt attraktivt på sitt sätt, men då får vi svårt att klara vår internationella konkurrenskraft.
Men den mest angelägna delen i propositionen är enligt Thomas Östros en satsning på unga forskare.
– Det är tufft för unga forskare att starta en egen oberoende forskarkarriär. De blir lätt beroende av sina handledare och av dem som har fått anslagen. Det kan leda till en viss konservatism, som gör att de unga inte kan slå sig fram med en egen idé.
Han vill också ge pengar till »innovationsstrategi«. Det handlar om att på olika sätt hjälpa forskare så att deras resultat från grundforskningen kan bli användbara för företag och entreprenörer.
I budgetpropositionen höjer regeringen anslaget till forskningen med 100 miljoner kronor 2005 och trappar sedan upp så att den totala ökningen blir 2,3 miljarder 2008.
En höjning med 20 procent från det att Thomas Östros blev utbildningsminister 1998 och fram till 2008, förklarar han stolt.
De nya pengarna ska i första hand användas till grundforskning.
Thomas Östros håller inte med dem inom näringslivet och vissa fackliga organisationer, bland annat SIF, som anser att den behovsstyrda forskningen bör få en större andel av de statliga forskningsmedlen.
– Det finns bara en aktör som kan ta ansvar för grundforskningen och det är staten. Näringslivet kommer aldrig att finansiera långsiktig, grundläggande forskning i viktiga forskningsfält.
När ST Press skrev om forskningens villkor i våras (nr 4 och 5) framhöll flera forskare problemen med att behöva söka pengar från utomstående finansiärer. Det är tidsödande och kan leda till likriktning och trendkänslighet, ansåg de. En uppfattning som även uttrycks i en undersökning från Högskoleverket.
Men att forskarnas beroende av forskningsråd och stiftelser leder till trendanpassning håller Thomas Östros inte med om.
– Så kan det vara om det är privata finansiärer. Men jag har svårt att tro att Vetenskapsrådet som är styrt av forskarna själva blir till någon vindflöjel.
Visst kan han tycka att det är bekymmersamt att så stor del av forskarnas tid går åt till att skriva forskningsansökningar, förklarar han.
– Men ska vi vara världsledande tror jag att den kvalitetsgranskning som sker i forskningsråden måste vara en viktig ledstjärna. Det är en tendens vi ser i hela världen. USA, som är den främsta forskningsnationen i världen och som lyckas nå Nobelprisen, har också mycket tuffa villkor för sina forskare.
– Det stora dilemmat är att vi har en stor lärarkår som behöver forska för sin kompetensutveckling, men där många aldrig kommer att vara med i internationell toppforskning.
En väg att möta det problemet är att öka arbetsuppdelningen mellan lärare och forskare på universitet och högskolor, menar Thomas Östros. I dag ingår forskning som en del av tjänsten för alla högskolelärare.
Lärarna har dock svårt att hinna med forskningen – undervisning, administration och andra uppgifter slukar arbetstiden.
Exempelvis ägnar gruppen professorer endast 19 procent av sin arbetstid åt forskning. Men Thomas Östros vill inte ta ställning till sådan statistik.
– Bakom de här genomsnittssiffrorna finns stora skillnader. Inom gruppen professorer finns de som ägnar 100 procent åt forskningen och de som i stort sett lämnat forskarkarriären och arbetar med utbildning i stället, säger han.
Och att vara lärare på universitetet måste i sig innebära hög status och arbetstillfredsställelse, understryker han.
– Det får inte bli så att undervisning uppfattas som något man får ägna sig åt när man inte får forska.
Thomas Östros har tillsatt en utredning som ska se över finansieringssystemet till grundutbildningen. Idag får högskolorna anslag utifrån antalet studenter, vilket försvårar en långsiktig planering. Men Thomas Östros menar att universiteten behöver profilera sig mer och satsa på de ämnen de är bäst på.
– Då får resursfördelningen inte innebära att de tar alltför stora risker och är alltför marknadskänsliga. Jag kan tänka mig att det ska finnas en mer långsiktig basresurs, men jag vill inte föregripa utredningen.
Förra hösten kom en rapport från ST och TCO som visade att doktoranderna har en pressad arbetssituation. Många saknar stöd av sina handledare och oroar sig för att inte få arbete efter examen.
Thomas Östros säger sig ha läst både den och andra rapporter i ämnet.
– Stockholms universitet har gjort en undersökning som visar en väldigt oroande tendens med dålig arbetsmiljö, oro, ångest och sjukskrivningar. Framför allt gäller det kvinnliga forskare. Det här är en väldigt viktig varningssignal.
Han anser att det är dags att reformera hela forskarutbildningen:
– Det gamla sättet var att ta emot en forskare och sen är det »ensamma vargen« stilen som gäller. Skaffa dig en idé, ut och jobba med den och kom tillbaks när du är klar och ta emot stenhård kritik. Det fungerar inte i ett modernt forskarsamhälle.
Istället hänvisar han till de sexton forskarskolor som inrättats inom humanistiska, tekniska och naturvetenskapliga områden.
– Där jobbar man i grupp, har klara regler för vilken handledning man har rätt till, man träffas och bryter isoleringen. Då mår man mycket bättre och jag skulle tro att man också producerar bättre vetenskapligt.
Inrättandet av fler forskarskolor kommer att vara en viktig del i propositionen, säger han.
Inför den forskningspolitiska propositionen har TCO formulerat en forskningspolitisk plattform. TCO vill ha fler doktorandtjänster och avskaffa utbildningsbidrag och stipendier.
Men Thomas Östros tror inte att tiden är mogen för en sådan reform.
– För några år sedan tog vi bort möjligheten för doktorander att ta studielån och krävde att högskolorna skulle betala för de fyra årens forskarutbildning. Det skapade väldiga spänningar i hela systemet.
Men han ser gärna att det inrättas fler doktorandtjänster inom ramen för forskarskolorna.
I sin forskningspolitiska plattform föreslår TCO också att de som handleder doktorander ska ha utbildning för detta. Thomas Östros håller med.
– Jag tror att det är en av nyckelfrågorna när det gäller att skapa en bra arbetsmiljö för doktoranderna. Det är få tider i arbetslivet som man är så utlämnad till en person som under doktorandtiden.
På frågan om sina visioner för forskningen tio år framåt, säger Thomas Östros:
– Vi ska vara en stark forskningsnation som har förmåga att vinna Nobelpris. Lägre än så får vi inte sätta ribban.
– Sen är den breda frågan att det ska vara attraktivt och utvecklande att vara lärare inom högskolan, tillägger han.
