Bild: Anna Spång

Märket som styr våra löner

PÅ DJUPET: LÖNEBILDNING2020-02-13
I år får 2,8 miljoner anställda nya avtal om löner och villkor. Först ut är parterna i industrin, och det avtal de träffar lär sätta nivån även för STs medlemmar. Men industrins ”märke” har försvagats de senaste åren och kritiker vill se den svenska lönebildningen förändras.

– Jag har möten inbokade för hela 2020, säger STs förhandlingschef Åsa Erba-Stenhammar.

För nyckelpersonerna i avtalsrörelsen väntar ett intensivt arbete. Under året löper de flesta av de 668 kollektivavtalen på svensk arbetsmarknad ut – även de som bestämmer villkoren för STs medlemmar. I förhandlingarna som gäller bland andra Post­nord och spårtrafikbranschen kommer fackens och arbetsgivarnas krav att läggas fram under våren, och i midsommarveckan växlas yrkanden med Arbets­givarverket inför ett nytt avtal på myndighetsområdet.

Men först ut är industrin. Det nuvarande avtalet mellan parterna i industrin gäller till 31 mars, och precis som i många tidigare avtalsrörelser räknar de flesta med att det nya avtalet sätter ett riktvärde för andra avtal som förhandlas senare under året.

De fem fackförbund som utgör Facken inom industrin – Unionen, IF Metall, Sveriges ingenjörer, Livs och GS – presenterade redan i november sitt avtalskrav på tre procents lönelyft i ett ettårigt avtal. Det blev också den nivå som LO-förbunden enades om i den så kallade LO-samordningen.

Att löneutvecklingen i exportindustrin blivit ett normerande "industrimärke" har historiska skäl. Under 1980- och 1990-talen gick Sverige från starkt centraliserade avtalsförhandlingar till decentraliserade och förbundsvisa förhandlingar. Det resulterade i en kapplöpning mellan stora lönelyft och hög inflation, en utveckling som statsmakterna försökte parera med återkommande devalveringar av kronan.

Men 1997 skrev parterna i industrin på ett avtal, industriavtalet, där man var överens om att försöka uppnå långsiktig stabilitet i lönebildningen. Enligt avtalet ska löneökningarna hållas på en nivå som gör att svensk industri kan behålla sin internationella konkurrenskraft. För industrin är det också viktigt att inte lönerna i andra sektorer drar i väg och leder till krav på kompensation bland industrianställda.

Under lång tid har nästan alla fack och arbetsgivare i andra branscher stött och bekräftat den principen. De väntar ut resultatet av förhandlingarna inom indus­trin innan de själva sätter sig vid förhandlingsbordet.

Inom staten uttrycktes stödet till industrins roll som märkessättare i ett samarbetsavtal mellan Offentliganställdas förhandlingsråd, OFR, och Arbetsgivarverket. Där slogs fast att utfallet av löneförhandlingarna för myndigheterna ska "bidra till samhällsekonomisk balans och inte störa det konkurrensutsatta näringslivets strävanden mot en kostnadsutveckling i nivå med vår omvärld".

OFR sade upp samarbetsavtalet 2017 och inget nytt avtal har tecknats, men STs förhandlingschef Åsa Erba-Stenhammar är fortfarande beredd att skriva under på principen om följsamhet mot industrins lönenorm.

– Ett argument är att våra medlemmar som arbetar i skattefinansierade verksamheter är beroende av att hela samhällsekonomin mår bra. Märket har också levererat reallöneökningar under lång tid, säger hon.

För att märket ska stå starkt även i fortsättningen är det viktigt att så många som möjligt står bakom det, understryker Åsa Erba-Stenhammar.

Men uppslutningen är inte längre fullständig. LO har flera gånger misslyckats med att samla sina medlemsförbund kring industrimärket, och så skedde även denna gång. Tobias Baudin, ordförande för LOs största förbund Kommunal, deklarerade tidigt att förbundet kräver högre lönelyft för undersköterskor och andra yrkesutbildade, kvinnodominerade grupper. Den särskilda låglönesatsning som skulle komplettera de generella tre procenten räcker i stort sett bara till en Skogaholmslimpa, sade han.

Strax därefter följde LO-förbundet Pappers Kommunals exempel och hoppade av LO-samordningen. "Vi tycker att arbetsgivarna är skyldiga oss mer pengar", sade Pappers ordförande Pontus Georgsson till Dagens Arbete och hänvisade till de höga vinsterna inom pappersindustrin.

Ytterligare fem LO-förbund har utmanat märket, även om de stannat kvar i LO-samordningen. Det är Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställdas förbund, Målarna och Seko, som samverkar under beteckningen 6F.

Förra året genomförde 6F ett omfattande utredningsarbete inför avtalsrörelsen 2020. En slutsats var att exportindustrins lönenormerande roll brister i legitimitet. Märket innebär att de fem förbunden inte har något inflytande över "den fråga som kanske kan anses vara viktigast bland våra medlemmar; vad blir årets löneökning?", skriver 6F på sin sajt.

6F anser visserligen att en nivå för löneökningar­na bör sättas för hela arbetsmarknaden, men att den ska bestämmas i förhandlingar där hela LO och privat­tjänstemännens förhandlingskartell PTK utgör den fackliga parten.

En av rapporterna till 6F-utredningen skrevs av nationalekonomen Lars Calmfors, som bland annat varit ordförande i myndigheten Finans­politiska rådet och i Arbetsmarknadsekonomiska rådet. Han bidrar med ammunition mot export­industrins ­exklusiva position i svensk lönebildning. Med hänsyn till såväl resten av näringslivet som den offentliga sektorn borde märket sättas på annat sätt och bli mindre strikt, anser han.

– Men det är lite skambelagt att tala om frågan, säger han till Publikt. De som vill gå utanför märket får dåligt rykte i avtalsvärlden.

Det kollektiva minnet av tidigare löne- och kostnadsspiraler bidrar till det, tror han.

– Det finns en genuin rädsla för att vi ska komma tillbaka till den situationen. Men det är också en maktfråga. Vissa parter har en väldigt stark ställning i lönebildningen, och den släpper man inte så gärna ifrån sig.

För egen del bedömer han att svensk samhälls­ekonomi och arbetsmarknad skulle må bra av både högre löneökningar generellt och särskilda satsningar på kvinnodominerade yrken i välfärdssektorn där arbetskraftsbristen är stor.

När det gäller allmänna löneökningar får Lars Calmfors stöd av Riksbanken, som har uppdraget att se till att inflationstakten i Sverige ligger på 2 procent och vill se högre lönelyft för att den nivån ska kunna nås. Svenskt Näringslivs vice vd Mattias Dahl har invänt att ansvaret för inflationen ligger på Riksbanken, inte på arbetsmarknadens parter. Men det håller inte Lars Calmfors med om.

– Jag tycker att det är ett delat ansvar. Det är nästan omöjligt för Riksbanken att nå målet utan högre löneökningar.

Det är inte svårt att förstå att arbetsgivare i industrin har ett mycket starkt intresse av låga löneökningar, påpekar han. Låga löneökningar ökar vinstandelen i sig, och när det leder till att inflationen ligger under inflationsmålet håller Riksbanken
räntan låg. Då faller kronan i värde, vilket ger export­industrin ännu större intäkter.

– Så industriföretagen har väldigt starka incitament att begränsa lönelyften. Det är industrifackens beteende man kan fundera över. De kanske accepterar lägre reallöneökningar än de hade kunnat få ut, därför att de fäster stor vikt vid sysselsättningen i industrin.

Men med tanke på den offentliga sektorns svårigheter att klara sina rekryteringar är det viktigare att fokusera på den sektorns behov, anser Lars Calmfors. Han argumenterar för högre löneökningar än märket för grupper som undersköterskor, sjuk­sköterskor, poliser och lärare för att göra de jobben mer attraktiva. Den demografiska utvecklingen med ett ökat behov av vård och omsorg kommer att förvärra läget framöver, framhåller han.

– Men modellen för lönebildningen är inte riggad för att fördela resurserna utifrån samhällsekonomisk effektivitet.

Många fackförbund i den offentliga sektorn har mött medlemmarnas krav på höjda löner genom att sluta så kallade sifferlösa avtal. Lärarförbundet, Vårdförbundet, Vision och samtliga Saco-förbund utom Läkarförbundet saknar ett specificerat löneutrymme i sina centrala avtal med arbetsgivarna i SKR, Sveriges kommuner och regioner. Det innebär att fyra av fem tjänstemän i kommuner och regioner har sifferlösa avtal.

Trots att Vision är ett av de förbund som valt sifferlösa avtal säger förbundets förhandlingschef Eva-Lotta Nilsson att hon ser värdet av den stabilitet som industrimärket ger.

– Men fokus för våra medlemmar är vad man kan göra lokalt och påverka sin lön. Parterna pratar om märket, det gör man inte på arbetsplatserna när man pratar lön.

När Vision gick över till avtal utan centralt angivna nivåer var det i förhoppningen att lokal lönebildning skulle ge större utdelning, säger hon. Vision ville dessutom öka lönespridningen för att exempelvis medicinska sekreterare ska kunna göra en lönekarriär.

I det förhandlingsordningsavtal som gäller mellan arbetsgivarna i SKR och facket står dock fortfarande att "den konkurrensutsatta sektorn har en lönenormerande roll". Och när Kommunal inför årets avtalsrörelse utifrån en annan strategi – med siffer­satta lönekrav –utmanade märket i höstas svarade man snabbt från arbetsgivarhåll att det är märket som gäller.

Även Medlingsinstitutet är en stöttepelare för märket. Enligt myndighetens instruktion ska den "tillvarata och upprätthålla den samsyn som finns på arbetsmarknaden om den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll". Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo beklagade i en intervju i Arbetet Kommunals avhopp från LO-samordningen och varnade för ökad konfliktrisk.

Men det betyder inte att Medlingsinstitutet kan förhindra att vissa grupper får mer än industri­märket – om parterna är överens blir det så. Och flera kvinnodominerade yrkesgrupper i välfärds­sektorn har fått mer, påpekar Irene Wennemo.

– Det har flera orsaker. Det är dels marknads­drivet, men det beror också på att det verkar finnas en acceptans för att de har haft för låga löner i förhållande till sin utbildning, säger hon till Publikt.

SCBs lönestatistik bekräftar att grupper som lärare, sjuksköterskor och socialarbetare har haft en löneutveckling som legat betydligt över märket de senaste åren. Mellan 2014 och 2018 höjde en barnmorska i snitt sin lön med 15,2 procent. För grundskollärare var motsvarande siffra 16,1 procent och för socialsekreterare 17,1 procent.

Om den här nivån på lönelyft hade skrivits in i ett centralt avtal hade den varit synligare än i dag, då dessa tjänstemannaavtal är sifferlösa. Medlemmarna är nöjda och frågar inte efter siffror i avtalet, säger Visions förhandlingschef Eva-Lotta Nilsson. Detta trots att förbundets medlemsgrupper i genomsnitt inte gjort några jättesprång. Snarare har det handlat om någon tiondels procent över utfallet i industrin, enligt Eva-Lotta Nilsson.

– Det vi vill åt är att chef och medarbetare ska jobba med avtalet, för att bedöma vilka löneökningar som behövs.

Inom staten är det endast Saco-S som har ett sifferlöst avtal, som dessutom löper tills vidare. Men ST och de andra förbunden i Offentliganställdas förhandlingsråd, OFR, håller liksom LO-förbundet Seko fast vid en avtalsmodell med en siffra som utgör oenighetsutrymme eller "stupstock". Stupstocken är den totala pott som ska gälla om de lokala parterna inte kommer överens om något annat. En sådan angiven siffra är ett skydd mot låga uppräkningar i lägen när myndigheterna stramar åt sina budgetar, anser STs förhandlingschef Åsa Erba-Stenhammar.

– Vi ska se till att våra medlemmar får reallöneökningar, och att myndigheterna inte försöker lösa ekonomiska problem genom lönerna.

Hon tror att trenden mot sifferlösa avtal är en pendelrörelse som nu kan ha nått sitt ytterläge och är på väg att vända.

– Vi har haft en lång högkonjunktur, men det finns en oro för lågkonjunkturen och löneglidningen har minskat. Man får inte längre så stor utväxling på sifferlösa avtal.

De stora löneökningar som vissa offentliganställda yrkesgrupper fått de senaste åren beror på att det är bristyrken, menar Åsa Erba-Stenhammar.

– Jag tror inte att det har att göra med sifferlösa avtal. Det finns många grupper som har sifferlöst där man inte ser den positiva rörelsen.

Under de närmaste månaderna kommer hon, i likhet med andra förhandlingsansvariga bland arbetsmarknadens parter, att uppmärksamt följa förhandlingarna i industrin. Men samtidigt pågår inom ST accelererande förberedelser för de kollektiv­avtalsförhandlingar som förbundet ska delta i.

ST genomförde under hösten en enkät bland medlemmarna om avtalsfrågor, och en ordförandekonferens i november diskuterade de övergripande riktlinjer som ska gälla över hela fältet, och som inte handlar om kronor och ören – krav på ett hållbart arbetsliv och rätt till kompetensutveckling.

– Vi ser att sjuktalen ökar, samtidigt som de yngre kommer att behöva arbeta längre. Därför är frågan om ett hållbart arbetsliv jätteviktig för hela förbundet, säger Åsa Erba-Stenhammar.

Debatten om kraven kommer att föras bland annat på avtalskonferenser för förtroendevalda på de olika avtalsområdena.

På Arbetsgivarverket är man också i gång med att bädda för avtalsrörelsen.

– Vi hade en diskussion om vår övergripande inriktning i vårt kollegium i november, och i februari blir det fördjupade diskussioner i styrelsen, berättar förhandlingschefen Anna Falck. Därefter ställer vi in oss på att mejsla fram våra yrkanden.

Avtalsförhandlingar är en av fackförbundens viktigaste uppgifter, och hela organisationen ställs på tå. STs förhandlingschef Åsa Erba-Stenhammar, som även är förhandlingsledare förde fackförbund som förhandlar gemensamt inom OFR, säger att hon förbereder sig genom att snäva in sitt fokus.

– Jag smalnar av, kopplar bort mig från andra saker för att kunna gå djupare in i detta. Det gäller förstås också att sova och äta, och förlåta sig själv för allt man inte har kunnat göra.

I förhandlingar är kommunikation viktigt – och svårt.

– Och det är ju inte bara vår motpart vi förhandlar med. Först måste vi skapa samsyn hos våra avdelningar, och sedan med våra kolleger i OFR-förbunden. Om vi har dåliga relationer kommer det att ligga och störsända. Det är samma sak med andra medparter och med arbetsgivarsidan. Vi kan ha olika uppfattningar, men det är viktigt att förstå hur den andra tänker.

Anna Falck på Arbetsgivarverket använder liknande formuleringar. En förhandlingschef måste vara tydlig, relationsskapande och lösningsorienterad, säger hon.

– Vi får ett avtal som två parter ska bära. Vi vill inte ha förhandlingar som slutar med missnöje, utan det ska finnas ett resultat att bygga vidare på.

Men bristande kommunikation förekommer. Åsa Erba-Stenhammar säger att det har hänt att hon har lämnat förhandlingsbordet övertygad om att parterna är överens, för att på nästa möte få beskedet att så var det inte alls. Ett dramatiskt exempel var i slutfasen av förhandlingarna om ett nytt pensionsavtal. De fackliga kollegerna i Saco-S och Seko hade redan skrivit på, men OFR hotade med konflikt för att få igenom krav.

– Efter stor press och plåga var vi nästan klara, och vi fick löftet från en motpart i en detaljfråga. Men vid det sista förhandlingstillfället hade mot­parten ändrat sig. Det här var ju ett bygge av kompromisser som vi jobbat på i tre år, och en detalj kan kullkasta det. Men det löste sig på ett bra sätt till slut.

Vissa förhandlingsfrågor får inget omedelbart avslut utan placeras i en partsgemensam arbetsgrupp. Under avtalsförhandlingarna 2017 kom OFR och Arbetsgivarverket överens om att diskutera arbetstidsfrågor i en sådan grupp. Det har fungerat väl, tycker Åsa Erba-Stenhammar.

– Vi stod långt ifrån varandra och har inte uppnått samsyn om förändringar av avtalet, men vi har alla blivit kunnigare. Det vi nu har föreslagit i arbetsgruppen är ett stöd för lokala parter i konfliktlösning och dialog inför lokala förhandlingar.

En arbetstidsfråga som ST har drivit länge är hur restid ska räknas, och den tror Åsa Erba-Stenhammar att OFR kommer att aktualisera trots att det finns en partsgemensam arbetsgrupp.

– Jag skulle bli förvånad om inte restidsfrågan lyfts även i årets förhandlingar, säger hon.

När ett nytt avtal är färdigförhandlat – men inte påskrivet – diskuteras det på avtalsråd med förtroendevalda i de berörda ST-avdelningarna. Det är befriande att nå fram till den punkten, säger hon.

– Jag måste duka upp ett tydligt smörgåsbord, och efter det ligger ansvaret på de förtroendevalda. Det de beslutar är det rätta, och det är väldigt skönt.

Så ser tidtabellen ut för årets avtalsrörelse

  • 20 december 2019: Parterna inom industrin växlade yrkanden.
  • 31 mars 2020: Industriavtalet löper ut.
  • 31 mars 2020: STs avtal med Almega inom Lernia löper ut.
  • 30 april 2020: STs avtal med Almega inom spårtrafikbranschen löper ut.
  • 31 juli 2020: STs avtal med Almega inom järnvägsinfrastrukturbranschen och inom kommunikationsbranschen (som bland annat gäller medlemmar på Postnord) löper ut.
  • 30 september 2020: Avtalet för anställda på statliga myndigheter mellan Arbetsgivar­verket och Offentliganställdas förhandlingsråd – där ST ingår – löper ut.
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.