Alexander Armiento: Konsten att möta toleransens fiender
Medborgarna har sagt sitt om hur landet ska styras de närmaste åren. 2,9 procent lade sin röst på sverigedemokraterna i riksdagsvalet. Partiet gick också starkt framåt i många kommuner.
Det är många som nu frågar sig vad partiets framgångar kan få för konsekvenser. Debatten om hur det ska bemötas av medier, andra politiker, men också av fackliga organisationer, har redan tagit ny fart.
För att kunna föra den diskussionen gäller det att ha kunskap om vad sverigedemokraterna faktiskt står för. Och det är inte helt enkelt. För även om partiet har rötter i rasistiska
rörelser så har man på senare år målmedvetet arbetat på att framstå som ett parti bland andra. Man har valt en välputsad ordförande och städat i sina åsiktsdokument.
•l•
»Vi vänder oss emot den förda flyktingpolitiken, och inte emot flyktingar«, skriver partiet. Trots detta är det tydligt att man drar till sig människor som tycks ha en hel del emot flyktingarna som individer. Stärkta av framgångarna har högt uppsatta sverigedemokrater talat klarspråk om sina åsikter de senaste dagarna.
I Ekot sprider Thord Lindblom, partiets ordförande i Landskrona, vilda konspirationsteorier om en invandrarnas sammansvärjning: »Det är ju deras avsikt att ta över, det är det som är den stora risken och då förlorar vi i Sverige«.
Partiets representant i kommunfullmäktige i Enköping, Evert Skirgård, slår i Upsala Nya Tidning utan förbehåll fast
att »österlänningar och muslimer är fiender till västerlandet«.
Och när Sundsvalls Tidning frågar Lars Henningsson,
förstanamn på kommunvalsedeln i Sundsvall, vad man ska göra med de invandrare som redan finns i Sverige, svarar han: »Vi kan inte börja slänga ut dem eftersom vi inte vet var vi ska göra av dem.« Det tycks vara det enda som hindrar honom.
•l•
Partiets officiella dokument är inte lika tydliga. De hyllar en »befolkningsmässigt homogen« nationalstat med en »gemensam kultur«. Här och var blir det konkret, som när det utropas »Inga fler moskéer på svensk mark«. Trots att partiet säger sig vara emot särbehandling på grundval av etnicitet föreslås inget stopp för kyrkobyggen. Likabehandling i sverigedemokratisk tappning tycks innebära att alla får gå i en protestantisk kyrka. Eller, för att uttrycka det mer allmänt: Att alla anpassar sig till partiets egen definition av »svensk kultur«.
En facklig rörelse som hävdar alla människors rätt att bemötas med respekt måste fundera över hur man ska bemöta krafter som underblåser främlingsfientlighet och motsättningar. Det finns inga självklara strategier. Att, som några fackförbund, utesluta medlemmar som varit engagerade i sverigedemokraterna riskerar bara att skapa martyrer. Och att utmana partiets politiker på debatt är knappast fackets roll. Däremot måste ST och andra fackförbund ständigt ge argument för den tolerans och öppen-
het som vi värnar – och som sverigedemokraterna hotar.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
