Anna Karin Hammar: Det gemensamma bästa
”Kanske är skillnaden den att våra galler sitter i Medelhavet mellan EU och den afrikanska kontinenten i stället för på ytterdörren?”
Det gemensamma bästa. Jag söker efter en fras som kan sammanfatta kärnan i vad som jag tycker var viktigt under året som gick, år 2006. Då kommer denna gamla fras ur kyrkornas sociallära mig till mötes: det gemensamma bästa. Eller som det kanske ännu mustigare lyder på engelska: the common good.
Även om det röstberättigade svenska folket bytte regeringsmakt ville man inte byta samhällsmodell. Tydligare än i de båda statsrådsavgångarna kunde det inte manifesteras. Kulturministern som inte värnade om de gemensamma informations- och kulturinstitutionerna i form av public service. Handelsministern som systematiskt undvek att bidra till det gemensamma bästa genom olika skatter. Någonstans gav det mig hopp att den nya regeringen påskyndad av den allmänna opinionen så tydligt fick slå vakt om det gemensamma bästa.
Det finns i det svenska samhället en oerhörd känsla för att det gemensamma måste värnas. Att ställa sig utanför denna gemenskap frivilligt är en befängd tanke – och den ledde till ministeravgångar. Tvärtom vann den nya regeringen makten med en välformulerad vilja att inkludera dem som ofrivilligt kommit utanför samhällsgemenskapen.
•l•
Mot slutet av året fick jag möjlighet att för första gången besöka Sydafrika. Det slog mig plötsligt att här var alla de frågor som vi ofta betraktar som utrikespolitik på samma gång inrikespolitik. Med hälften av landets befolkning under fattigdomsstrecket handlar det inte om en kolumn för bistånd. Här måste varje politisk fråga vägas på guldvåg: hur bidrar vår politik till det gemensamma bästa? Med alla världens problem inom det egna landets hank och stör – vilken utmaning!
De välbärgade, som numera är lika många svarta som vita, gör sina försök att dra sig ur en gemenskap som de uppfattar som hotfull. Galler för ytterdörrar och fönster är en vanlig syn. Kriminaliteten är hög.
Det kan tyckas ovant för en svensk med gallerförsedda och inbunkrade villor. Kanske är skillnaden den att våra galler sitter i Medelhavet mellan EU och den afrikanska kontinenten
i stället för på ytterdörren?
•l•
Med året 2006 i backspegeln finns det mycket som jag saknar med att den gamla regeringen försvann. Framför allt tänker jag på den så kallade oljekommissionen som arbetade för att snarast halvera Sveriges oljeberoende. Här fanns något nytt! Inte bara Sverige utan hela vårt fantastiska vattenklot ska kunna föda nya generationer jämte de nu levande. Det kan vi bara om vi med det gemensamma bästa för ögonen skapar kopierbara livsstilar. Vi behöver sätt att försörja oss som väcker glädje hos kämpande fattiga och skapelsens alla levande väsen. Då klappar träden i händerna, står det i Psaltaren. Gott Nytt År!
Anna Karin Hammar är stiftsadjunkt för själavård i Uppsala. Hon var 2006 en av kandidaterna i Svenska kyrkans ärkebiskopsval.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
